Det opålitliga hjärtat

det-opalitliga-hjartatMorgan Larsson måste vara en sån kille som ingen ogillar. Jag kände till honom främst från Christer i P3 och jag har sneglat på hans första bok Radhusdisco flera gånger. När jag fick nys om Det opålitliga hjärtat blev jag nyfiken på riktigt. Historien lät ju som klippt och skuren för mig, men jag blev lite besviken faktiskt.

Det kan bero på mig. Just nu orkar jag inte med något särskilt tuggmotstånd alls och de böcker jag kommer igenom tycker jag skulle ha kortats ner betydligt.

Själva historien i Det opålitliga hjärtat är det inget fel på. Nästan som en skröna i Erland Loe-stil. Love Lööv dåndimpar under ett telefonsamtal och vaknar på akuten och får höra att hans hjärta stannat, men sen satt i gång igen av sig självt. Vad han inte vet är att en pillerätande manodepressiv läkare blivit hysteriskt intresserad av hans hjärta och att hon under olagliga metoder fått honom att skriva under ett donationsintyg.

Love är en kille som har det lite skralt på kärleksfronten och när han efter kollapsen får sexförbud i två månader så klart vaknar hans libido. Plötsligt har han flera tjejer på gång samtidigt. Det är här som jag tröttnar lite. Hur många gånger har vi inte läst om mäns kriser och starka sexualdrift och om hur den ställer till det för dem?! Hur det går tänker jag inte avslöja.

Något av bokens största förtjänster är när författaren skriver om manlig vänskap och om Loves bästa vän Danny och sin egen bror Bror. De är båda intressanta figurer och jag hade nästan hellre läst mer om dem än om förutsägbara Love.

Boken är absolut inte dålig och jag skrattade flera gånger. Bland annat inledningsscenen, när Love hjälper några gamla damer, fick mig att gapskratta. Morgan Larsson kan det där med att skriva kul och träffsäkert. Som relationskomedi ligger boken lång över medium och jag tror att Det opålitliga hjärtat kan locka många läsare av båda könen. Kanske var mina förväntningar bara för höga. Eller min hjärna för trött. Jag hoppas att Morgan Larsson har fler berättelser på lager åt oss. Vi behöver fler svenska crazy-författare!

Smittande litteratur – Förkylt! Boken som lindrar

Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att vara förkyld. Som tur var blev jag påmind. Dessutom fick jag anledning att bläddra i Förkylt! Boken som lindar som stod i bokhyllan sen någon bokrea. En hel del intressant som lättar upp i förkylningsdimman. Prosit! 

Tänk att det finns böcker för alla tillfällen! 

I morgon smäller det – prisceremoni på Stockholms stadsbibliotek

I morgon är det dags för prisceremonin för Sveriges biblioteks utmärkelser. Det är svårt att förstå att mitt namn står med bland pristagarna. Jag fick lite uppvärmning i kväll när jag var och spred lite läsinspiration på ett föräldramöte och förskolechefen startade med att gratulera mig och läsa upp motiveringen till varför jag blivit tilldelad utmärkelsen Greta Renborgs pris
Jag lär inte var lika lugn i morgon när jag lyssnar på motiveringen på Stockholms stadsbiblioteks scen. Ni kan väl tänka lite extra på mig cirka kl. 17.20 när det är dags för mig att ta emot priset. Tror att jag kan behöva alla bokvärme jag kan få då för att inte ramla av scenen. 🙂 
Innan ceremonin är jag bjuden på lunch tillsammans med juryn och de andra pristagarna. Jag ska försöka tänka bort pirret och bara ha roligt. Sånt här händer inte varje dag! 

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Ibland vill man bara stanna kvar i stämningen i en bok. Just så känner jag när jag läser Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend.

Hela helgen har jag burit med mig boken och tagit till både det ena och det andra knepet för att sno åt mig lite lästid. Nu vill jag inte att boken ska ta slut. Än har jag några sidor kvar och jag spar på dem. Är det något som kommer att få Eva att gå upp ur sängen innan ett år har gått?

Vem har inte snuddat vid tanken på att bara skita i allt och dra sig undan!? Det är precis vad Eva gör när hennes barn lämnar hemmet för att börja plugga på annan ort. Vad skönt att få tänka klart, att slippa allt. Lägga över ansvaret på någon annan.

