Syskonkärlek

Syskonkärlek av Sheila O´Flanagan levde inte alls upp till mina höga förväntningar. I den här saknades bakgrunden på något sätt. Visst det handlade en del om arkeologi, men inte tillräckligt för att få en intressant fond. Kärlekshistorien var väldigt tunn och var nästan bara med de första och sista sidorna. Den egentliga handlingen var den problemfyllda relationen mellan tre syskon och deras mamma. Personerna var så ingående beskrivna att det blev för mycket av varje. Jag hade hellre sett att boken begränsat sig mer till systern som var arkeolog och mindre av de andra. Men, men boken hetter ju syskonkärlek och den handlade verkligen precis om det. Ingen falsk marknadsföring. Bara jag som haft för höga förväntningar och kanske snabbläst för mycket igen. Nyaste Peter Robinson ramlade ju in i veckan. Den ligger i trädgården och väntar på mig och en kopp te.

En kaosmammas bekännelser av Fiona Neill

Själv nybliven tvåbarnsmamma fastnade jag för En kaosmammas bekännelser, av Fiona Neill när jag senast besökte bibliotket. Ibland kan det vara skönt att läsa om någon som har det värre än en själv. Och Lucy, mamman i den här boken, har det sju resor värre. Med tre söner i småbarnsåren och en heltidsarbetande make som reser till Italien och bygger på ett bibliotek (!) i Milano, är det svårt att hålla vardagsekorrhjulet igång. Tristessen gör att hon blir förälskad i Sexiga Hemmapappan, en av klassföräldrarna. Alfamamman och Läckermamman finns också med i historien. Tanken på otrohet och familjelivet är bokens röda tråd.

Boken beskrivs på framsidan som ”Mycket rolig…tävlar med Helen Fieldings Bridget Jones dagobk och Allison Pearsons 28 timmar på ett dygn”. Det stämmer. Jag skrattade högt lika många gånger under läsningen som jag gjorde när jag läste Brigdet Jones dagbok för många år sen. Tex när Lucy glömmer att hon har franstoning kvar i ansiktet när hon ska hämta barnen på skolan, eller när hennes man dricker upp hennes linser som hon råkat lägga i ett vattenglas bredvid sängen, eller när hon glömmer kredit kortet i frysen. Än har jag inte glömt något kort i frysen, men snudd på.

Jag har bara bra att säga om den här boken. Precis vad man behöver ibland. Att känna igen sig och få sig ett skratt. Upplösningen på slutet är som gjord för en film. Skulle inte förvåna mig om boken redan blivit filmad. Ska jag klämma ut mig något negativt så kändes texten något för välmatad med utvikningar, som ibland gör boken något svårläst. Men det kan bero på mig också, eftersom jag blädderläste långa stycken då nästa bok väntar på mig.

Rött stoft

Rött stoft av Ann Cleeves är en deckare precis i min smak. Lite feel-good över den. Inte så mycket blod, intressanta personer och makalös miljöskildringar. Önskar att det följde med en naturfilm om Shetlandsöarna så man kunde njuta dubbelt av boken. Shetlandsöarna står nu på min väldigt korta önskeres-lista (har insett att jag är en fåtöljresenär). Liksom förra boken jag läste var arkeologi-temat centralt även i den här och det var en bra övergång mellan böckerna och mitt intresse för arkeologi bara ökar.
Polisen som har huvudrollen är så sympatisk och är bra på att ställa de rätta frågorna till misstänkta. Ställer man rätt fråga blir det som ringar på vattnet, menar han, och så är det bara att vänta på informationen som kommer förr eller senare. Blev riktigt deckarkåt efter två stycken i rad. Väntar nu bara på nästa del av Cleeves och att Peter Robinsons nyaste ska dyka upp snart.

