Fotografen av Eva Rydinger är ingen bok som jag skulle ha valt av mig själv, men jag hade hört gott om den och när enbokcirkelföralla bjöd in till bokprat på nätet så hakade jag på och det ångrar jag inte.
I Fotografen får man lära känna fotografen Vanja som lämnar sin 43:e relation när hennes mamma dör och åker iväg till Skåne för att ta över föräldrahemmet. Att det är just 43 män hon har haft en relation till får man veta för att hon har gjort ett hjärta för varje man hon lämnat. Först blev jag lite trött på hennes flyktbeteende och på att hon är så bra på att hjälpa andra, men inte sig själv, men man förstår snart varför hon är den hon är.
Hennes barndom och liv rullas upp varvat med de kvinnor hon fotograferar. Huvudpersonen Vanja är nämligen fotograf med en förmåga att locka fram det oväntade ur varje kund. Hon förlöser knutar inom dem genom att ge dem trygghet och tron på dem själva genom att locka fram deras innersta. Samtidigt ger hon dem mod att gå vidare. Vanja får också anledning att ta i tu med sitt egen själsliv och ge bort sina hjärtan.
Det är just den här förmågan en bra fotograf ska ha och jag kommer att tänka på porträttmålaren i Porträttet av dig. Hon försökte också lära känna sina kunder, både deras själsliv och deras linjer i ansiktet. Samtidigt är det lite skrämmande att en person och en kamera kan öppna upp för förändringar av en människas liv. Jag vet faktiskt inte om jag själv skulle våga stå framför Vanjas lins. Man vet ju inte vad hon skulle kunna hitta 🙂
Vanja träffar på olika sorters kvinnor i boken, med olika sorters problem i livet, stora som små problem. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i någon av dem, eller känna igen en väninnas liv. En av kvinnorna som berör mig allra mest är Magdalena, som misshandlas av sin man. Författaren måste ha erfarenheter av kvinnomisshandel eller gjort en grundlig research. Hon beskriver kvinnans förträgning av misshandeln och hur det går upp för Magdalena, först när hon ser sig själv på ett fotografi, bli slagen av mannen, att hon är utsatt för kvinnomisshandel.
Boken är rakt skriven och den gick snabbt att läsa trots sina 292 sidor. En kvinnoroman, relationsroman och utvecklingsroman skulle jag kalla den. Författaren skriver målande på ett lite finurligt vis kring kameran och fotograferandet. Hennes beskrivningar av erotiska tankar och handlingar är också av det annorlunda slaget. Det är aldrig ”pang på” utan mer ”less is more”. Läsaren ges utrymme för egna tankar.
Fotografen är en utmärkt bokcirkelbok och jag skulle gärna bokprata om den tillsammans med några väninnor över ett par glas vin. Det skulle vara roligt och säkert locka fram några nya förtroenden och livserfarenheter. Samtidigt så tror jag att det är en bok som skulle passa att bokcirkla om även i grupper där man inte känner varandra sedan innan. Boken öppnar upp för många intressanta samtalsämnen.
Feelgoodbiblioteket 