Ulrike och kriget

ulrikeUlrike och kriget – en favoritbok från min ungdom, är lika bra som jag minns den. Boken handlar om 12-åriga Ulrike och hennes familj under andra världskriget i München.

Ulrike är övertygad nationalsocialist och stolt över att ha angett inte mindre än tre ”landsförrädare”. När bombplanen kommer är det inte lika roligt längre. Ulrikes hemska upplevelser i skyddsrummet är så väl beskrivna att det känns som att man sitter där bredvid henne.

Vibeke Olsson var bara 15 år när hon skrev denna insiktsfulla och viktiga ungdomsroman och jag nämner henne ofta som ett gott exempel för att få igång skrivlusten hos unga människor.

Nu när högerextrema krafter åter försöker locka till sig allt fler anhängare, hoppas jag att den här boken används i skolorna och i hemmen för att lyfta diskussionen om hur viktigt det är reflektera källkritiskt över fördomsfulla texter och använda sitt eget sunda förnuft för att inte påverkas av främlingsfientlig propaganda och stämningar i sin omgivning.

Samtidigt ger boken stor förståelse för hur avskyvärt krig är, vare sig det utspelar sig i Europa, Syrien eller någon annan stans.

Läs även Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, som handlar om en kvinna som blir kär i en SS-soldat.

Annons

Jag är Kina

Jag är Kina Xiaolu GuoKlart jag måste läsa Jag är Kina av Xiaolu Guo. Kina ligger mig varmt om hjärtat (bland annat för att mina barn är födda där) och  för att jag älskade hennes förra bok Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.

Iona, en av romanens tre huvudpersoner, älskar ord och språk. Hon får i uppdrag att översätta en bunt med brev och snart dras hon med i kärlekshistorien mellan den kinesiska punkaren Kublai Jian, som tvingats lämna Kina, och nu befinner sig i London som flykting och hans älskade Deng Mu.

Genom två unga människor får vi se Kina utifrån ett perspektiv vi inte är så vana vid. Det är det moderna Kina som skildras, landets nutidshistoria. Bland annat skålar Jian och Mu in det nya millenniet med punkmusikern Johnny Rotten från Sex Pistols och de frågar honom på vilket sätt punkmusiken har påverkat det europeiska samhället. Svaret är inte det de förväntat sig.

Förutom att den ödesmättad stämningen, som ligger över berättelsen och gör att man vill läsa vidare för att veta hur det går för de unga tu, skildras många intressanta kulturkrockar mellan väst och det kinesiska samhället, samt en europeisk flyktings tillvaro trovärdigt.

Boktips först publicerade i Helahälsinglands helgbilaga Helga.
_________________________________________________________________________
bokbutiken

Etthundra mil

etthundra milJojo Moyes har återigen lyckats väva in ett aktuellt och viktigt ämne i en gripande historia, som jag aldrig vill ska ta slut och som jag kommer att rekommendera om och om igen. Det här är Moyes bästa roman sedan ”Livet efter dig”.

Förutom att Etthundra mil är en roman man inte lägger ifrån sig i första taget, är den även en knivskarp skildring av dagens ekonomiska orättvisor. Det också en fin berättelse om en familj, som kanske inte är av den vanligaste sorten, men vars starka band håller i vått och torrt.

”Man blir inte lycklig av pengar” sägs det, men att pengar underlättar livet väsentligt – det bevisar Jojo Moyes i Etthundra mil. Pengar ger möjligheter, trygghet och tid. Jess Thomas, en av bokens huvudpersoner, saknar de fördelar som följer med en stabil ekonomi. Hon är ensamstående och har två jobb för att få familjens ekonomi att gå runt. Sonen Nicky mår allt annat än bra och kvarterets smågangsters gör vad de kan för att förstöra hans liv. Dottern Tanzie visar sig vara ett mattegeni, och blir erbjuden ett stipendium som täcker den större delen av utbildningskostnaderna vid en skola som kan ta tillvara hennes specialintresse. De återstående tio procenten måste familjen själv skjuta till, men det är en oöverstiglig uppgift för en familj, som sparar in på det mesta för att få pengarna att ens räcka till det mest väsentliga.