Flickan under jorden

Flickan under jorden av Elly Griffiths är en av de bästa deckarna jag läst på länge. I motsats till deckardrottningen Elizabeth Georges tegelstenar var den här lagom tjock på ca 200 sidor. Den utspelar sig på saltängarna i Norfolk, England och bara det gjorde att jag fastnade för boken. Helst hade jag önskat att en dvd om Norfolks natur följde med, men man kan ju inte få allt. Huvudpersonen är en 40-årig kvinnlig arkeolog som bor ensligt ute vid havet. Hon bor ensam med sina katter och lever för sitt jobb. Beskrivningarna av henne får mig att tänka på Havers i Georges böcker. Gillar man Havers gillar man huvudpersonen i den här boken också. Arkeologitemat är intressant och man får sig några facktermer på köpet. Mördaren kan vara vem som helst (i alla fall tog det ett långt tag för mig att lista ut det) och spänningen håller i sig till sista sidan. Nu väntar jag med spänning på nästa del, för det blir en fortsättning.

Känns extra roligt att börja läsa Rött stoft nu direkt på när jag är inne på arkeologitemat.

Inte han! av Sheila O`Flanagan

Snabbläst med kardborreeffekt Dvs att den inte gick att lägga ifrån sig. Lite seg i början, men desto mer spännande på slutet. Inte en av hennes bästa, men perfekt sommarsträckläsning. Om syskonskap, åldersfixering och familjerelationer.

Luftslott av Sheila O´Flanagan

Jag tror att jag har utvecklat ett beroende! Ett beroende av Sheila O`Flanagans böcker. Det skulle kunna vara värre, jag vet. Men det var med lustkänslor jag stod och tog emot bokpaketet från postbilen nyss ute vid brevlådan nu på fredagsmorgonen. Jag hann få Inte han! före helgen. Helgen är räddad!

Jag har lovat mig själv att jag ska, ska, ska försöka vänta ut boknyheterna tills de kommer i pocket och inte slänga mig över varenda ny bok och köpa den. Låna känns inte så enkelt nu när jag har två små busungar hemma. En pocket kan jag lägga överallt utan att vara rädd att den får syltfläckar eller kastas på gräsmattan. Medans jag väntar på att Kajsa Ingmarssons och Marian Keyes nyaste ska komma på pocket har jag som sagt upptäckt Sheila O`Flanagan. Tydligen ligger hon över Marian Keyes på topplistorna i Storbrittanien och jag kan förstå det. I alla fall är hon lika bra som Keyes. Var länge sen jag fastnade på samma sätt i Keyes böcker som jag gör i O´Flanagans.

Både Den jag ville ha och Luftslott har en liten oväntad och kanske bakvänd historia. I Luftslott möter Carey, som är flygledare, Ben på ett plan till New York och en vecka senare är de gifta. Sen handlar resten av boken om vad alla andra tycker om deras snabba giftemål och om tvivlen på om de gjorde rätt. Självklart vet man ju att det kommer att sluta lyckligt, men vägen dit är intressant. Personerna är väl tecknade och bakgrundsmiljön ger boken sin krydda. I den här boken fick man lära sig en del hur jobbet som flygledare fungerar. I Den man vill ha var det finansvärlden som var central. Enligt författaren gör hon en hel del research innan hon skriver och det gör det lilla extra.

Nu väntar jag bara på att biblioteket ska köpa in hennes nyaste så att jag slipper frångå mitt löfte att vänta in pocketutgåvan. Syskonkärlek hoppas jag kommer att handla en del om hur det är att arbeta som arkeolog.

Leka bland vuxna av Sophie Dahl

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Leka bland vuxna av Sophie Dahl. Den var lättläst som rinnande vatten, intressant och fascinerande. Huvudpersonens liv var långt ifrån ett vanligt svenssonsliv om man säger så. -”KAN man göra SÅ?”, tänkte jag flera gånger, men kommer inte på några exempel så här i efterhand.

Under läsningen kunde jag aldrig släppa tanken : Är det här chick-lit eftersom Cecelia Ahern rekommenderade den på framsidan. Det gick liksom inte ihop i min hjärna med att författarinnan Sophie Dahl är Roald Dahls barnbarn. Spelar egentligen ingen roll om det är chic-lit eller inte eftersom jag gillar det, men det ställde till det i min hjärna. Inte en av mina favoriter, men den satte sina spår och jag kommer nog att kolla upp Sophie Dahls nästa bok.