Min känsla av att författaren startar en feministisk reaktion med boken är stark. Det är inte utan ett hånleende som jag läser om Brian, Evas man, som blir helt handikappad när hans fru inte längre lagar maten, stryker hans skjortor eller arrangerar julfirandet. Det blir en nyttig erfarenhet för honom. Kanske borde vi alla lära oss att inte ta personer i vår närhet för givna.

På bokens baksida kan man läsa att den handlar om en kvinna som går in i en livskris. Så uppfattar inte jag det. Jag ser snarare en stark kvinna som beslutar sig för att ta tag i sitt liv. Hon är beslutsam att inte bara låta det rulla på i samma gamla hjulspår. Hon tar en timeout för att vila, få tänka färdigt och bara för att hon VILL!

Det är inte så att man som läsare är inne i Evas huvud och får följa hennes tankegångar hela tiden. Tvärtom så lär man känna henne mer genom hennes familj och andra som hon lär känna under sin frivilliga isolering; Evas mor, svärmor, tvillingbarnen med autistiska drag, makens älskarinna och inte minst Alexander som dyker upp av en slump. Han blir den som hjälper Eva med både praktiska och känslomässiga ting. Hela familjen är lite galen och jag ser många likheter med familjen i tv-serien Friday night dinner, som är en favoritserie.

Ryktet om kvinnan i sängen sprider sig som en löpeld på orten där Eva bor. Folk kommer till henne för att få råd och hon upphöjs nästan till en gudomlig och vis kvinna. Kanske vill författaren här visa på att den nutida västerländska livsstilen kanske inte alltid är den bästa. Att en person som drar sig undan ses som något väldigt udda, säger något om oss. Det är nästan tabu att vända sig från världen. Får man verkligen göra så!? Kanske skulle vi må bra lite till mans av att släppa lite på kraven. Dra oss undan ibland från bruset.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Sue Townsends humor är helt underbar! Lågmäld, samtidigt som grov. Varje sida rymmer minst ett skratt; ibland ett gapgarv och ibland bara ett inombordsleende eller ett igenkänningsskratt. Jag har inte läst något av henne innan…konstigt nog…men kommer att läsa böckerna om Adrian Mole så fort jag får tillfälle.

Jag återkommer när jag har läst slutet. Nu ska jag gå till sängs.

Var blev du av Bernadette av Maria Semple


Var blev du av Bernadette

Var blev du av Bernadette, av Maria Semple beskrivs av förlaget som rolig, rapp och gripande. Jag håller med! Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en bok att jag vill börja om med den redan när jag har läst ut sista sidan.

Bokens huvudperson, Bernadette, var en gång i tiden en framstående arkitekt, och tilldelades en av de finaste utmärkelserna i arkitektkretsar. Hon kom i strid med en granne och sedan spårade allt ur. Efter flera missfall fick Bernadette och hennes man Elgie, en liten flicka – Bee. Bernadette mådde dock inte bra och tappade skaparlusten. Huset hon köpte för att göra något storartat av, förföll allt mer under årens lopp, och till slut stack det till och med upp ogräs mellan golvplankorna. En vän skrev i ett brev att Bernadette måste skapa annars skulle hon bli en samhällsplåga…och där hade han delvis rätt. Maken Elgie arbetar allt längre dagar på Microsoft och  Bernadette trivs aldrig i Seattle. Hennes beskrivningar av staden och folket där är roliga bara i sig och de får mig bara att bli ännu mer intresserad av staden. 🙂

Dottern Bee och Bernadette har en varm och stark relation, men när dottern önskar att familjen ska åka till Antarktis känner Bernadette, som dragit sig undan all kontakt med andra människor, att hon inte kommer att klara av varken att vara bland folk eller den beryktade sjösjukan. För att slippa resa tar hon till så drastiska metoder som att boka livsfarliga sjösjukepiller och dra ut sina visdomständer. För att undvika kontakt med folk sköter Bernadette dessutom alla kontakter med omvärlden, allt från att beställa mat till att boka biljetter, genom en person i Indien (som sedan visar sig vara någon annan än den Bernadette trott). Här hör ni historiens absurda nivå. Den här familjen gör på sitt eget vis och jag gillar dem från första sidan.

