Redan på dagens morgonpromenad var jag duktig och tackade nej till en förfrågan om att vara med i ett spännande kulturellt internationell projekt. Faktiskt har de flesta arbetsdagarna efter sommarens sjukskrivning handlat om att tacka nej, plocka bort arbetsuppgifter och tänka om. Jag har bett om hjälp av min chef och företagshälsan med att få bättre struktur på min arbetssituation och hjälp med att veta när jag är på en nivå som duger, eftersom jag tenderar att göra lite för mycket av det mesta. Jag vill kunna tacka nej till förfrågningar med gott samvete. Just det här att säga nej är en av de saker jag tog till mig efter att ha läst Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten.
Jag förstår ju nu att jag har tackat ja till för många saker som egentligen inte hör till min arbetsbeskrivning och att jag har pressat in saker i ett redan fullt schema bara för att jag tyckt att det har varit roligt och för att jag tänkt att det har varit i läsfrämjande syfte. Eftersom mitt yrke och min hobby dessutom går in i varandra, plus att jag brinner för det jag gör, har jag bränt mig i båda ändarna kan man säga.
Jag skäms för att jag har låtit mig själv hålla på så. Dels för mina arbetskamraters skull, för jag har ju lagt på dem merarbete också. Vi jobbar i en liten kommun, med redan begränsade resurser och så kommer jag där och klämmer in alldeles för mycket. Jag funderar även på om jag har förstört ackordet för mina bibliotekskollegor i resten av landet. Låter kanske lite konstigt, men Greta Renborgspriset som jag tilldelades, fick jag ju för en utommänsklig prestation. Ingen ”normal” människa skulle ha kunnat hinna med allt det jag har gjort. Det är inte hellre alltid så föredömligt att låta ens kreativa sidor blomma ut till den grad att det påverkar hälsan. Men det finns fler som jag och vi behövs också! Vi behöver bara lära oss att hushålla lite med energin.
En del av den starka frustration jag har känt, vilket delvis har bidragit till mitt engagemang utanför arbetet, beror på motsägelsen mellan att bli påhejad och till och med få pris för att jag tänker ”utanför lådan” (ju mer jag tänker på det desto mer ser jag att jag har många likheter med Greta Renborg :-)). Jag har fått utbildning och gått på möten där det talas om utveckling för framtiden och om att göra oss bibliotekarier anställningsbara, men sen ges vi inte utrymme eller möjlighet att förverkliga införskaffade kunskaper och erfarenheter.
Jag vägrar att bli bitter och försöker att vara snäll mot mig själv och tänka att mina kreativa sidor och mitt brinnande engagemang inte bara är något negativt. Det kommer en tid…
Jag är ju inte heller ensam om att bränna ut mig. Dessutom ligger en del av ansvaret för den stressade arbetssituationen på arbetsgivarna och politikerna, ja hela samhället verkar det som. Ofta tenderar diskussionerna om stress och utmattning att övervägande handla om den enskilda människans skuld. Det är fel, anser jag. Där finns det en del att jobba på.
Jag kommer att jobba på att ta hand om mig själv framöver, lära mig att tygla min kreativitet och låta mitt engagemang brinna lagom. Jag har inte riktigt kommit på HUR det ska gå till än, men man lär så länge man lever och efter den här käftsmällen, som jag ibland kallar denna utmattning, kommer jag att vara jävligt försiktig framöver. Det här är inget jag vill vara med om igen!
Som jag skrev har jag sett över min tillvaro och försökt begränsat mina åtaganden både privat och på jobbet. En sak som jag har bestämt mig för att låta Enbokcirkelföralla få gå i dvala. Det har varit jätteroligt med all kontakt och alla bokdiskussioner jag har haft med andra läsare via Facebooksidan. Framför allt hangoutbokcirklarna med mina Sidekickar och andra bokcirklare har varit fantastiska, men i nuläget känner jag att jag inte mäktar med och jag måste använda mina krafter först och främst till jobbet (förutom mig själv och familjen, som givetvis kommer först!) och hitta en nivå där jag mår bra. Dessutom förtjänar Enbokcirkelföralla ett bättre öde än att dö långsamt.
Så god natt Enbokcirkelföralla! Kanske ses vi igen någon gång. Vem vet vad framtiden har i bokhyllan åt oss!
Stort tack till Karin Berg som lät mig ta över ansvaret för Enbokcirkelföralla förra året, mina sidekickar Ingela, Sonja, Ulrica och Annika för att ni har bidragit med energi och tankar och alla ni andra som har varit med och bokcirklat!
Stort tack även till alla som har stöttat mig och skickat hejarop senaste tiden! Jag försvinner ju inte, utan jag kommer att fortsätta som vanligt med Feelgoodbiblioteket och Feelgoodbibliotekarien. Jag behöver någonstans där jag får vara kreativ och där jag kan lufta alla mina boktankar. Alltså: jag prioriterar och tackar nej.