Sjuårskrisen av Josie Lloyd och Emlyn Rees

En förkylning och en pocketbok senare börjar jag se ut från näsduksgrottan. Sjuårskrisen är perfekt att ha som 30-sekunders-läsning, eftersom sådan läsning lätt gör att jag tappar sammanhanget. Den här berättelsen och med det driv den har gör att det är omöjligt att tappa tråden. 30 sekunders läsning är ungefär vad jag stundtals lyckats smyga mig till de senaste dagarna när jag varit hemma med en förkyld dotter, samtidigt som jag själv nyser väldigt ofta. Det kan också kännas som en tröst att läsa om andra som också känner sig som en ”hushållsrobot” just såna här dagar.

Jag såg Sjuårskrisen av en slump och långt bak i hjärnan kunde jag påminna mig att jag läst en annan bok av samma författare och med samma huvudpersoner. Den hette Tillsammans och jag kommer ihåg att jag tyckte den var bättre än många andra liknande böcker jag slukat.

Det var roligt att möta gamla bekanta och se hur deras förhållande utvecklats. Amy och Jack är Det perfekta paret och då menar jag det. De passar verkligen ihop, gillar samma saker osv, men så kommer småbarnslivet emellan… Och varför kan inte folk PRATA med varandra? Vad mycket enklare det skulle vara då. Man märker det tydligt speciellt i en berättelse som den här när man får se problemen ur båda huvudpersonernas synvinklar. Ibland tycker jag dock att deras relation skildras lite väl svart-vitt och gammaldags. Hur roligt är det att höra om män som inte fäller ner toaringen (har man hört det förrut?) eller att mannen ska vara familjeförsörjare (Suck!).

Boken liknas vid Bridget Jones-böckerna och Nick Hornbys böcker. Jag kommer snarare att tänka på Tony Parson. Relationsböcker skrivna med humor och träffsäkerhet. Som en äkta brittisk romantisk komedi med förankring i vardagen. Till och med Hugh Grant själv nämns i boken! En bok man kan avvara, men helt perfekt som förkylnings/vab-litteratur! Och varför inte som relationsterapi?!

Abela

Det kliar i gråtkanalerna efter att jag har läst klart ungdomsboken Abela av Berlie Doherty. Det kändes som jag var med på sjukhuset i Tanzania där Abela var med sin sjuka mamma. Medicinen var slut och det fanns inte mycket hopp. Abelas väg till England, hennes möte med fosterfamiljen och sedan adoptivfamiljen kändes så verklig. Hur många barn i världen har inte haft det så här och säkert ännu sämre. Helt svart är den inte. Det finns hopp och det finns kärlek mellan Abela hennes mor, mormor och hennes nya familj. Även socialsekreteraren och lärarna är sympatiska. En bra bok som behövs. En fin skilldring av väntan och förväntan inför en adoption.

Främlingars hus av Reginald Hill

Sällan har jag önskat ett familjeträd mer, än när jag läste Främlingars hus av Reginald Hill. Det hade helt förstört spänningen, MEN lämnat mig mindre frågande på slutet. Kanske ett familjträd i osynligt bläck, som läsaren själv fick upptäcka på slutet?

Jag har ännu inte läst någon av Hills deckare, men känner mig sugen efter att ha läst den här boken. Det brittiska som jag gillar, brasorna, landsbygden, bykänslan och landskapet finns där. Enligt baksidestexten anses Främlingars hus vara Hills bästa, så det var ju bra att jag började med den.

Om jag ska försöka likna boken vid någon annan så är det svårt att inte dra paralleller till Da Vinci-koden. Det är en historisk roman, med drag av spökhistoria och samtidigt är det en thriller som utspelar sig i nutid. Persongalleriet är också spännande och kontrastrikt. Matematiker från Australien möter präststuderande historiker från Spanien och ljuv musik uppstår. Det finns även plats för humor.
538 sidor lång, utan att kännas lång. Kanske läste jag den lite för fort. För det känns inte bra att jag missat själva poängen. Den som känner sig manad får gärna avslöja för mig vem bebisen på sista sidan var.

Whisky, opera och en liten brasa

…är precis vad man är sugen på efter att ha besökt kommisarie Alan Banks lilla stuga ute på den engelska landsbygden. Mellan alla hemska mord i Peter Robinsons böcker så kopplar Alan Banks av med ett litet glas whisky och lite opera och kanske en god bok framför brasan. Precis så önskar jag att jag hade det mellan jobbet, städningen och ”lek med mig mamma!”. Konstigt nog lyckas jag aldrig få till det lika mysigt hemma i soffan. Kanske för att jag saknar en efterlängtad läsfåtölj och ogillar opera och whisky….