Boken är roligt och fräscht skriven. Historien förs fram genom mail, hemliga lappar, rapporter m.m och är därför inte helt lättläst. Trots att det är många röster som kommer till tals så har jag aldrig några problem med att hålla i sär dem. Historien flyter på så pass bra att det inte gör något att berättarrösterna växlar. Persongalleriet är udda och det är inte utan ironi som författaren beskriver föräldrarna till eleverna på Bernadettes dotters skola. Flera mammor där skulle lätt platsa i Desperate Housewives eller likande tv-serier. Gemenskap är inte riktigt Bernadettes grej och det har de andra mammorna mycket svårt att förstå när de nästan vänder ut och in på sig själva för att ordna fester och arbetsgrupper för att få passande familjer att sätta sina barn i just deras skola. Bernadettes familj däremot skulle hellre platsa i Gilmore Girls.

Författaren har tidigare skrivit manus till flera kända tv-serier som bla. Ellen, Saturday Night Live och Galen i dig. Jag känner igen humorn från tv-serierna (som jag gillar) i boken, men i bokform känns humorn lite mer subtil och inte lika ”rakt på”. Humorn är finslipad och historien lever inte på slapsticks eller snabba repliker även om sådana finns med i boken. Om jag får önska så ser jag gärna att boken blir filmad, men kanske ännu hellre att författaren klämmer ur sig fler böcker som den här…och det fort! För jag vill läsa mer av Maria Semple!

För övrigt var boken mycket spännande och på slutet bet jag nästan på naglarna av nervositet. Skulle Bernadette komma till rätta eller inte?!

Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr.

Allt spelar roll!Det som först gjorde att jag ville läsa Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr. var att den beskrevs som humoristisk och att den handlade om en dysfunktionell amerikansk familj. På de punkterna blev jag verkligen inte besviken. Juniors familj har sina skavanker kan man säga; mamman är alkoholist, pappan är tystlåten och stretar enträget på i livet, brorsan tar en överdos och får en hjärnskada som gör att han glömmer saker. Han är dock en jäkel på baseball, fast han måste ha en assistent som håller reda på var nästa match är osv.

Nu börjar det knasiga…Junior själv hörde redan i fosterlivet en röst som berättade att jorden skulle gå under om 36 år. Antingen det eller så såg han ett program om jordens undergång på TV när han var liten och så fastande det i hans minne. Det är lite svårt att avgöra. Författaren vrider och vänder på berättelsen och lämnar en del tolkningar till läsaren. Ibland hade jag lite svårt att hänga med.

Jag är fortfarande inte helt säker på om jag har uppfattat berättelsen rätt. Kanske är det så att det här är en postmodernistisk skriven bok som inte är helt linjär. Jag brukar ha svårt för sådana böcker, men det är något med författarens berättarstil och personbeskrivningar som gör att jag fortsätter läsa. Min förkärlek för det skruvade gör nog sitt till också.

Boken handlar om vad det som är viktig i livet. Junior har svårt att se att någonting spelar roll…jordens undergång är ändå snart här. Samtidigt så visar författaren på vad som verkligen är viktigt i livet och vi får en alternativ bild av Juniors liv. Vad hade hänt om han inte hade berättat för sin flickvän om hans speciella vetskap? Om han hade hållt inne med sin speciella kunskap och låtit livet fortgå? Det ger mig som läsare en tankeställare. Hur skulle man själv tänka och vad skulle man göra om man visste att ens tid var utmätt?

På ett sätt är historien nästan lite science fiction och det brukar inte alls vara något för mig. Av någon anledning är det ändå kul att läsa om det projekt som Junior dras in i, där man försöker bygga en stor farkost som ska ta med alla som vill lämna jorden i innan kometen kommer. En del människor väljer att inte registrera sig till den resan och väljer istället att stanna på jorden. De kallas för ”strutsfolket”, för de andra tycker att de är dumma och bara försöker tänka bort problemet. Varför tar de inte chansen när den finns? Även där finns en del att tänka kring. Hur skulle du själv resonera?

Ron Curries har haft stor framgång med sin bok om Junior och hans familj. Han jämförs ofta med författarna Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer, två författare vars böcker jag har tänkte läsa ett längre tag nu. Skriver upp dem någonstanns i minnet.

