Gott nytt år!

När jag började skriva här på bloggen så var det för att tydliggöra min läsning för mig själv. Nu när jag tittar tillbaka på vad jag läst under året så ser min läsning ut ungefär som jag trodde (förvånande 🙂 ) . Jag har gått på ren lustläsning och har inte alls känt mig tvingad att läsa någon endaste bok i jobb-syfte. Jag kommer nog att fortsätta på samma vis 2009: mycket brittisk, feel-good och en deckare då och då. Om jag ska göra en topplista av mina läsupplevelser under 2008 så blir det så här:

1. Kärleken. lyckan och meningen med livet, av Elizabeth Gilbert
2. Mina två mammor, av Joshilyn Jackson
3. Den motvilliga resenären, av Jenny Diski
4. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, av Mary Ann Shaffer
5. Kall som graven, av Peter Robinson

Annonser

39-årskrisen, av Jane Green

39-årskrisen, av Jane Green har varit en alldeles utmärkt julläsning för mig. Jag har stulit åt mig små stunder då jag helt absorberats av berättelsen. Såna böcker är speciellt bra när man blir avbruten i sin läsning ofta. För en del kanske Jane Greens böcker är alldeles för lättsmälta, men för mig är det underhållning som jag behöver ibland. Jag gillar henne och den här tycker jag är bättre än många av hennes tidigare.

Boken handlar om fyra vänner som tappat kontakten med varandra, men som återses när en gemensam gammal vän plötsligt dör. Det visar sig att han varit en viktig person i alla deras liv. När de träffas igen är det som att tiden stått stilla. Det är där jag börjar bli nostalgisk. För visst är det så att gammal vänskap inte rostar. När jag läser denna bok längtar jag efter mina vänner och efter den tid som flytt.

Det är lätt att känna in sig i de olika personernas känsloliv och problem, även om jag inte helt känner igen mig, fastän jag själv snart fyller 39. Lite kul är det när man känner igen sig i 80-tals musiken de lyssnade på när de var yngre, som tex Culture club. Den här boken rekommenderar jag till dig som läst klart alla Marian Keyes böcker och som vill ha en lättsmält historia som vrider och vänder på relationer och alla problem och glädjeämnen som följer med dessa.

Från mörker till ljus

I Från mörker till ljus, av Baby Halder får man följa en ung indisk tjej som gifts bort som 12-åring. Hennes man misshandlar henne om och om igen. Hon flyr med sina tre barn och lyckas ordna arbete och boende mot alla odds. Slutligen hamnar hon som hushållerska hos en lärare som uppmuntrar henne att läsa och skriva. Hon skriver om sitt liv och boken är ett resultat av hennes skrivande.

Stundtals känns det som att boken bara handlar om att hon flyttar hit och så flyttar hon dit och så kommer hennes ena bror och hämtar henne dit och så lämnar nästa henne dit. Men stundtals känns det som att man är i den indiska förorten med henne. Det är fascinerande att läsa om verkliga levnadsöden och om människor som tycks klara den ena olyckan efter den andra och därtill behålla sitt förstånd.
Boken har blivit bästsäljare och är översatt till ett flertal språk. Själv hittade jag den på vagnen med kulturstödsböcker på biblioteket.

När du läser detta, av Giles Blunt

Efter att ha läst några mysiga feel-goodböcker i rad blev jag deckarsugen. Drabbad av förkylningskoma slet jag åt mig en pocket på konsum i tron om att det var en Lehane, som jag hört så mycket gott om på sistone. Inte förrän jag läst några sidor märkte jag att det här inte alls var Lehane utan en Blunt. Har läst en av varje tidigare och gillade dem så det gjorde inte så mycket. Blev bara lite trött på mig själv.

När du läser detta är ingen trevlig bok. Den handlar om självmord, depressioner och barnpornografi, men ändå behåller den greppet om mig. Kanske beror det på den symptiskt beskrivna huvudpersonen, poliskommisarien som vägrar tro på att hans fru begått självmord. Fler än jag tyckte om den.

Återigen sitter jag under läsningen och önskar att jag hade en kartbok hemma. Kanske något att önska sig. Jag blir nyfiken på Kanada.