I alla fall var Kall som graven, av Peter Robinson lika bra som jag förväntat mig och lite bättre än den förra. Läste någonstanns att den här var mer filosofisk (hur nu en deckare kan vara det) och hade mindre dialog än den förra. Det tycker jag stämmer. Och vem mördaren var hade jag inte en aning om förrän på slutet. Alan Banks kände på sig redan i början att allt inte stod rätt till hos föräldrarna till den försvunna/mördade dottern och som vanligt hade han rätt. Som ett sandkorn ligger hans tvivel och gnager genom hela boken utan att man kan lista ut vad det är. Jag har längtat efter den här boken sedan innan sommaren och nu är det bara att vänta igen. Ibland är det bara helt rätt att läsa en Robinson-deckare! Eller ALLTID förresten!

Matthew dumpad

Läste klart Dumpa Matthew av Jane Fallon igår och är nog en smula besviken. Jag hade högre förväntningar (se förra inlägget). Den var som en sämre kopia av M. Keyes. Historien var rätt kul, men aningen långrandig och föga trovärdig. Kvinnan i boken hade sen 4 år haft ett förhållande med Matthew, gift sen många år och far till två döttrar och en son. När han en dag står på hennes tröskel och har lämnat sin fru vill hon helt plötsligt inte ha honom. För att bli av med honom börjar hon träffa hans fru och det leder till många lögner och komplicerade situationer. En del riktigt roliga. Kontorsmiljön där huvudpersonen jobbar, även Matthew beskrivs bra och jag kan se tv:s version på näthinnan. Kanske har författaren fått tips från sin man som är huvudperson och som även skrivit manus till ”The Office”.

Nu slåss Nudelbagaren med mina två deckare, av L. Horton, som jag beställt från Adlibris. Få se vilken som blir läst först. Men eftersom Hermia tjatar så…. 😉

En glad påsk

blev det för mig med skidåkning och bokläsning. Jag hann klämma två böcker.
1. Blod är tjockare än vatten, av Astrid Trotzig. Andra gången jag läste den och jag upplevde den på ett nytt sett den här gången. Skillnaden är att jag nu blivit mamma, det var jag inte innan. Boken handlar om Astrid som blev adopterad från Korea när hon var väldigt liten och om hennes känslor kring adoptionen i vuxen ålder och vilka attityder hon får möta i sin vardag. Genom boken får man verkligen insikt i hur det kan vara att ständigt mötas av frågan: Var kommer du ifrån? Det måste vara så tröttsamt. Och så många dumma saker man kan få höra som adopterad. Bla när Astrid frågade mäklaren om det fanns cykelrum och mäklaren kontrade med ungefär ”Ja, du som är från Kina cyklar väl mycket. Jag vet för jag har varit där och alla cyklade”. Suck!! Läs! Lättläst, men med djup och mycket insikt.

2. Ruth Rendells Döden genom vatten var en påskdeckare eller mer thriller i min smak. Bokens orginaltitel är mycket bättre ”The Water is Lovely”. Handlar om en ung kvinna som sen tonåren inte varit riktigt säker på om hennes syster mördat styvfadern eller inte. Familjen pratade aldrig om vad som skedde utan mamman gick in i psykisk sjukdom och systrarna nämner det aldrig. Först när systern får en fästman börja tankarna dyka upp: Ska hon berätta för systerns fästman eller inte? Kring systrarna finns flera obehagliga personer som tecknas så bra av Ruth Rendell. Önskar att jag kunde berätta mer, speciellt om titelns betydelse, men jag kan väl avslöja som så att : straffet kommer….förr eller senare…..
På något sätt kan jag se paralleller med filmen Försoning som jag såg förra veckan. Bra den med, men några blundpauser krävdes för mig.

Läsning pågår av denna toppenbok

Den besynnerliga berättelsen med hunden om natten, av Mark Haddon. Har bara börjat på den, men känner redan att jag vill ha mer. Handlar om en autistisk kille och hans tankeliv. Tänkte först att det var konstigt att kapitlena började med siffran 2. Men senare fick jag veta att han gillade primtal. Återkommer om detta.

Nu vill jag läsa mer böcker i den här stilen! Är det bara britter som skriver så här bra och kul?

Kunde man väl tänka sig: att en sån här kul författare har världens coolaste hemsida också!! Kolla!

Mitt livs roll är utläst

Rolig, brittisk, många småfniss. Av författaren som skrev manuset till bästa tv-serien genom tiderna: Kalla fötter. Det är lätt att tro att delar av boken är självupplevd eftersom han själv har sadlat om från skådespelare till författare. Hans debutroman, På vinst och förlust, blev i England utsedd till årets bästa läsning. Påminner lite om Nick Hornbys böcker. Får stämpel som Feel-good fastän den är lite bitterljuv och delvis så pinsam att det gör ont i en. Poäng 4 av 5.