Gapgarv och igenkänning hos John O´Farrell

Gick förbi min bokhylla i dag och lade då märke till boken Kan innehålla nötter av John o´Farrell. Hade inte tänkt på honom på ett tag förrän jag såg att Printz Publishing kommer att ge ut Mannen som glömde sin fru i höst. Jag läste aldrig hela boken, av någon anledning, men jag kom ihåg att den startade med en helt otroligt rolig öppningsscen. Så jag tog med boken ut i trädgården och läste början igen…och skrattade…och skrattade högt…tror inte grannen är hemma, som tur är.

Boken startar med att en mamma står gömd bakom en bil, beredd att sparka ut en pappersfigur föreställande Tony Blair i skoluniform, för att skrämma bilisterna som kör för fort på hennes gata. Det är ungefär så mina tankar går ibland när bilarna svischar förbi här hemma. Kanske var det därför jag tyckte att det var extra kul. John o´Farrell kan det där med att skriva roligt och i den här boken trycker han på en öm punkt hos alla föräldrar…hur vi curlar våra barn. Ibland kan det vara jobbigt, men samtidigt skönt att skratta åt sig själv. Med tanke på hur kul jag tycker bokens första sidor är, kommer jag nog att slänga mig över o´Farrells nya bok när den ges ut.

*…i skämtbutiken fanns bara masker föreställande Musse Pigg, Frankenstein, en häxa och en djävul att välja på…förutom Tony Blair, som nog var den mest pojklika av dem.

bubblor – en novell om dagen är bra för…? 10 anledningar listas nedan

En novell om dagen är bra för….själen? Det är många som känner motstånd mot noveller…är du en sådan har du nog bara inte hitta rätt novell som passar just dig. Det är först de senaste åren som jag själv har börjat läsa noveller. De passar så bra att ta till när man till exempel är emellan två böcker, dvs precis är klar med en och väntar på att nästa ska droppa in. Ibland är en bok så bra att det känns jobbigt att börja på med en ny. Då kan det vara bra med en ”mellanbok” emellan så är man fit for fight snart igen.

Noveller kan vara bra att njuta en och en och inte plöja igenom en hel novellsamling på en gång. Det är oftast frestande, men kanske inte det bästa. Just nu läser jag bubblor av Claire Castillion, Sekwa förlag, en novell varje kväll (försöker jag hålla mig till 🙂 Jag råkade på Castillion när jag läste Man kan inte hindra ett litet hjärta att älska och genast blev hon en av mina favoritförfattare. Hon skriver lite skruvade noveller som ofta avslutas med en oväntad knorr. Bubblor innehåller 38 kort noveller och jag har inte hunnit läsa alla ännu, men jag känner igen mig och jag gillar det.

Varför heter boken Bubblor kan man ju fråga sig. Sekwa förlag skriver så här: ”Alla lever i sin lilla bubbla genom vilken bilderna av världen ter sig förvrängda, vrickade, förtvivlade”. Det är så sant! Vi lever ofta i vår egen bubbla och jag tycker att det är så kul att läsa om andras bubblor, hur de ser ut, hur knäppa de är osv…Tillvaron är så olika för oss alla…så lätt att glömma bort. Tur att Clarie Castillion påminner oss.

Sekwa har i år också gett ut en annan novellsamling: Samarbete med en fluga av Lydia Davis. Den ser jag också fram emot att läsa. 

10 anledningar till varför noveller är så bra:
1. De passar bra som ”mellanbok”
2. De passar nästan vem som helst …och är utmärkta att ge bort som present.
3. De är lagom korta om man inte orkar läsa så länge åt gången.
4. De är lagom korta om man inte HINNER läsa så länge åt gången.
5. Man hinner inte somna innan slutet.
6. En kort novell kan säga mer än en HEL bok
7. En novellsamling är som en chokladask…bara att plocka det man själv vill.
8. Bra att läsa när man väntar på att en annan bok ska droppa in.
9. De ofta har roliga och lite underfundiga titlar.
10 Vad säger du? Har du något förslag?

Nya kontakter av Kinsella – romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda ”pratiga” och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk 🙂 Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt…eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä…nu blädderläser jag klart den…men sen tog den sig igen… Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden…och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet…ja det är rena Julia-Roberts-slutet…så klart! 🙂 Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad…sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.