Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum

Motsatsen till kärlek – är det hat eller likgiltighet? Det frågar sig Emily i denna bok. Hon är en ca 30-årig advokat i New York, som i panik gör slut med sin pojkvän när hon känner att han är på väg att fria. Hon har liiite problem med relationer kan man säga. Men hon tar tag i problemet och får hjälp från alla möjliga håll.

Den här boken skulle jag vilja likna med Keyes böcker. Lättsam, romantisk, men med en gnutta mer djup. Emily för en del diskussioner med sin åldrade och visa farfar och hans väninna och värmen i deras relation berör mig i hjärtetrakten. Samtidigt är boken rappt skriven och inte banal eller förutsägbar. Jag läser gärna mer av Julie Buxbaum. Det tråkiga nu är att boken är slut och att jag måste hitta någon annan bok att ta med på resan…när den nu blir av!!!! (Svininfluensa!!!)

Sjuårskrisen av Josie Lloyd och Emlyn Rees

En förkylning och en pocketbok senare börjar jag se ut från näsduksgrottan. Sjuårskrisen är perfekt att ha som 30-sekunders-läsning, eftersom sådan läsning lätt gör att jag tappar sammanhanget. Den här berättelsen och med det driv den har gör att det är omöjligt att tappa tråden. 30 sekunders läsning är ungefär vad jag stundtals lyckats smyga mig till de senaste dagarna när jag varit hemma med en förkyld dotter, samtidigt som jag själv nyser väldigt ofta. Det kan också kännas som en tröst att läsa om andra som också känner sig som en ”hushållsrobot” just såna här dagar.

Jag såg Sjuårskrisen av en slump och långt bak i hjärnan kunde jag påminna mig att jag läst en annan bok av samma författare och med samma huvudpersoner. Den hette Tillsammans och jag kommer ihåg att jag tyckte den var bättre än många andra liknande böcker jag slukat.

Det var roligt att möta gamla bekanta och se hur deras förhållande utvecklats. Amy och Jack är Det perfekta paret och då menar jag det. De passar verkligen ihop, gillar samma saker osv, men så kommer småbarnslivet emellan… Och varför kan inte folk PRATA med varandra? Vad mycket enklare det skulle vara då. Man märker det tydligt speciellt i en berättelse som den här när man får se problemen ur båda huvudpersonernas synvinklar. Ibland tycker jag dock att deras relation skildras lite väl svart-vitt och gammaldags. Hur roligt är det att höra om män som inte fäller ner toaringen (har man hört det förrut?) eller att mannen ska vara familjeförsörjare (Suck!).

Boken liknas vid Bridget Jones-böckerna och Nick Hornbys böcker. Jag kommer snarare att tänka på Tony Parson. Relationsböcker skrivna med humor och träffsäkerhet. Som en äkta brittisk romantisk komedi med förankring i vardagen. Till och med Hugh Grant själv nämns i boken! En bok man kan avvara, men helt perfekt som förkylnings/vab-litteratur! Och varför inte som relationsterapi?!

Livets aviga och räta – ett måste för alla sticktokiga

Livets aviga och räta av Kate Jacobs var överraskande bra. Kanske beror det på att mina förväntningar inte var så höga. Men baksidestextens löfte om att den skulle bli film med Julia Roberts gjorde att det kändes som en bok för mig. Nu när jag kollar lite på nätet ser jag att det finns en fortsättning och jag kan tänka mig att läsa den också.

Handlingen utspelar sig i en liten handarbetsbutik i centrala New York där några kvinnor varje fredag träffas för att sticka. Klubben blir mer än bara stickning även om stickningen har en central roll boken igenom. Varje avsnitt börjar med en stickbeskrivning som även kan passa in som en beskrivning av livet. I centrum står en ensamstående mamma som lyckats som egen företagare och som mamma trots att hon inte haft det så lätt. Mannen med stort M, som lämnat henne dyker upp igen efter 8 år och ni kan ju gissa själva vad som händer.
Vad jag gillar med den här boken var vänskapen och gemenskapen mellan kvinnorna, New York-känslan och den romantiska tråden. Jag gillar även att den inte var så förutsägbar som jag först trodde. Mer än så kan jag inte säga, bara att slutet var väldigt oväntat, i alla fall för mig. Kan avslöja att titeln stämmer på innehållet.
Jag väntar med spänning på rollbesättningen av den kommande filmen!

Ketchupeffekten

Det har varit trögt på läsfronten ett tag. Jag har inte alls varit lässugen. För en läsoman känns några dagar utan böcker som en hel evighet. Är väl bara några dagar jag inte läst egentligen. Jag har inte haft någon bok som lockat mig. Samtidigt har jag haft ett bokpaket på ingång som varit försenat från Adlibris, så det har inte känts som jag skulle hinna börja på någon annan bok. Har nämligen utvecklat en sorts ovilja att ha flera böcker på gång samtidigt. Bloggsjuka?