Jess ser erbjudandet om stipendiet som en chans för hela familjen att förändra sin tillvaro. I ett sista desperat försök att få ihop pengar anmäler hon Tanzie till en matematiktävling, med en vinst som garanterar dottern en plats på skolan hon längtar till. De har inte råd med tågbiljetter för att ta sig till tävlingen, som äger rum i Skottland. Det får bli den före detta makens avställda bil, som står i garaget och samlar damm, som får ta dem till tävlingen, men de kommer inte långt innan olyckan är framme…

Turen har sin tumme med i spelet och ingen mindre än Ed, IT-miljonären som Jess har städat hemma hos, dyker upp som en räddande ängel. Efter mycket om och men sitter hela familjen tillsammans med Ed i hans bil, på väg till Skottland.

Ed har inte bara guldpengar i sitt bagage. Hans historia bevittnar att ekonomisk trygghet innebär rättslig trygghet, möjligheter och annan en syn på tillvaron, än vad Jess och hennes familj är vana med. Detta kommer fram i små tragikomiska stunder under resans gång, som till exempel vid inköp av färdkost och då Jess tvingar barnen att roffa åt sig vid hotellfrukosten.

Eds förflutna bevisar att en förmögenhet kan förloras på grund av ett sekundsnabbt misstag. Han riskerar att dömas till fängelse för ett insiderbrott, gjort i desperation för att bli av med ett ex. I boken framstår insiderbrott, som ett mycket grovt brott och det säger ju en del om synen på ekonomin som en central beståndsdel i dagens samhälle.Trots att Ed har råd med rättshjälp är det inte säkert att hans pengar kan rädda honom den här gången.

Etthundra mil är en samhällskritisk feelgoodroman där författaren ger oss en behövlig (för en del mer än andra) nära insyn i hur ekonomisk utsatthet kan sätta stopp för drömmar, utvecklingsmöjligheter och driva människor längre ner i misären. Samtidigt som Moyes visar att pengar inte enbart innebär lycka bevisar hennes historia att den orättvisa fördelningen är en stor förlust för samhället, när alla inte har samma möjligheter att utveckla sin fulla potential.

Som varje god feelgoodroman sig bör, innehåller även denna en del svärta, en ovanligt stor mängd för genren faktiskt. Moyes väger upp det genom att förmedla hopp om förändring och uppmärksamma människans godhet som en viktig kraft. Både när det gäller att räcka ut en hand till en granne i nöd, men också när det gäller själva fördelningen av samhällets resurser.

För övrigt spädde boken på min dröm att bila genom England och Skottland – att göra en egen roadtrip låter väl trevligt!

Vi av David Nicholls

viSkulle jag våga läsa Vi? Jag ville inte bli besviken. En dag var en bok som tog mig med storm, både upplägget, drivet och personerna var som skrivna för just mig. Det var jag inte ensam om att tycka. 🙂 Efter att ha läst slutet av En dag satt jag där och gapade efter luft, likt en förbluffad flundra. FÅR man avsluta en kärlekshistoria på det viset, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Nu sitter jag här igen…med den där härliga känslan, som bara en förträfflig bok, med ett överraskande slut kan frambringa. Jag är paff, överrumplad, förvånad och tacksam över bokens slut. Inte lurad, men överraskad. Fast jag borde ha anat…

Till dig som ännu inte har läst Vi kan jag säga att du behöver INTE vara orolig över att bli besviken! David Nicholls har gjort det igen, fast nu med ännu en sträng på sin lyra, eller hur jag ska säga. Drivet, personligheterna och humorn finns där, och även hans glasklara och pricksäkra iakttagelser av kärleksrelationens eviga dilemman. Den här gången med betoning på den mognare kärleken.

Hela historien går lite mer i moll än En dag, men där emellan är det flera episoder som jag gapgarvade så högt åt att maken undrade från övervåningen vad jag skrattade åt. Jag kunde inte bara låta bli att läsa högt för honom om incidenten med chilisåsen och ögat i Paris, manetöverfallet i Barcelona och cykeldominot i Amsterdam.

