Bokbloggarmaffian – ett härligt gäng!

bokbloggarmaffianEnligt O skriver en ode till #boblmaf (bokbloggarmaffian) och jag kan bara hålla med om att det är ett härligt gäng, som jag gärna tillhör. Som Linda skriver så är vi glada boknördar som gärna delar med oss av vår läsglädje. Stämningen är hög och man kan alltid vända sig till oss med stora som små bokfrågor…eller vinfrågor…eller kattfrågor…eller frågor om tygkassar eller visitkort till Bokmässan 🙂

När jag läser Lindas inlägg får jag lite dåligt samvete. Jag måste nog ge mig själv lite bassning faktiskt, eftersom jag har varit dåligt på att tagga #boblmaf. Lovar nu heligt här och nu att det ska bli ändring på det! (Håller hårt i en bok medan jag svär eden :-))

När jag tänker på #boblmaf kommer jag på att visitkorten som jag fick med mig från Bokmässans bokbloggarmingel fortfarande ligger ouppackade.Tar fram och tittar på dem. Tänker att Bokmässan räcker ganska länge…både förväntningarna innan och alla minnen och broschyrer m.m. som jag fick med mig därifrån. Årets Bokmässa kommer jag att följa digitalt och har några idéer på hur jag ska få till lite Boblmaf-stämning hemifrån. Återkommer om det!

_______________________________________________________________________
Annons
bokbutiken

Annonser

I läsfåtöljen – lucka 20 – Expeditionen: min kärlekshistoria

I läsfåtöljen den 20 december hittar vi Josefin som bloggar på Nobelprisprojektet. Hon tipsar om Expeditionen: min kärlekshistoria, av Bea Uusma och skriver så här:

Perfekt för en snöig och isig julvecka, perfekt som högläsning, perfekt som julklapp till nästan vem som helst. En bok om en ballongfärd, en önskan om att göra avtryck, en besatthet av en gåta och om kärlek in i döden! Läs! 

Josefin har på två år läst alla nobelpristagare i litteratur. En stor bedrift! Hon var också en av Bokmässans bloggambassadörer 2013 och vi träffades IRL på mässan. Det var kul! Tack för boktipset Josefin! God jul! 

I läsfåtöljen – lucka 7 – Tillbaka till henne

Då var det dags för en bokbloggare igen. I lucka 7 hittar vi Ulrika, som skriver om böcker på Västmanländskans bokblogg i läsfåtöljen. 

Ulrika skriver så här:

”Jag vill tipsa alla om boken Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Den åkte upp på min ”tio-i-topp”-lista över årets bästa böcker redan i mars och det är en väldigt stor chans att den är med i toppstriden.
Lövenstams skildring av Signe i dåtid och Hanna i nutid är en läsupplevelse som man inte får missa!” 


Ulrika var en av Bokmässans Blogg-ambassadörer 2013 och vi båda gillar Cecilia Samartins böcker.

Tusen tack för boktipset Ulrika! Jag har ofta varit och pillat på Lövenstams böcker på biblioteket. Kanske dags för mig att läsa böckerna istället för att bara pilla 🙂 

I läsfåtöljen – lucka 3 – Dubbelgångare

Den tredje december hittar vi bokbloggaren Tova, som bloggar på Bokugglan, i läsfåtöljen. Hon tipsar om Dubbelgångare av Jenny Valentine som handlar om en kille som låtsas vara en annan person som han är väldigt lik. Boken är unik, komplicerad handling och väldigt välgjord!
Jag träffade Tova, som bara är 15 år, på Bok- och biblioteksmässan. Hon var en av Bloggambassadörerna. Jag gillar Tovas blogg och hon är en stor inspirationskälla och förebild för bloggare och bloggsugna i alla åldrar. På hennes blogg finns bland annat filmer där hon har intervjuat olika författare. Rekommenderas!

Kärleken passerade här en gång

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson är ingen bok som jag skulle välja självmant. Den innehåller för stor mängd diskbänksrealism för min smak.

