Huset vid havets slut – ännu en bok om Ruth Galloway.
Silent voices
Lycka är : att träffa på en ny bok av Ann Cleeves! Hon har tidigare skrivit fyra deckare som utspelar sig på Shetlandsöarna.
Jag har läst Silent voices fastän det tar emot för mig att läsa på engelska bara för att jag gillar Cleeves deckare så mycket. De är mysiga som Morden i Midsommer på något vis. Lite som en feelgood-deckare.
Kriminalinspektören i den här boken heter Vera Stanhope och är en äldre kvinna med några kilo för mycket. Hon lever ett ganska ensamt liv, utan familj, i sin fars gamla hus. Hon får mig att tänka på Elizabeth Georges Barbara Havers. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tilltalande med sådana personligheter.
Än har jag inte läst klart boken…jag har sparat slutet tills ikväll.
Den första boken i den här serien med Vera Stanhope som huvudperson kommer på svenska nu i vår. Den heter Dolda djup. Jag längtar efter den och ser med glädje fram emot den kommande tv-serien som bygger på de här deckarna!
Ursprung
Jag har tidigare läst Nymåne av Diana Abu-Jaber och blev glatt överraskad när jag märkte att hon gett ut den här deckaren. Det är en lite annorlunda deckare. Adlibris skriver att det är ”en fängslande mix av nagelbitande deckargåta och laddat existentiellt drama”.
Den handlar om en kvinna som heter Lena. Hon är i 40-årsåldern och är fingeravtrycksanalytiker. Hon får i uppdrag att analysera fingeravtryck på en rad spjälsängar som kommer in strax efter varandra. Plötslig spädbarnsdöd eller en seriemördare? Det visar sig att hon själv är en del av gåtans lösning.
Lena är adopterad och som en tråd genom hela boken går hennes tankar kring hennes eget ursprung. Intressant att läsa om dessa tankar samtidigt som man fick en deckargåta på köpet. Boken är suggestivt skriven och hela tiden känner man något olycksbådande i bakgrunden. Jag läser gärna fler böcker av Diana Abu-Jaber
Bad boy
Bad boy av Peter Robinson var ännu en av höstens höjdpunkter för mig. Den här gången var det Alan Banks dotter som var bokens medelpunkt. Även hans polispartner på sätt och vis. Vill inte avslöja något, men visst blev man chockad. Det kändes som att det var en lång startsträcka, vilket absolut inte gör mig något när det är Peter Robinson som skriver. Sen kom upplösningen väldigt snabbt. Nästan för snabbt tyckte jag. Kanske för att Robinsons böcker är så bra att man läser dem lite för snabbt. De tar slut fortare än vad jag vill att de ska göra. Nu är det bara att vänta på nästa….
Misstro av Ian Rankin
Eftersom jag inte lyckats läsa nån Rankin tidigare tänkte jag försöka passa på nu när han kommit ut med en ny deckarserie. Misstro är första delena med polisen Malcolm Fox som huvudperson. Jag kommer snabbt in i handlingen och mordgåtan. Fox är lätt att gilla. Han är en nykter alkoholist som bara dricker tomatjuice på pubarna, utan fru och barn och som gillar böcker. Stämningen i boken och huvudpersonen får mig att tänka på Peter Robinson , som jag också gillar
. Känns som att han fått en konkurrent nu i mitt läsande. Även om jag inte kommer att sätta mig och sluka Rankins alla andra deckare. Har för många böcker som ligger och väntar på mig.
. Känns som att han fått en konkurrent nu i mitt läsande. Även om jag inte kommer att sätta mig och sluka Rankins alla andra deckare. Har för många böcker som ligger och väntar på mig.
Edinburghmiljö och pubar och jag är fast. Själva intrigen var också bra, om än en smula för tillkrånglad med många namn inblandade. Ibland hängde jag inte med riktigt och vet inte om jag uppfattade allt ens en gång. Men ändå gillar jag den och läser gärna om fler fall med Malcolm Fox.
Blå gryning och Påminnerskan
Har hunnit läsa ganska mycket, känns det som, den senaste tiden, men har inte hunnit blogga. Svårare så här en tid efter läsningen att tycka och blogga om böckerna, men jag vill i alla fall ha med dem här.
Blå gryning av Cleeves tyckte jag mycket om. En av hennes bästa skulle jag säga. Den klaustrofobiska känslan, att befinna sig på en ö, som det inte går att lämna pga oväder, sitter fortfarande kvar hos mig. Ändå är jag helt förälskad i Shetlandsöarna efter att ha läst Cleeves deckare. Roligt tema också – fågelskådare! Tydligen har författaren själv bott på en fågelstation och arbetat som kock där. För alla som gillar ”snälla” deckare kan jag bara rekommendera den. Det är några blodiga mord, men det är mycket fina miljöbeskrivningar, härliga personskildringar och massor av relationer.
Påminnerskan av Anne Tyler har jag längtat efter länge. Stod nog först i bibliotekskön. En av årets höjdare. En sån där bok som stannar i sinnet länge efter sista sidan. Handling: En äldre man som blivit nedslagen i sitt hem och som inte minns vad som hände, söker upp en kvinna, som han tror kan hjälpa honom att minnas. Det gör hon, men inte alls på det sättet som han själv eller jag som läsare föreställt mig. Kan varmt rekommendera denna bok. Påminner mig själv att läsa flera av författarens tidigare böcker som jag fortfarande har olästa.