Boken är som gjord för att filmas, med Europas storstäder som kuliss, men det vette tusan om Douglas fadäser kommer helt till sin rätt på filmduken. Nicholls kan konsten att skriva roligt och att använda humorn som kontrast för att inte hamna i sentimentalitetsfällan. För det är så befriande med skratt. Helst när man skrattar MED den som klantar sig, och inte enbart åt. Det går bara inte att tycka illa om stackars Douglas, som har lagt upp Europaresan så minutiöst, som bara en som forskar på bananflugor kan. Han och Connie ska ta med sonen på en utbildningsresa, via en rad konstmuseer och Douglas förhoppning är att Connie ska hinna ändra sig och inte lämna honom.

För en fåtöljresenär, som jag själv, var reseskildringen bara den värd en hel del. Är man dessutom konstintresserad upplever man förmodligen boken ur ännu en vinkel. Resan blir verkligen en utbildningsresa för hela familjen, fast kanske på fler sätt än Douglas hade tänkt sig.

Utan att avslöja för mycket så är Vi en roman som väl förtjänar sin nominering till Man Booker Prize. Utan att lämna sin genre har Nicholls skrivit en mognare och modigare roman, som utmanar tabun. Vi är så vana med att läsa kärlekshistorier om omaka par som finner varandra ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nicholls utmanar och visar det som vi alla redan vet, men sällan pratar om; att många kärlekshistorier inte slutar lyckligt. Det är ju fakta. Jag tror att Nicholls vill visa att det finns fler vägar att leva, att se på relationer och på livet självt. Även om en relation inte håller för evigt, är det okej ändå.

Jag ser fram emot att se kvällens Babel där jag hoppas att David Nicholls förklarar sig! FÅR man verkligen skriva så här?! 🙂 Om du frågar mig: Ja, det får man! Tack Mr Nicholls för en läsupplevelse som rycker upp och utmanar! Mer sånt!!
________________________________________________________________________

Bokbutiken

Dålig karma

Dålig karmaVilken frisk fläkt! Dålig karma av David Safier lockade mig redan med omslaget. Texten på baksidan som lyder ”David Safier är det barn som Fay Weldon och Woody Allen aldrig fick tillsammans” gjorde att jag definitivt bestämde mig för att läsa boken.

Ett tag tvivlade jag och tänkte att boken nog var FÖR svår och skruvad för min smak. Gissa om jag hade fel eller fel!! Fastän boken handlar om reinkarnation och man får väldigt ingående beskrivningar om hur det är att leva som myra, så slukade jag hela historien och nu vill jag ha mer. Det är jag inte ensam om. I sitt hemland, Tyskland har författaren sålt mer än 1,5 miljoner exemplar.

David Safier har lyckats skriva en sorts Bridget Jones-/Buddhism-light-/relationsroman som tar sin början i tv-stjärnan Kim Langes stora dag när hon ska ta emot Stora Journalistpriset. Kims relation till maken är på upphällningen och hon ägnar mer tid åt sin karriär än åt dottern, vilket skaver i hennes själ, men inte mer än att hon väljer tv-galan framför att fira dotterns födelsedag. Kim lovar dottern att vara en hel dag med henne senare, men lyckas inte uppfylla det löftet.

Kim dör den dagen, av en väldigt annorlunda och mycket slumpbetonad orsak, och återföds som myra. Hon tänker att: ”Om jag blir återfödd som myra, i vilken reinkarnationsform återföds då diktatorer som Stalin och Hitler?”. Buddha svarar att de återföds som tarmbakterier. Därifrån startar Kims kamp med att samla på sig god karma för återvända till sin familj.

På sin väg upp på reinkarnationsstegen träffar hon på Casanova, som kämpat i 200 år, men inte kommit längre till flygmyra. Casanova förälskar sig i Kims väninna, som till Kims fasa har en relation med hennes före detta man. Hon vill för allt i livet inte att väninnan ska bli hennes dotters styvmor.

Låter det konstigt? Bli inte avskräckt! David Safier skriver på ett sätt som gör att man stundtals glömmer bort att Kim är ett djur. Språket flyter lätt och humorn är ständigt närvarande. Han har hittat ett annorlunda sätt att närma sig relationsproblematiken. Vad skulle du ha ändrat i ditt eget liv om du fått chansen att leva om det? Eller om du hade fått se det utifrån. Författaren lyfter även tankar kring djurförsök ur ett nytt perspektiv.