Varför har jag då läst den, undrar du kanske? Så här är det: Jag blev nyfiken när en biblioteksvän, som sällan läser relationsromaner, nämnde att han läst Bengtssons bok och fått ont i magen av den. Det måste ju betyda någonting tänkte jag då. Dessutom hade jag lagt märke till Peo Bengtsson eftersom han, liksom undertecknad, agerat gästbloggare på Bokcirklar.se. Senare fick jag höra att biblioteksvännen ovan, skulle vara med och bokcirkla om boken på Bokmässan. Peo Bengtsson himself var dessutom med i samma panel som jag på Biblioteks-och berättarscenen när vi bokcirklade om Enquists Liknelseboken.

Faktiskt så fick jag boken av författaren direkt efter att vi gick av scenen. Därför känns det lite kymigt att skriva om boken här, eftersom jag antar att författaren själv kommer att läsa mitt omdöme. (Hej Peo och tack för boken! 🙂 ) Inte för att jag har något speciellt negativt att säga om boken, mer än att den inte tillhör den genre jag vanligtvis brukar gilla. Vardagen får jag nog av ändå och eftersom många i min omgivning nyligen har separerat känns historien lite för vanlig och nära på något sätt.

Som relationsroman räknad tycker jag dock att Kärleken passerade här en gång har en given plats i genren. Boken urskiljer sig från mängden eftersom den är skriven ur mannens perspektiv. Ofta är det mannen i berättelsen som lämnar familjen vid en separation, där han dessutom nästan alltid tillskrivs negativa egenskaper. Inte sällan beskrivs han som känslokall och att han inte bryr sig tillräckligt om barnen. Det brukar vara kvinnan man får följa genom separationen. På det sättet var boken intressant då det var kvinnan som lämnade familjen och uppträdde själviskt på bekostnad av barnens mående.

En bra bok att bokcirkla om kan jag tänka mig då den vänder och vrider på traditionella mönster. Många kan nog känna igen sig i båda huvudpersonerna och deras beteende. Eftersom man får följa paret från det att de träffades i tillbakablickar får man vara med under hela deras resa. Som läsare ser man sprickorna i relationen och man får sig en tankeställare om ens egna relationer.  Alltid lär man sig något av andras misstag brukar jag tänka. Jag är glad att jag fick den här läsupplevelsen trots allt.

När jag träffade Cecilia Samartin

Som du redan kanske har förstått var det en STOR händelse för mig att få träffa författaren Cecilia Samartin på Bok- och biblioteksmässan. Bazar förlag bjöd in till bokbloggarfrukost i sin monter på fredagsmorgonen. Vi kanske var typ 20 personer som lyssnade på Samartin och David Safier (kommer till honom senare!)

Letar efter mina anteckningar från frukosten, men förmodligen satt jag bara och gapade och tog in allt hon sa. Minns att hon talade om La Peregrina och att hon först inte tänkt att det skulle bli någon fortsättning på Senor Peregrino. Vi fick veta att det kommer ännu en del. Den ser jag fram mot. 
När författarna presenterat sig och berättat om sina böcker fick vi ställa några frågor och få böckerna signerade. Jag presenterade mig och berättade att jag intervjuat henne tidigare på min blogg. Hon kände igen mig (sa hon) och gillade bloggtiteln: Feelgoodbibliotekarien. Det kändes bra att höra för mitt ego 🙂 
Senare samma dag höll Samartin ett seminarium – Kärlek, utanförskap och mänskliga rättigheter. Hon började med att berätta att hon älskar berättelser för att de har förmågan att förändra och hela oss. Att hennes yrke som terapeut varit en utmärkt utbildning för henne som författare. Hon har lyssnat på många flyktingar från krigsdrabbade länder och tänkte först att hon skulle kunna göra något för dem, men konstaterade snabbt att det var istället flyktingarna som lärde henne om människors själsliga styrkor. ”Alla har en fascinerande historia att berätta.”
Efter det berättade hon sin morfars historia om varför han lämnade Spanien och kom till Kuba. Stämningen var magisk i rummet när hon berättade. Jag nästan rös. Samartin kan konsten att trollbinda en publik både genom text och tal, märkte jag idag. Eftersom jag inte kan återberätta historien så bra som den förtjänar, så överlåter jag det åt Samartin. 
På slutet fick vi ställa frågor och jag, som inte kan hålla tyst, frågade på min stapplande engelska hur hon arbetar med mänskliga rättigheter. Eftersom seminariet skulle handla om det så blev jag förvånad över att hon inte berört ämnet. Samartin svarade att hon tar alla tillfället i akt att tala för alla människors rätt att få berätta sin historia. Hon menade att i många länder är det inte möjligt att berätta vad som helst. Till exempel berättade hon att på Kuba kunde man hamna i fängelse om någon kom på en att bära George Orwells bok 1984.

