Rädda varje spillra

Rädda varje spillraRädda varje spillra av Jesmyn Ward är en bok som är både rå och ömsint. Låter kanske konstigt. Det kan jag hålla med om. Berättelsen om den dysfunktionella familjen, som består av Esch, hennes bröder och deras alkoholiserade far, utspelar sig i Mississippi när orkanen Katrina väntas och sedan drar in över delstaten.

Esch är 14 år och går klädd i brödernas kläder. De delar kläder och det är som att alla har glömt att hon är flicka. Eschs mamma dog strax efter förlossningen av Junior, lillebrorsan. Pappan hankar sig fram på ströjobb och de bor i ett fallfärdigt hus på vischan. Familjen lever på konserver och det händer till och med att de äter okokta nudlar direkt från förpackningen. När orkanen närmar sig och det är dags att börja hamstra konserver är det precis som vanligt för dem. En av bröderna försöker sig på att föda upp kamphundar för att kunna sälja valparna. Det förekommer flera otäcka scener där kamphundar hetsas att slåss.

Mitt i denna utsatta miljö finns dock en ömhet mellan familjemedlemmarna. De hankar sig fram tillsammans på något vis och bryr sig om varandra. Den speciella tillgivenhet som Skeeth visar sin hund och hennes valpar står både som en stark kontrast till den eländiga tillvaron familjen lever i och till hundslagsmålen. Samtidigt kan man se ömheten till hunden som en parallell till omsorgen som familjemedlemmarna visar varandra.

Även språket, som flyter lätt och vackert på något oförklarligt vis, fungerar som en stark kontrast till den misär som familjen lever i.

Esch blir gravid och vi får följa hennes tankar kring det. Som det barn hon är har hon ett ganska passivt förhållningssätt till graviditeten. Det får liksom gå som det går. Hon har genom andra hört om makabra sätt att bli av med fostret, men hon låter magen växa. Författaren har ett målande språk och beskriver hur magens form förändras från en galiamelon till en honungsmelon.

Medan Skeeth gör både det ena och det andra för valparnas överlevnad och Esch försöker ta in att hon är gravid kommer orkanhotet allt närmre. Pappan börjar förbereda familjen för orkanen, men barnen verkar inte ta hans ord på allvar. Spänningen stegrar sig och författaren bjuder in mig som läsare att uppleva en katastrof på nära håll. Skräckinjagande samtidigt som intressant. Det är mycket både ock i den här boken märker jag 🙂

Jag tyckte mycket om ”Rädda varje spillra” och skulle gärna läsa mer av författaren. Jag är tacksam för att flera bokvänner på nätet rekommenderad mig att läsa den här boken. Boken väckte även mitt intresse för orkanens framfart och jag ser fram emot att även läsa Orkanen av Laurent Gaudé, som också handlar om Katrinas framfart.

La Peregrina

ÖLa PeregrinaTänk vad jag önskar att jag hade haft La Peregrina i min hand direkt efter jag hade läst klart Senor Peregrino. Det gör i och för sig inte så mycket att det inte blev så, för själva känslan i sitter kvar än – den magiska atmosfären, den filmiska stilen och författarens varma språk.

Jag kommer snabbt in La Peregrina, som på ett sätt fortsätter där den första boken slutade. Samtidigt får vi höra samma historia fast den här gången utifrån Rosas perspektiv.

La Peregrina utspelar sig dels i Los Angeles i nutid och dels i dåtid i Spanien. Jamilet har slutat på den psykiatriska kliniken och Senor Peregrino är nu hennes morfar. Hon kan inte släppa det som Senor Peregrino berättat om kärleken till Rosa, som han mötte under en pilgrimsvandring i Spanien, under sin ungdom. Hans exfru, Jamilets före detta chef på sjukhuset, sitter på en mörk hemlighet och Jamilet drivs av tanken att ta reda på vad som egentligen hände med Rosa och hur allt hänger ihop.

Jamilet är född med ett stort födelsemärke som sträcker sig över hennes rygg hela vägen ner till benen. Som mycket ung flyr hon från Mexico över den amerikanska gränsen med förhoppningar om att få leva ett normalt liv trots sitt födelsemärke. I La Peregrina får vi läsare lära känna Rosa, som också föds med ett liknande födelsemärke. Hennes familj vill för allt i världen inte att någon ska se det hemska märket och gör allt för att dölja det.

