Bara en dotter

bara en dotterDen här tiden på året är speciell för mig och då tänker jag först och främst inte på nyår. För 8 år sen var jag bra nervös i början av januari. Vi skulle resa till Kina och träffa vår dotter för första gången. Hon fyllde 1 år dagen innan vi åkte så vi firade hennes födelsedag hemma utan henne. I dag är det stora kalasplaner på gång och hon planerar och planerar kalaset på söndag.

I går lämnade en kompis tillbaka boken Bara en dotter som hon hade lånat av mig. Det är verkligen ingen feelgoodbok utan den handlar om enbarnspolitiken i Kina. Jag tänker på alla barn som aldrig fick någon födelsedag…

Jag har skrivit om fler böcker om/från Kina som jag tycker om. Det landet har en speciell plats i mitt hjärta.

Annons

Så var det att åka med på surftåget

I kväll har jag varit med på Sverigepremiären av en direktsänd bokcirkel på nätet – Surftåg om boken Vi kom över havet. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg.

Nu tänkte jag berätta om hur det var. Det var jättekul och intressant! Fast inte som jag hade förväntat mig. Jag trodde att det skulle vara direktsänt med tv-bild på de i studion. Nu var det bara olika skärmdumpar med ett foto på cirkelledarna och frågorna kring boken. Det är inte alls meningen att ge negativ kritik till Fritz Ståhl förlag, som låg bakom surftåget, utan mer som kreativ kritik och förslag på förbättringar till nästa gång. För jag åker väldigt gärna med igen. Det här sättet att träffas och resa på passar utmärkt för en fåtöljresenär som jag.

Direktsändningen var 30 minuter, men jag tror nästan att det hade fungerat att köra en hel timme. Tiden gick väldigt snabbt, dels för att det var roligt och dels för att man hade så mycket att ta in. Min simultankapacitet klarade inte av att lyssna, samtidigt som jag läste chatten och försökte skriva ner egna reflektioner. Ibland dök det upp meddelanden om att jag inte befann mig på samma sida som värden längre. 🙂 Då fick man klicka på en länk som tog en med tillbaka till rätt ställe. Mitt förslag är att köra en längre bokcirkel och lägga in små pauser så man hinner läsa på chatten och skriva ner egna tankar. Kanske att de i studion pratar en längre stund och sedan låta de i chatten kommentera och sen tillbaka till studion igen?

Bokcirkeln slutade väldigt tvärt och där satt jag snopet kvar och ville fortsätta prata om boken. ”Var tog efterfesten vägen?!” 🙂 var känslan. Ett idé är ju att man leder deltagarna vidare och låter dem som vill fortsätta att diskutera på något annat ställe. Efter en stund kom jag på att jag kunde kolla in på evenemanget på Facebook och mycket riktigt där hittade jag fler som stod kvar på slutstationen.

Annars var det mycket intressant att få se autentiska foton och höra intervjuer med kvinnor som upplevt det som beskrevs i boken. Jag hoppas att Fritz Ståhl lägger ut länkar så att man hittar tillbaka till framför allt intervjun, som jag gärna skulle vilja lyssna klart på.

En småsak, nu när jag ändå håller på. Det hade varit kul att se namnen på medpassagerarna istället för bara siffror, men det kanske inte går att fixa eller så kanske inte alla vill synas med namn?

Tack för en mycket trevlig resa!

Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade…

Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett ”jag” insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.

Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet 🙂 Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.

Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.

I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är ”annorlunda” och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.

Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid,  luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.

Else-Marie och småpappornaHotellet i hörnet av Bitter och LjuvAnnonsflickan från Odessa

Tematrio titelgeografi: Mexiko, Korea och Ukraina

Veckans tematrio hos Lyran efterfrågar titlar som innehåller geografiska begrepp.