Förutom att jag är glad över att jag ha mött ett nytt författarskap, som faller mig i smaken och som jag förväntar mig många fler härliga romaner från, så kommer jag fortsättningsvis att ha lite svårt för att äta kött. VEM är det jag äter upp nu? Det är en av frågorna jag ska ställa när jag äter Bloggfrukost med Safier på Bokmässan:  -”Du är vegetarian va?”

La Peregrina

ÖLa PeregrinaTänk vad jag önskar att jag hade haft La Peregrina i min hand direkt efter jag hade läst klart Senor Peregrino. Det gör i och för sig inte så mycket att det inte blev så, för själva känslan i sitter kvar än – den magiska atmosfären, den filmiska stilen och författarens varma språk.

Jag kommer snabbt in La Peregrina, som på ett sätt fortsätter där den första boken slutade. Samtidigt får vi höra samma historia fast den här gången utifrån Rosas perspektiv.

La Peregrina utspelar sig dels i Los Angeles i nutid och dels i dåtid i Spanien. Jamilet har slutat på den psykiatriska kliniken och Senor Peregrino är nu hennes morfar. Hon kan inte släppa det som Senor Peregrino berättat om kärleken till Rosa, som han mötte under en pilgrimsvandring i Spanien, under sin ungdom. Hans exfru, Jamilets före detta chef på sjukhuset, sitter på en mörk hemlighet och Jamilet drivs av tanken att ta reda på vad som egentligen hände med Rosa och hur allt hänger ihop.

Jamilet är född med ett stort födelsemärke som sträcker sig över hennes rygg hela vägen ner till benen. Som mycket ung flyr hon från Mexico över den amerikanska gränsen med förhoppningar om att få leva ett normalt liv trots sitt födelsemärke. I La Peregrina får vi läsare lära känna Rosa, som också föds med ett liknande födelsemärke. Hennes familj vill för allt i världen inte att någon ska se det hemska märket och gör allt för att dölja det.

Efter elaka rykten spridit sig om Rosa och hennes syster flyr Rosa från sin familj och staden där hon är uppväxt. Hon träffar en zigenarflicka som förbarmar sig över Rosa. Trots att Rosa inte är en riktig zigenerska införlivas hon in i gemenskapen. Gruppens andliga ledare gör henne till sin elev och han lär henne allt om läkeväxter och magi.

Det är intressant att läsa om zigenarlivet. Författaren beskriver hur zigenarna jagas från stad till stad och hur deras livsstil och sociala gemenskap hotas. Jag kommer osökt att tänka på filmatiseringen av Choklad av Joanne Harris, där Johnny Depp spelar urtypen för den fagre och lockande zigenaren. Visst beskrivs zigenarna även av Samartin en aning, eller förmodligen mer än en aning, utifrån den så vanliga stereotypa bilden. Jag försöker att bortse från det. Det här är fiktion och inte någon faktabok.

Samartin tar dock ställning, även om det är fiktion. Författaren når genom fiktionen fram med var hon står när det gäller mänskliga rättigheter. Med romanen som verktyg behandlar hon viktiga ämnen som utanförskap, främlingsfientlighet och människans mindre goda sidor.

Ska jag försöka hitta något negativt med boken så kan jag väl tycka att det känns lite väl osannolikt att Jamilet av en ren slump råkade på just den personen i hela stora Kalifornien som visar sig vara en nära släkting. Köper man bara det sammanträffandet så är det här en berättelse att ta till sitt hjärta. Jag upplevde La Peregrina som en väl berättad historia med ett driv som gör att man bara vill läsa vidare. Den var också ännu mer spännande en än den första boken. Till min stora glädje läste jag att Samartin kommer med en tredje bok om människorna längs pilgrimsvägen.

Kort och gott: Jag kan varmt rekommendera denna episka berättelse, som höll mig i sitt grepp från början till slut. För dig som längtar efter att göra en pilgrimsvandring längs El Camino del Compostela, eller som redan gjort det, är Samartins böcker en guldgruva.