Stråk av rött, av Elizabeth George

700 sidor senare…och jag känner mig oväntat positiv till boken. Innan jag började på den hade jag läst att den var onödigt lång och att författaren borde ha kortat ner den, men berättelsen krävde sina 700 sidor och jag skulle inte velat ha varit utan en endaste sida. Härligast hade varit om jag hade fått läsa lite längre stunder utan att bli störd…men det är en annan historia.

Lynley, som är helt utslagen av sorgen efter att hustrun mördats, driver omkring bland Cornwalls klippor och finner liket efter efter en ung bergsklättrare. Han blir både vittne och polis i fallet. Men Lynley och Havers är egentligen bara bifigurer i boken. Det är främst offrets familj och andra familjer i samhället som är huvudpersoner och vars historier är den egentliga handlingen.
Bea Hannaford är den som sköter utredningen och tanken dyker upp att George kanske tänker lämna Lynley och Havers och byta huvudperson till Bea? Inte helt fel skulle jag tycka. Hon är en trevlig bekanskap som går ganska väl ihop med både Lynley och Havers.
Även Beas familjesituation berörs i boken. Familjeband är den röda tråden i boken skulle jag vilja säga. Det och gamla olösta fall i det förflutna och välplanerad hämnd. George är helt suverän på att skildra relationer och i det här fallet främst familjerelationer i alla dess former. Hon är också bra på att förvilla, i alla fall mig. Till en början är det en hel drös med personer som skulle kunna vara mördaren. Slutet är samtidigt en aha-upplevelse, ett anti-klimax och helt självklart. Precis som en bra deckare ska sluta alltså.
Jaha…när kommer nästa George och hur tjock kommer den att vara?

Kinaschack av Simon Lewis

Kommisarie Jian, som är en av huvudpersonerna i Kinaschack, är en korrumperad kinesisk polis vid sibiriska gränsen. Efter ett förtvivlat telefonsamtal från sin dotter som är i England beger han sig dit. Utan att förstå ett endaste engelskt ord tror man först att han kommer att ha svårt att ta sig fram på den engelska landsbygden. Trots språkförbistringarna så tar han sig fram med lätthet tack vare en massa våld och stölder. Han får också god hjälp av Ding Ming som är en nykommen, illegal arbetare som kan en del engelska. Tillsammans söker de efter polisens försvunna dotter och Ding Ming försöker hela tiden att återvända till sin uppdragsgivare för att hitta sin fru som kom samtidigt som honom.

Boken ger en väldigt svart, men säkert verklighetstrogen, bild av flyktingsmuggling. Det var nästan så jag blev illamående stundtals.

Eftersom Inga-lill Mosander höjt denna deckare till skyarna i Gókväll hade jag nog för höga förväntningar på boken. Visst var den intressant, fartfylld och väl skriven, men jag hade nog väntat mig mer. Den var lite seg i mitten, men satte fart igen på slutet. Så lite rätt har hon ju och temat är minst sagt annorlunda med en kinesisk polis på engelska landsbygden.

Jag drog på mungiporna ibland. Tex var kulturkrockarna ganska kul. Bla så tyckte de inte om de västerländska toaletterna där man får sätta sig ner precis där någon främling just haft sin rumpa. Ett annorlunda sätt att se på de kinesiska toaletterna, som bara kan vara ett hål i marken. 🙂

Min bästa väns dotter

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson är en bok om hur snabbt livet kan byta kurs mot något man absolut inte tänkt sig. Kamryn, bokens huvudperson, får en dag brev från sin före detta bästa vän. Det visar sig att hon är döende och önskar att Kamryn ska adoptera hennes dotter. Kamryn som blivit sviken av sin bästa vän och fästman ser ingen annan utväg än att ta hand om barnet. Därifrån får man följa hennes tankar om hon kommer att duga som förälder och om hur deras nya familj ses utifrån. Kamryn är nämligen mörkhyad och dottern ljusaste blond. Funderingar kring ”riktig mamma” och annat tas upp, vilket berör mig lite extra som adoptivförälder. Kanske inte världens bästa bok, men inte helt banal heller. Den vänder och vrider på livets små och stora frågor på ett medkännande vis. Fler än jag gillade den.