Förbjuden frukt, av Sara Addison Allen

Jag lockades först av den här boken för att den enligt en recension skulle vara en blandning mellan Stekta gröna tomater, Desperat housewifes och Six feet under. Låter som en perfekt kompott i mina öron. Efter att ha inhandlat pocketversionen fick omslaget mig att tänka på Harlekinböcker. Men faktiskt har den roat mig under några förkylda dagar. De magiska inslagen får mig att tänka på Allendes Andarnas hus. Ingen verkar tycka att det är konstigt om klockan slutar slå och vattnet i kastrullen plötsligt slutar koka. Inte heller att det finns ett mystiskt äppelträd som kastar äpplen efter folk.

Som vanligt i mina favoritböcker så finns där ett persongalleri med udda personligheter. Vissa drag har gått i arv från generation till generation. I en familj springer alla männen på nätterna och gifter sig alltid med äldre kvinnor. I en annan är kvinnorna speciellt bra på sex. En kvinna har en ovanlig gåva och får ofta en tvingande känsla av att hon måste ge något till en viss person. Som i slutet av boken när en man får en mangodelare (!?) som för honom till en matlagningskurs som han annars inte skulle ha gått på.

Recepten i boken får det att vattnas i munnen och får mig att tänka på filmen och boken Kärlek het som chili. Huvudpersonen i Förbjuden frukt, har alltid i olika sorters ingredienser som ska få personen som ska äta den att känna på speciella sätt. Till exempel så ska squashblommor tydligen vara bra för förståelse.

Vad sägs om:
Kex med syréngelé, småkakor med lavendel och tekakor med krassemajonäs. Stekta maskrosknoppar på ris med kronblad från ringblommor och stuvade pumpablommor. Muffins med kanderade penséer fick barnen att tänka efter. Kaprifolvin gav förmåga att se i mörkret. Dipp gjord på hyacintknoppar fick en att bli nedstämd och tänka på det förflutna och salladerna med endiver och mynta fick en att tro att något trevligt skulle ända. Som matlagningspoesi för min hungriga själ!!

Trots det tramsiga omslaget och det ganska smör-romantiska innehållet tilltalades jag av den här boken. Som en saga för vuxna står det på baksidan och jag är beredd på att hålla med. Läser gärna fler böcker av Sarah Addison Allen.

Kära syster – systrar till tusen

Äntligen en bok som jag fastnar totalt för. Jag kommer ihåg att jag gillade Tawni O´dells bok Avvägar. Det är stämningen och den lätt skruvade humorn som jag gillar och att inget är som man först tror. I Kära syster dyker Shae-Lynns (bara namnet!) syster upp efter att ha varit spårlöst försvunnen i många år. Samtidigt möter Shae-Lynn ett antal personer som alla är ute efter hennes syster. Berättelsen vindlar och de olika personerna har inte det ärende jag först fick för mig. Mycket systrar nu för tiden. Hann ju bara börja läsa Förbjuden frukt innan Kära syster dök upp på jobbet. I Förbjuden frukt handlar det också om en lillasyster som söker upp sin storasyster.

Huvudpersonen, Shae-Lynn, är en 40-årig kvinna med skinn på näsan som klarar sig själv. Hon är en före detta polis som lever på att köra taxi. Hennes tuffa uppväxt med en mor som dog tidigt och en far som slogs och drack har gjort henne tuff. Jag kommer att tänka på en annan huvudperson i Laura Lippmans I spindelns nät som jag skrvit om tidigare i år. Laura Lippman som helt oförhappandes också skrivit en bok om två systrar.

Sen blir jag nästan kär i beskrivningen av gruvsamhället där berättelsen utspelar sig. I en liten stad, med ett märkligt och lite udda persongaller, som ni vid det här laget vet att jag gillar, i Pennsylvania. Jag kommer nog snart att köpa Ivans återkomst på pocket. Bara nu inte den också handlar om systrar….;-) Jag har halva boken kvar och den ska jag avnjuta i sakta mak.
Läste klart boken nu i kväll och blev inte besviken. En sån fin och samtidigt roande berättelse om systerskap och relationen mor/far-barn. Måste skriva till adoption som etikett, men vill inte avslöja på vilket sätt ämnet kommer in i boken, då skulle jag avslöja för mycket för dig som inte läst den än.

Drottningen vänder blad

Drottningen vänder blad, av Alan Bennett levde på alla vis upp till mina förväntningar. En feel-good bok om läsning helt i min smak. Jag har svårt återge den på ett rättvist sätt och hänvisar därför till DN.