Janusstenen
Efter att ha läst Flickan under jorden för ett tag sen så hade jag väldigt höga förväntningar på Janusstenen av samma författare. Kanske för höga, för jag blev inte lika lyrisk av den här boken. Den handlar om samma arkeolog, Ruth, som den här gången är gravid och som dras med i utredningen när ett skelett av en barnkropp hittas under en dörr där ett nybygge ska ske. Ruth och hennes relationer beskrivs lika intressant och trivsamt som i förra boken, men själva intrigen känns inte lika fräsch som förra gången. Kanske för att förra boken var en sån överraskning. Föregångaren var så himlans spännande och det var många personer som man kunde tänka sig som misstänkt mördare. Visst fanns det även den här gången en del överraskningar och cliffhangers, men spänningen kom aldrig igång ordentligt.
Jag gillar ändå Ruth och följer gärna henne och hennes katt, i fler böcker, för jag antar att det kommer flera. Hennes ”ruffiga” uppenbarelse får mig att tänka på Barbara Havers i Elizabeth Georges böcker. Med de underbara miljöbeskrivningarna, intressanta personbeskrivningarna och alla pubbesök och pubmat har Elly Griffiths mig i ett hårt grepp. Jag förblir en trogen läsare.
Fallet med den försvunna tjänsteflickan
Första tanken när jag har läst klart Fallet med den försvunna tjänsteflickan av Tarquin Hall är att jag vill ha mer av samma sak. Vish Puri, Indiens mest diskrete detektiv råkar bla ut för mordförsök, men han är själv mest orolig för att hans frus strikta diet. Han älskar den indiska maten och det slinker ned både det ena och det andra när han är ute på uppdrag. Hans medhjälpare heter Nattkräm, Handbromsen och Lysröret. Lysröret är i alla fall väldig seg på morgonen och det tar flera timmar innan han flimrar till (som ett lysrör). Ni kan ju gissa hur de andra fått sitt namn.
”Fantastisk rolig läsning som också ger en levande bild av livet i en modern indisk stad. Mycket underhållande.”, skriver The Washinton Post. Det stämmer så bra. Jag har inte läst någon sådan bra bok med berättelsen förlagd i Indien sedan En familjeangelägenhet. Man känner dofterna av den indiska maten och det får saliven att börja rinna i min mun. Man känner hetsen, folkmyllret och dammet. Boken avslutas med en ordlista på indiska ord som ger närmare förklaringar till Indiska maträtter, kläder,titlar m.m.
Jag gillar när man får lära sig helt nya saker. Nu vet jag ju inte vad som är sant eller inte eftersom det här är en skönlitterär bok, men ändå kittlar det min fantasi. Bland annat beskrivs polisen och trafiken med stor ironi. Om man blir utsatt för ett brott är det ingen idé att ringa till polisen för de har ändå inte betalt telefonräkningen. Detektivens chaufför får order att följa trafikreglerna och inte köra motsols i rondellerna och det stör honom något enormt 🙂
Jag kan bara säga GRATTIS till alla er som har denna bok kvar att läsa. Tydligen kommer det fler böcker om denna skickliga Vish Puri och jag följer gärna med och löser flera fall i det myllrande Delhi.
Det blödande hjärtat
Det blödande hjärtat av Andrew Taylor har utsetts till Årets bästa översatta deckare 2009 av Svenska deckarakademin. De brukar ha bra smak vet jag sen tidigare. Jag blev inte besviken den här gången heller. Det blödande hjärtat är så mustig att det känns som att man drar in dammet i näsan från Londons gator en dag på 30-talet. De historiska skildringarna av dåtidens London intresserar mig.
Till en början tyckte jag att boken var ganska seg och att det var svårt att hålla reda på alla personer, men efter ett tag var jag fast i berättelsen om Lady Lydia Langstone. Hon är en självständig kvinna som ansöker om skilsmässa från sin våldsamme make fastän det inte var så vanligt med skilsmässor då. Hon klarar sig på egen hand och är klipsk och kan det där med att ta människor på rätt sätt. Än har jag några sidor kvar och väntar otåligt på upplösningen. Må barnen somna snabbt i kväll så att jag hinner läsa klart innan jag somnar 🙂
Mordbyn
Jag har länge sneglat på Mordbyn, som fick pris för 2008 års bästa översatta deckare av Svenska deckarakademin. De har tidigare prickat in flera böcker som jag tyckt om. I år gick priset till Det blödande hjärtat som jag köar på på bibblan. Här är en lista på vilka böcker som fått priset tidigare år.
Jag köpte Mordbyn som pocket här om dagen och mina förväntningar var redan höga när expediten i bokhandeln (en av de gulligaste) höjde den till skyarna. Även en kund, som stod i kön samtidigt som mig, sa åt mig att se till att jag inte hade annat för mig när jag väl börjat läsa, för jag skulle vilja sträckläsa den. Visst hade de rätt. Boken var väldigt lättläst och föredömligt kort. En viss spänning bygdes upp och miljön var kuslig. Kanske var det mina förväntningar som blev allt för höga för jag känner mig lite besviken efter läsningens slut. Var det inte mer än så här? Men jag kan rekommendera den till alla som gillar korta deckare. Var dock inställd på att det inte är någon vanlig sorts deckare. Jag skulle nog ännu mer rekommendera dig att läsa Utan blod om du vill ha någon spännande, kort, men innehållsrik bok.
Feelgoodbiblioteket 