Cecilia Samartin är en av mina favoritförfattare och jag ser med glädje fram emot att lyssna på henne på årets Bokmässa.

För ett år sen intervjuade jag Cecilia Samartin och du kan läsa hennes svar på mina frågor på bloggen.

Krokodilernas gula ögon – Fransk feelgood som ger mersmak

Vad glad jag blir när jag läser att det finns två böcker till om de franska systrarna Iris och Joséphine! Jag råkade på en recension om Krokodilernas gula ögon, av Katherine Pancol (Bazar förlag) precis när den kom till biblioteket. Jag skulle nog inte lagt märke till den annars. Omslaget förbryllar mig. Nog för att en del av historien utspelar sig i Afrika, men det är bara en av bipersonerna som bor där. Tur att bokens innehåll är desto bättre!

Jag kommer snabbt in i boken och blir genast förtjust i den franska familjen, speciellt bokmalen Joséphine, som skriver på en avhandling om 1100-talet. Som bokofil njuter jag av att läsa om hennes arbete med avhandlingen, alla timmarna på biblioteket och möjligheten att arbeta hemifrån. En del kunskap om livet på 1100-talet får man på köpet och det suger jag åt mig. Familjen mer eller mindre kryllar av illvilliga, snikna, makt- och pengakåta personer. Joséphine är den enda genomgoda personen. De skarpa kontrasterna mellan systrarna driver historien framåt och spänningen stegras i takt med antalet lögner.

I början är det Joséphine som är den olyckliga och misslyckade systern, med en arbetslös och otrogen man, en uppkäftig tonårsdotter och en usel ekonomi. Hon har dåligt självförtroende, tycker att hon är ful och sliter för att försörja sin familj. Iris är de lyckade systern, som utåt sett har allt: en förmögen och framgångsrik man och ett bekymmerslöst liv sus och dus. Fasaden krackelerar dock och en bit in i boken förändras jämnvikten. Joséphine börjar säga emot och kämpar sig framåt och mår allt bättre. För Iris börjar det lyxiga livet att te sig lite tomt och torftigt. Hon behöver en ny utmaning, som kommer att förändra båda systrarnas liv radikalt. Men hur länge kan man leva på en lögn?
  
Boken bjuder på lite av varje; det där speciella franska storstadslivet, livliga familjerelationer, fransk historia, lögner, romantik, otrohet, maktspel och en avstickare till Afrika. Jag har svårt att likna berättelsen vid någon annan författares stil. Eftersom det är en fransk författare och boken utspelar sig i Paris kommer jag ju att tänka på Anna Gavalda, en av mina favoriter.
Det är en rakt berättat historia, med många känslostormar och invecklade konflikter och mitt den tuffa jargongen rymms vänskap, kärlek och förståelse. Jag håller med den recensent som skrev att ”den är myllrande och  underhållande, men med tuggmotstånd”. Det enda jag har att anmärka på är att författaren gärna hade fått skala av hundra sidor för mera flyt i berättelsen. Och så det förvillande omslaget. Boken skulle nog sälja mycket mer på en annan framsida. Förhoppningsvis får pocketupplagan annat utseende.

Titeln då? Jag funderade faktiskt hela tiden under läsningens gång på hur de där gula krokodilögonen skulle kommer in i bilden. En av fäderna i boken, som försökte sig på att driva en krokodilfarm i Kenya hade en tam krokodil med namnet Bambi, av alla namn 🙂 Den var ”tam” och spankulerade omkring i huset. Kanske anspelar författaren på krokodilernas egenskaper, som blodtörstiga överlevare som kan klara sig utan mat länge, som ligger och spanar i vassen för att vid rätt tillfälle gå till angrepp på sitt byte? Kan man applicera dessa egenskaper på de maktlyssna, pengakåta, skoningslösa människornas beteende i boken? Samtidigt kan man se båda systrarna som riktiga överlevare. De hankar sig fram på hårt arbete eller genom att spela sina kort rätt och klarar sig genom de flesta motgångarna? Jag ser fram emot att höra någon annans tankar om titeln.