Efter elaka rykten spridit sig om Rosa och hennes syster flyr Rosa från sin familj och staden där hon är uppväxt. Hon träffar en zigenarflicka som förbarmar sig över Rosa. Trots att Rosa inte är en riktig zigenerska införlivas hon in i gemenskapen. Gruppens andliga ledare gör henne till sin elev och han lär henne allt om läkeväxter och magi.

Det är intressant att läsa om zigenarlivet. Författaren beskriver hur zigenarna jagas från stad till stad och hur deras livsstil och sociala gemenskap hotas. Jag kommer osökt att tänka på filmatiseringen av Choklad av Joanne Harris, där Johnny Depp spelar urtypen för den fagre och lockande zigenaren. Visst beskrivs zigenarna även av Samartin en aning, eller förmodligen mer än en aning, utifrån den så vanliga stereotypa bilden. Jag försöker att bortse från det. Det här är fiktion och inte någon faktabok.

Samartin tar dock ställning, även om det är fiktion. Författaren når genom fiktionen fram med var hon står när det gäller mänskliga rättigheter. Med romanen som verktyg behandlar hon viktiga ämnen som utanförskap, främlingsfientlighet och människans mindre goda sidor.

Ska jag försöka hitta något negativt med boken så kan jag väl tycka att det känns lite väl osannolikt att Jamilet av en ren slump råkade på just den personen i hela stora Kalifornien som visar sig vara en nära släkting. Köper man bara det sammanträffandet så är det här en berättelse att ta till sitt hjärta. Jag upplevde La Peregrina som en väl berättad historia med ett driv som gör att man bara vill läsa vidare. Den var också ännu mer spännande en än den första boken. Till min stora glädje läste jag att Samartin kommer med en tredje bok om människorna längs pilgrimsvägen.

Kort och gott: Jag kan varmt rekommendera denna episka berättelse, som höll mig i sitt grepp från början till slut. För dig som längtar efter att göra en pilgrimsvandring längs El Camino del Compostela, eller som redan gjort det, är Samartins böcker en guldgruva.

Cecilia Samartin är en av mina favoritförfattare och jag ser med glädje fram emot att lyssna på henne på årets Bokmässa.

För ett år sen intervjuade jag Cecilia Samartin och du kan läsa hennes svar på mina frågor på bloggen.

5 månader till julafton – Bibliotekspraliner

GOD JUL! Kom på idag att det är prick 5 månader till julafton. Kanske är det någon som missade min julkalender med favoriter från bibliotekets hyllor förra julen. Boktipsen där är inte speciellt juliga så de funkar nog året om.
Titta in vetja!

Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga ”jag-är-där-känslan” – som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten – utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett ”relationspaket” för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att ”var det inte mer än så här-tanken” kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta…men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns … och det sätter sina spår. Ralph ”hittar sig själv”, som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall 🙂 Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad….och besviken?

Årets 10 feelgood-favoriter

Så här i slutet på året stötte jag på frågan vilken som är den bästa bok jag har läst i år. Eftersom jag har väldigt svårt för att bara nämna EN bok, så tänkte jag göra en fem-i-topp-lista….men inte ens det gick 🙂

Det blev en hel 10-i-topplista utan inbördes rangordning:

GOTT NYTT ÅR!
(Kinesisk nyårs-petshop-drake)

    Mannen som glömde sin fru – beroendeframkallande feelgood

    Mannen som glömde sin fru är en bok med starkt beroendeframkallande egenskaper. Man vill hela tiden ha mer. Du kanske känner igen den där sköna känslan som infinner sig när man har en riktig bra bok på gång och vet att man har något roligt att se fram emot nästa gång man får en lucka i andra sysslor. För mig är det här den bästa sortens läsupplevelser.

    Jag hade höga förväntningar på boken och de har infriats med råge. Jag har läst författarens tidigare böcker och tyckt om dem, men nu har han slipat sitt författarskap och är ännu ett strå vassare. Mannen som glömde sin fru är en rolig, charmig, klok och tankeväckande feelgoodroman, som borde tilltala alla med ett hjärta.