Härligt möte med en författare, som var lika varm, mänsklig och trevlig som sina böcker! 

Bokcirkel om Liknelseboken på Bok- och berättarscenen

Någon gång i början av sommaren fick jag frågan från Bokcirklar.se om jag ville vara med och bokcirkla på Bok- och Biblioteksmässan. Jag var snabb att tacka ja. Nästan lite för snabb för det var ingen lätt bok som vi skulle läsa. Liknelseboken  – en kärleksroman lät ju bra och Enquist har jag varit nyfiken på länge. Efteråt hade jag en dubbel känsla för boken. Den var både svår att förstå sig på samtidigt så tyckte jag om det där som inte gick att ta på. Att det är det som inte står i texten som är det viktiga. Det dubbla. Det svårfångade.

Omslagsbild: Liknelseboken– ”Du måste läsa Ett annat liv innan du läser Liknelseboken”, sa en klok kollega till mig. Jag är glad att jag lydde hennes råd. För utan att ha läst Enquists biografi skulle jag knappt ha fattat någonting av Liknelseboken. Nu hann jag lyssna på Ett annat liv under sommaren, med författaren själv som uppläsare. Vilken berättare och vilken berättarröst! Vilket härligt språk! På kuppen blev jag nästan lite kär i denne kloke, humoristiske och självutlämnande man. 
I båda böckerna finns kärleken till berättandet med. Hela sin barndom blev Enquist itutad att det var syndigt att läsa annat än bibeln. Ändå växte han upp och blev en berättare. Hans pappas notesblock, med de nio utrivna sidorna har en central plats i böckerna. Hade han ändå ärvt sin berättar-ådra från fadern? Min tolkning av Liknelseboken är att den, som också består av just nio liknelser, är lite som notesblocket. Utrivna sidor ur livet, samlade i en bok om kärleken. Något att lämna efter sig.
Enquists budskap? Meningen med livet är kärleken. Kärleken till livet, kvinnan, vännerna, språket och berättandet. Är det inte det, som han vill förmedla och skicka vidare för sina vänners räkning, de som står på andra sidan stranden och väntar?
När vi bokcirklade om Liknelseboken hade vi olika åsikter om det var en bok om kärlek, åtrå eller döden. För mig handlade den mer om livet och kärleken än döden. 
Precis innan jag lämnade Bokmässan såg jag P-O Enquist i folkvimlet. Det var som pricken över i:et. 
Det var roligt att prata om boken, även om jag tyckte att den var lite svår. Boksamtalet på mässan filmades och jag kommer att lägga till länken till filmen senare. Tills dess: Läs Enquist när du behöver livsvisdom förpackad med en lågmäld humoristiskt ton. 

När vi ses på bokmässan…

…kan det hända att jag ger ett ganska förvirrat intryck. Jag är inte så jätteförtjust i att vara i stora folksamlingar och jag har svårt för att känna igen namn OCH ansikten. Dålig kombo. Jag vill alltså ha sagt att jag inte är stroppig på något vis…även om det skulle verka så 🙂

Eftersom jag har exponerat min nuna lite här och där är chansen stor att du känner igen mig först (hur självcentrerat lät det där då :-)). Jag hoppas att vi ses och att du har överseende med mitt jolliga uppträdande. Det ska bli jättekul att träffa en och annan bokbloggare och andra bokvänner live på Bokmässan!

Fem höjdpunkter på Bokmässan 2013

Snart är det bara en vecka kvar till Bok- och Biblioteksmässan startar! Det är mycket jag vill hinna se och höra de två dagarna som jag kommer att vara där. De fem viktigaste och roligaste punkterna är redan spikade. 