1. Jag kommer genast att tänka på Flickan som dök ner till jordens mitt. En annorlunda och minnesvärd bok om en tjej som har autism…själv kallar hon sig för Fröken Annorlunda förmågor. ”Vanliga” människor kallar hon för ”standardmänniskor”. Boken utspelar sig i Mexiko där Karen, huvudpersonen dyker med tonfiskar. Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga.

2. Inget att avundas. Vardagsliv i Korea. Jag blev helt tagen av berättelserna i den här boken. Att det är på RIKTIGT och i vår egen tid!Ett helt folk som svälter och lider pga en galen diktator. Berättelserna känns helt surrealistiska…tex att man måste ha med sig ölflaskor till sjukhuset för att få dropp…finns inga behållare. Läs!

3. Annonsflickan från Odessa.  Oj, vad jag gillade den är boken! Förlaget beskriver boken som en blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska. Den handlar om en tjej som jobbar på en datingfirma. Det kan låta ytligt, men man fick insyn i kulturen i Ukraina och hur vardagslivet där. Mycket som var nytt för mig. En både tragisk och humoristiskt skriven historia.

Ta hand om min mor …och persimoner

Jag har nyligen läst klart Ta hand om min mor som utspelar sig i Sydkorea. Den tilltalar min Asien-ådra. I korthet handlar boken om en familj där modern helt plötsligt försvinner. Hon och maken tappar bort varandra på en tunnelbanestation och efter det försöker alla i familjen att hitta henne. Man får följa en familjemedlem åt gången och får genom dem lära känna den försvunna kvinnan, som hela familjen mer eller mindre ha tagit för given. Först när hon är borta märker de hur mycket de uppskattat henne. Fram växer en bild av en kvinna som har försakat mycket av sig själv för att sin familjs välbefinnande, samtidigt så visade hon sig vara stark när det verkligen gällde. Hon hade även ett eget liv på sidan om familjen, som ingen i familjen visste något om. En människa är komplex och det är inte alltid man ser alla sidorna. Även mödrar är människor!

Berättelsen är långsam och det händer inte särskilt mycket, men jag gillar dess uppbyggnad och själva stämningen i boken. Min nyfikenhet på vardagslivet i ett annat land får också sitt. Man får bla läsa om deras släktträd på gården, förfädersdagarna som måste firas, samt hur gamla traditioner möter nya.


Det är alltid roligt när man får lära sig något nytt, och jag gillar speciellt när jag får upp ögonen för någon ny maträtt eller frukt, som jag förr inte hade en aning om att de fanns. Så var det även i Mr Alis äktenskapsbyrå. Där måste jag nästan utfärda dreggelvarning! 🙂 I Ta hand om min mor reagerar jag på persimoner som äts i tid och otid. Den frukten dyker även upp i Major Pettigrews sista chans, som jag läser just nu. Jag frågade en vän med rötter i Japan om hon visste vad det var för frukt. Hon åt den ofta sa hon och hennes japanska släktnamn råkade ha fått sitt namn efter just den frukten. Sammanträffande! Så nu bara måste jag iväg och köpa persimoner och smaka. 🙂

Kyung-Sook Shin tilldelades tidigare i år litteraturpriset Man Asian. Hon var den första sydkoreanska författare och kvinna som mottagit det priset. Hon tävlade bla med Murakami och det vill ju inte säga lite om hon fick priset med en sådan medtävlare.

Kanske en bok att köpa till sina syskon, att ge sina barn på morsdag eller helt enkelt till den som gillar böcker som utspelar sig i Asien. Jag kan tänka mig att den skulle bli bra som film. Få se om jag får rätt!

Efter mörkrets inbrott

Efter mörkets inbrott
av Haruki Murakami är precis som en Murakamibok ska vara. Språket är så lätt och man liksom glider in i berättelsen. Man lär känna personerna och vill aldrig lämna dem. Och jag vet inte hur han gör, men det kändes som att jag var med vid bordet i nattens Tokyo. Jag har aldrig varit mycket för surrealistiska berättelser, men sen jag började läsa Murakamis böcker, så har jag nog ändrat mig.