Men så i dag släppte det. Allt på en gång…som med ketchupen. Paketet kom från Adlibris och så började jag läsa en bok på jobbet + att jag är sugen på en till som jag ångrar att jag inte köpte på en gång.

I paketet låg Åtta procent av ingenting, av Etgar Keret. Ända sedan jag lyssnade på honom i Oslo har jag varit nyfiken på hans berättlser. Hela den här boken består av korta berättelser, är osäker på om det kan kallas noveller när de är så här korta…men, men. I alla fall; bara beskrivs de som ”Skruvade samtidsfabler” på bokens baksida. Bara innehållsförteckningen får mig att rysa: Orubbliga regler, Kinderägg, Funkktionsfel (ja, med två k), Fettot, Hälleflundra, På din sida osv.

På jobbet öppnade jag Katarina Janouch Bedragen som har ett sånt där omedelbart flyt, som kan få vilken slöläsare som helst att fastna i berättelsen. Läste några sidor på arbetstid!! och lånade sen hem den.

I paketet från Adlibris låg också: Min bästa väns dotter som säkert inte heller är så svårläst. Ångrar att jag inte köpte Sjuårskrisen. Lagom läsning när jag ändå flyter omkring i relationsträsket.
Samtidigt har jag senaste dagarna försökt mig på En halv gul sol, som jag både hört att den är bra av många och som jag vet att jag kommer att gilla, bara jag rycker upp mig och läser sakta och tålmodigt.
Kanske blir 2009 ett år då jag läser många böcker samtidigt ändå…. Det värsta med ketchupeffekten är att jag snabbt tappar intresset för böcker som ligger där synliga och tillgängliga och bara väntar på mig.

39-årskrisen, av Jane Green

39-årskrisen, av Jane Green har varit en alldeles utmärkt julläsning för mig. Jag har stulit åt mig små stunder då jag helt absorberats av berättelsen. Såna böcker är speciellt bra när man blir avbruten i sin läsning ofta. För en del kanske Jane Greens böcker är alldeles för lättsmälta, men för mig är det underhållning som jag behöver ibland. Jag gillar henne och den här tycker jag är bättre än många av hennes tidigare.

Boken handlar om fyra vänner som tappat kontakten med varandra, men som återses när en gemensam gammal vän plötsligt dör. Det visar sig att han varit en viktig person i alla deras liv. När de träffas igen är det som att tiden stått stilla. Det är där jag börjar bli nostalgisk. För visst är det så att gammal vänskap inte rostar. När jag läser denna bok längtar jag efter mina vänner och efter den tid som flytt.

Det är lätt att känna in sig i de olika personernas känsloliv och problem, även om jag inte helt känner igen mig, fastän jag själv snart fyller 39. Lite kul är det när man känner igen sig i 80-tals musiken de lyssnade på när de var yngre, som tex Culture club. Den här boken rekommenderar jag till dig som läst klart alla Marian Keyes böcker och som vill ha en lättsmält historia som vrider och vänder på relationer och alla problem och glädjeämnen som följer med dessa.

Förbjuden frukt, av Sara Addison Allen

Jag lockades först av den här boken för att den enligt en recension skulle vara en blandning mellan Stekta gröna tomater, Desperat housewifes och Six feet under. Låter som en perfekt kompott i mina öron. Efter att ha inhandlat pocketversionen fick omslaget mig att tänka på Harlekinböcker. Men faktiskt har den roat mig under några förkylda dagar. De magiska inslagen får mig att tänka på Allendes Andarnas hus. Ingen verkar tycka att det är konstigt om klockan slutar slå och vattnet i kastrullen plötsligt slutar koka. Inte heller att det finns ett mystiskt äppelträd som kastar äpplen efter folk.

Som vanligt i mina favoritböcker så finns där ett persongalleri med udda personligheter. Vissa drag har gått i arv från generation till generation. I en familj springer alla männen på nätterna och gifter sig alltid med äldre kvinnor. I en annan är kvinnorna speciellt bra på sex. En kvinna har en ovanlig gåva och får ofta en tvingande känsla av att hon måste ge något till en viss person. Som i slutet av boken när en man får en mangodelare (!?) som för honom till en matlagningskurs som han annars inte skulle ha gått på.

Recepten i boken får det att vattnas i munnen och får mig att tänka på filmen och boken Kärlek het som chili. Huvudpersonen i Förbjuden frukt, har alltid i olika sorters ingredienser som ska få personen som ska äta den att känna på speciella sätt. Till exempel så ska squashblommor tydligen vara bra för förståelse.

Vad sägs om:
Kex med syréngelé, småkakor med lavendel och tekakor med krassemajonäs. Stekta maskrosknoppar på ris med kronblad från ringblommor och stuvade pumpablommor. Muffins med kanderade penséer fick barnen att tänka efter. Kaprifolvin gav förmåga att se i mörkret. Dipp gjord på hyacintknoppar fick en att bli nedstämd och tänka på det förflutna och salladerna med endiver och mynta fick en att tro att något trevligt skulle ända. Som matlagningspoesi för min hungriga själ!!