På torsdagen ser jag fram mot att gå på montermingel i Printz Publishings monter B07:09. Jag förväntar mig nya härliga feelgoodromaner, gott vin och minst en skål med trevliga Pia Printz, som jag tidigare bara har träffat live i en toakö. 

Fredag morgon hoppar jag den fina hotellfrukosten på Rica Hotel No.25 och planerar istället att avnjuta en bloggfrukost i Bazar förlags monter B09:02 tillsammans med författarna Cecilia Samartin och David Safier.

På eftermiddagen ska jag bokcirkla om Liknelseboken tillsammans med bland annat Nina Frid på Bok- och berättarscenen. Arrangörer är bokcirklar.se, Nina Frid och Regionbibliotek Stockholm i samarbete med Kultur i Väst. Nervöst och spännande! 

Sen ska jag springa för att hinna se när kära Sara tar emot den fina utmärkelsen som Årets bibliotekarie ur Peter Englunds hand. 

Om inte Peter Englund blir för långrandig 🙂 hinner jag förhoppningsvis in en en sväng på Bloggambassadörernas mingel innan kl. 16. Jag skulle så gärna vilja träffa några bokvänner IRL. 

Dålig karma

Dålig karmaVilken frisk fläkt! Dålig karma av David Safier lockade mig redan med omslaget. Texten på baksidan som lyder ”David Safier är det barn som Fay Weldon och Woody Allen aldrig fick tillsammans” gjorde att jag definitivt bestämde mig för att läsa boken.

Ett tag tvivlade jag och tänkte att boken nog var FÖR svår och skruvad för min smak. Gissa om jag hade fel eller fel!! Fastän boken handlar om reinkarnation och man får väldigt ingående beskrivningar om hur det är att leva som myra, så slukade jag hela historien och nu vill jag ha mer. Det är jag inte ensam om. I sitt hemland, Tyskland har författaren sålt mer än 1,5 miljoner exemplar.

David Safier har lyckats skriva en sorts Bridget Jones-/Buddhism-light-/relationsroman som tar sin början i tv-stjärnan Kim Langes stora dag när hon ska ta emot Stora Journalistpriset. Kims relation till maken är på upphällningen och hon ägnar mer tid åt sin karriär än åt dottern, vilket skaver i hennes själ, men inte mer än att hon väljer tv-galan framför att fira dotterns födelsedag. Kim lovar dottern att vara en hel dag med henne senare, men lyckas inte uppfylla det löftet.

Kim dör den dagen, av en väldigt annorlunda och mycket slumpbetonad orsak, och återföds som myra. Hon tänker att: ”Om jag blir återfödd som myra, i vilken reinkarnationsform återföds då diktatorer som Stalin och Hitler?”. Buddha svarar att de återföds som tarmbakterier. Därifrån startar Kims kamp med att samla på sig god karma för återvända till sin familj.

På sin väg upp på reinkarnationsstegen träffar hon på Casanova, som kämpat i 200 år, men inte kommit längre till flygmyra. Casanova förälskar sig i Kims väninna, som till Kims fasa har en relation med hennes före detta man. Hon vill för allt i livet inte att väninnan ska bli hennes dotters styvmor.

Låter det konstigt? Bli inte avskräckt! David Safier skriver på ett sätt som gör att man stundtals glömmer bort att Kim är ett djur. Språket flyter lätt och humorn är ständigt närvarande. Han har hittat ett annorlunda sätt att närma sig relationsproblematiken. Vad skulle du ha ändrat i ditt eget liv om du fått chansen att leva om det? Eller om du hade fått se det utifrån. Författaren lyfter även tankar kring djurförsök ur ett nytt perspektiv.

Förutom att jag är glad över att jag ha mött ett nytt författarskap, som faller mig i smaken och som jag förväntar mig många fler härliga romaner från, så kommer jag fortsättningsvis att ha lite svårt för att äta kött. VEM är det jag äter upp nu? Det är en av frågorna jag ska ställa när jag äter Bloggfrukost med Safier på Bokmässan:  -”Du är vegetarian va?”