Jag önskar att jag liksom drottningen i boken att jag skulle läsa med penna i hand för att stryka under intressanta partier och skriva små anteckningar i boken. Då hade jag kunnat återge boken bättre här, men förmodligen inte njutit av den lika mycket som jag gjorde. Jag älskar att drabbas av läslusta, liksom drottningen gör i den här boken. (Visst låter läslusta lite mer syndigt än läslust?!!) Hon läser medan hon åker i bilkortege och lär sig att läsa och vinka samtidigt. Hennes pliker ter sig allt mindre intressanta och hon vill ägna all ledig tid åt läsning, vilket gör hennes närmaste i hovet oroliga. Liksom premiärministern. Men drottningens läslusta stiger och stiger tills omgivningen försöker stoppa den genom att se till så att hennes bokpaket försvinner och omplacera hennes ”läsvän” osv. Då går hon över till att läsa sina egna anteckningar och försöka sig på att skriva sin egen bok… vilket inte ses med blida ögon från herrarna i makten.

Jag gillade den här boken så mycket att jag ska köpa den när den kommer som pocket och läsa om den MED PENNA i handen! Jag kan varmt rekommendera den till alla med förkärlek för läsning och böcker.

Kanske ska jag börja blogga om böckerna när jag är mitt i dem istället för när de är slut? Jag är helt uppslukad av Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap just nu. Så charmigt med vanlig brevväxling, som kräver mer av skrivaren än av mailaren. Genom en ung författarinnas penna får vi möta en efter en i det litterära sällskapet på ön Guernsey och hur deras relation till boken ser ut. Sällskapet bildades genom en slump och av nödvädighet för att klara livhanken från tyska soldater. Fram växer kärleken till litteraturen på de mest oväntade vis. Man får också veta mer om hur det var att leva under ockupation under andra världskriget, om fattigdomen, matbristen, men också livskraften och kämpaglöden som fanns hos många öbor. Jag har läst många böcker om andra världskrigets fasor genom åren, men i den här boken fyller kunskapsluckor hos mig och det gör mig glad. Kommer inte på något exempel nu, men jag kanske återkommer. Boken innehåller både de mest svartaste sidor av mänskligheten och de vackraste. Först tänkte jag kalla det här för feel-goodläsning, men vet inte om det går att göra det när den även innehåller fasansfulla skildringar från koncentrationsläger och avrättningar.

Mitt liv som pingvin

Mitt liv som pingvin av Mazetti innehöll lite väl många beskrivningar av pingviner, sjölejon och andra djur för min smak. Där emellan fick man följa hur en relation växte fram mellan en kvinna och en man, som av olika anledningar begett sig på en resa till Antarktis. Samtidigt fick man följa en äldre dam, som fungerade som en berättarröst och genom vilkens klokskap relationen beskrevs. Centrala frågor var: Hur mycket är ett liv värt? Kan man ge bort ett liv? Kan man flytta över livskraft från en människa till en annan?
Mest undrar jag hur researchen till boken gått till. Kan riktigt se mig Katarina Mazetti på fartyget som kryssar fram mellan isbergen. Ser fram emot att höra henne berätta om det i något kaféprogram framöver. Blev också lite intresserad av polarfarare och Antarktis geografi. Inte så intresserad att jag vill resa dit, men gärna se lite bilder.
Intressant var också att boken gick att läsa både på bredden och tvären.

Främlingars hus av Reginald Hill

Sällan har jag önskat ett familjeträd mer, än när jag läste Främlingars hus av Reginald Hill. Det hade helt förstört spänningen, MEN lämnat mig mindre frågande på slutet. Kanske ett familjträd i osynligt bläck, som läsaren själv fick upptäcka på slutet?

Jag har ännu inte läst någon av Hills deckare, men känner mig sugen efter att ha läst den här boken. Det brittiska som jag gillar, brasorna, landsbygden, bykänslan och landskapet finns där. Enligt baksidestexten anses Främlingars hus vara Hills bästa, så det var ju bra att jag började med den.

Om jag ska försöka likna boken vid någon annan så är det svårt att inte dra paralleller till Da Vinci-koden. Det är en historisk roman, med drag av spökhistoria och samtidigt är det en thriller som utspelar sig i nutid. Persongalleriet är också spännande och kontrastrikt. Matematiker från Australien möter präststuderande historiker från Spanien och ljuv musik uppstår. Det finns även plats för humor.
538 sidor lång, utan att kännas lång. Kanske läste jag den lite för fort. För det känns inte bra att jag missat själva poängen. Den som känner sig manad får gärna avslöja för mig vem bebisen på sista sidan var.