Trots det tramsiga omslaget och det ganska smör-romantiska innehållet tilltalades jag av den här boken. Som en saga för vuxna står det på baksidan och jag är beredd på att hålla med. Läser gärna fler böcker av Sarah Addison Allen.

Drottningen vänder blad

Drottningen vänder blad, av Alan Bennett levde på alla vis upp till mina förväntningar. En feel-good bok om läsning helt i min smak. Jag har svårt återge den på ett rättvist sätt och hänvisar därför till DN.

Jag önskar att jag liksom drottningen i boken att jag skulle läsa med penna i hand för att stryka under intressanta partier och skriva små anteckningar i boken. Då hade jag kunnat återge boken bättre här, men förmodligen inte njutit av den lika mycket som jag gjorde. Jag älskar att drabbas av läslusta, liksom drottningen gör i den här boken. (Visst låter läslusta lite mer syndigt än läslust?!!) Hon läser medan hon åker i bilkortege och lär sig att läsa och vinka samtidigt. Hennes pliker ter sig allt mindre intressanta och hon vill ägna all ledig tid åt läsning, vilket gör hennes närmaste i hovet oroliga. Liksom premiärministern. Men drottningens läslusta stiger och stiger tills omgivningen försöker stoppa den genom att se till så att hennes bokpaket försvinner och omplacera hennes ”läsvän” osv. Då går hon över till att läsa sina egna anteckningar och försöka sig på att skriva sin egen bok… vilket inte ses med blida ögon från herrarna i makten.

Jag gillade den här boken så mycket att jag ska köpa den när den kommer som pocket och läsa om den MED PENNA i handen! Jag kan varmt rekommendera den till alla med förkärlek för läsning och böcker.

Kanske ska jag börja blogga om böckerna när jag är mitt i dem istället för när de är slut? Jag är helt uppslukad av Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap just nu. Så charmigt med vanlig brevväxling, som kräver mer av skrivaren än av mailaren. Genom en ung författarinnas penna får vi möta en efter en i det litterära sällskapet på ön Guernsey och hur deras relation till boken ser ut. Sällskapet bildades genom en slump och av nödvädighet för att klara livhanken från tyska soldater. Fram växer kärleken till litteraturen på de mest oväntade vis. Man får också veta mer om hur det var att leva under ockupation under andra världskriget, om fattigdomen, matbristen, men också livskraften och kämpaglöden som fanns hos många öbor. Jag har läst många böcker om andra världskrigets fasor genom åren, men i den här boken fyller kunskapsluckor hos mig och det gör mig glad. Kommer inte på något exempel nu, men jag kanske återkommer. Boken innehåller både de mest svartaste sidor av mänskligheten och de vackraste. Först tänkte jag kalla det här för feel-goodläsning, men vet inte om det går att göra det när den även innehåller fasansfulla skildringar från koncentrationsläger och avrättningar.

Mitt liv som pingvin

Mitt liv som pingvin av Mazetti innehöll lite väl många beskrivningar av pingviner, sjölejon och andra djur för min smak. Där emellan fick man följa hur en relation växte fram mellan en kvinna och en man, som av olika anledningar begett sig på en resa till Antarktis. Samtidigt fick man följa en äldre dam, som fungerade som en berättarröst och genom vilkens klokskap relationen beskrevs. Centrala frågor var: Hur mycket är ett liv värt? Kan man ge bort ett liv? Kan man flytta över livskraft från en människa till en annan?
Mest undrar jag hur researchen till boken gått till. Kan riktigt se mig Katarina Mazetti på fartyget som kryssar fram mellan isbergen. Ser fram emot att höra henne berätta om det i något kaféprogram framöver. Blev också lite intresserad av polarfarare och Antarktis geografi. Inte så intresserad att jag vill resa dit, men gärna se lite bilder.
Intressant var också att boken gick att läsa både på bredden och tvären.

Det ljuva livet i Alaska

Om man ska starta ett samhälle mitt ute i vildmarken vad börjar man med då? Bara i Cicely startar man med en radiostation och en tidning. Äntligen har jag fått se min favorit-tv-serie på dvd: ”Det ljuva livet i Alaska”. Det har ju visat sig att det råder viss okunnighet om denna ypperliga serie…;-)

I korthet så handlar det om en nyexaminerad läkare som fått sin utbildning betald mot att han jobbar sina första år i en liten håla. Det visar sig vara mycket värre än vad han först trodde. Här kryllar det av excentriska och udda personligheter precis som i ”Mina två mammor” som jag skrev om tidigare. Kanske därför jag gillar den boken så mycket….

Den lilla orten byggdes av en före detta astronaut, där finns en hårdrockar-indian med en farbror som är medicinman, en snygg radio-kille, en flygar-tjej, en mysig bar, älgar på gatorna osv osv. Det var inte utan att jag kände igen mig härom dagen när jag stod i kö på lilla butiken här på min lilla ort….och jag går inte helt avslappnat när jag är ute och promenerar. Jag håller hela tiden utkik om det är någon björn i buskarna.