Kan inte låta bli:-) –Krokodilernas gula ögon är en bok som man SLUKAR hel 🙂 och ändå är man hungrig på mer direkt efteråt. Jag ser fram emot översättningarna av Katerine Pancols två följande titlar:  ”The turtles slow waltz” och ”Cantral Park’s squirrels are sad on Mondays”.

Tematrio titelgeografi: Mexiko, Korea och Ukraina

Veckans tematrio hos Lyran efterfrågar titlar som innehåller geografiska begrepp.

1. Jag kommer genast att tänka på Flickan som dök ner till jordens mitt. En annorlunda och minnesvärd bok om en tjej som har autism…själv kallar hon sig för Fröken Annorlunda förmågor. ”Vanliga” människor kallar hon för ”standardmänniskor”. Boken utspelar sig i Mexiko där Karen, huvudpersonen dyker med tonfiskar. Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga.

2. Inget att avundas. Vardagsliv i Korea. Jag blev helt tagen av berättelserna i den här boken. Att det är på RIKTIGT och i vår egen tid!Ett helt folk som svälter och lider pga en galen diktator. Berättelserna känns helt surrealistiska…tex att man måste ha med sig ölflaskor till sjukhuset för att få dropp…finns inga behållare. Läs!

3. Annonsflickan från Odessa.  Oj, vad jag gillade den är boken! Förlaget beskriver boken som en blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska. Den handlar om en tjej som jobbar på en datingfirma. Det kan låta ytligt, men man fick insyn i kulturen i Ukraina och hur vardagslivet där. Mycket som var nytt för mig. En både tragisk och humoristiskt skriven historia.

Major Pettigrews sista chans

”Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar”, går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.
Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från ”En karl för sin kilt”, som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker…och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett ”Morden i Midsommer”-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Själamakerskan i midsommar

Inspirerad av Enbokcirkelföralla läste jag Själamakerskan av Michela Murgia (utgiven på Brombergs förlag)  över midsommarhelgen….eller rättare sagt, läser för varken helgen eller boken är slut än. Jag fastnade för den dels tack vare att den handlar om adoption, vilket ligger mig varmt om hjärtat, dels för det vackra omslaget. Sen kan jag väl vara lite extra Italieninspirerad av den härliga sommarutställningen vi har på biblioteket där jag arbetar.

Jag fastnade direkt för språket i boken. Mycket som sägs mellan raderna, inga onödiga ord och roliga beskrivningar av personerna som är med i berättelsen. Speciellt ett stycke på en av de första sidorna där det beskrivs hur Tzia Bonaria låter sin adoptivdotter göra sig hemmastadd i huset har etsat sig fast i mitt sinne. Jag kan inte låta bli att tänka på anknytningsprocessen som sker när man har adopterat ett barn och kanske kan vi adoptivföräldrar lära oss några knep av Tzia Bonaria.

Läs: ”Bonaria gjorde aldrig misstaget att be henne känna sig som hemma och slängde heller inte ur sig några andra såna där floskler som används för att påminna gäster om att de inte alls befinner sig i sitt eget hem. Hon nöjde sig med att vänta på att de utrymmen som stått tomma i åratal gradvis skulle forma sig efter flickan, och när dörrarna till alla rummen efter en månad hade öppnats och förblivit öppna, kände hon att hon inte hade gjort fel när hon låtit huset sköta det hela. När Maria väl kände sig hemmastadd i huset, började hon så smått visa sig mer nyfiken på kvinnan som fört henne dit.”

Även själva titeln Själamakerskan låter lockande i mina öron. I boken beskrivs ”själabarn” som ”de barn som har blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet”. Maria Listuria var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.

Nu har jag ju som sagt var halva boken kvar, men jag är redan nu helt säker på att boken kan trollbinda de flesta, men eftersom jag började läsa boken i en helt underbar miljö under självaste midsommarhelgen fick den nog lite extra magiskt glans. För alla som gillar Italien, italienska bakverk och en väl berättad berättelse kommer Själamakerskan att passa utmärkt. Dessutom är den kort!

Återstår att se om den hamnar under favoriter eller inte.