    Det är svårt att inte dra paralleller till En dag, eftersom det är Printz Publishing som har gett ut båda böckerna. Vi är många som har tagit En dag till våra hjärtan. I John O´Farrell har förlaget hittat en värdig uppföljare till David Nicholls. Om En dag handlade om ungdomskärlek rör Mannen som glömde sin fru den vuxna äktenskapliga relationen. Flera gånger under läsningen tänker jag att boken skulle fungera bättre än ren parterapi. På ett tankfullt vis, och med den befriande humorn närvarande, berör författaren grundstenarna till en fungerande och varaktig relation. Jag läste att han är gift, men tänker att han måste ha en skilsmässa bakom sig för att kunna skriva så inlevelsefullt om ett söndertrasat äktenskap.

    I går låg jag på kökssoffan och skrattade så högt åt O´Farrells dråpliga humor att min man undrade vad jag höll på med 🙂 Jag gillar förfatarens sätt att lätta upp det svåra med humor. Hans tes verkar vara att humor är en grundläggande del av en god relation. Huvudpersonen Vaughan, och hans fru Maddy har humorn som gemensam nämnare och Vaughan får sporadiskt tillbaka minnesbilder från deras tidigare gemensamma upplevelser. Jag blir lite avundsjuk på deras roliga traditioner, där ett bortglömt vykort som aldrig blev postat, har en central roll.

    Som läsare får man känna på den starka kärlek Vaughan känner för sin fru. Det är riktigt smärtsamt att vara med när han upplever den person han var innan minnesförlusten och hur han drivit sitt äktenskap till en uppslitande skilsmässa. Det är ju sällan bara en det handlar om när två träter, som det heter, och även hans fru får upp ögonen för hur deras relation rullat mot stupet.

    Det är också intressant att följa Vaughans möte med sitt nya liv och vilka förändringar minnesförlusten har fört med sig. Han har förändrats på många områden och får liksom uppleva allt för första gången igen. Han som har varit en inbiten rökare, har helt plötsligt tappat röksuget. Han får lära sig att cykla och simma och det verkar sitta i minnet, så det fixar han galant. Att köra bil visade sig inte vara lika lätt… 🙂

    Nu ska jag njuta av de drygt 50 sista sidorna av boken. Återkommer!
    ————————————–

    Nu har jag läst klart. Njöt sakta av de sista sidorna. Slutet var inte helt givet och det var någon helomvändning och tvist innan sista sidan. Boken lämnar mig dock lite förvirrad. Hur var det nu? Vad hade Vaughan egentligen gjort? Och vad mindes han? Har du läst får du gärna lämna din åsikt om saken i kommentarsfältet. Jag måste bläddra tillbaka en gång till.

    En nypa salt av Maria Goodin

    Jag har tidigare skrivit om En nypa salt, fast då hade jag inte läst hela boken. Nu är den utläst och smält och den är så bra att den förtjänar ett inlägg till! I boken låg en lapp från Pia på Printz Publishing där det stod: ”Mer feelgood än så här blir det inte!”. Jag är beredd att hålla med på stört. Den är rolig, annorlunda och med ett driv i berättelsen där även spänningen får sin del. Samtidigt är den sorglig och den både berör och ruskar om. En av höstens härligaste läsupplevelser för mig. Jag tror att den skulle gå hem hos de flesta. Ungefär som En röd liten fågel i juletid, av Flagg. Den brukar jag rekommendera när biblioteksbesökare vill ha något mysigt.

    Baksidestext: ”Meg växer upp med sin ensamstående och minst sagt excentriska mamma, som odlar spagetti i blomlådorna och fångar älvor i mjölkflaskor på nätterna”. 

    Megs mamma använder fantasin för att dölja eller kanske förtränga hemska händelser i förfluten tid. Hon gör det på ett sånt lättsamt och briljant sätt att hon får tillvaron att glöda och jag tänker att fler barn förtjänar att växa upp i en fantasivärld som den Meg uppfostrades i. Samtidigt förstår jag Megs förtvivlan och starka vilja att få veta mer om sin egen bakgrund och hennes irritation mot mamman. Det kan inte vara lätt att möta omvärldens förvånade, roade och retfulla blickar inför sanslösa beskrivningar av sin egen födelse, till exempel, och samtidigt få veta att ens bakgrund är en helt annan än den man har hört under hela sin uppväxt.

    Jag kan ändå inte låta bli att tänka: vilken ynnest att få växa upp med så många historier! Jag fastnade bland annat för det här stycket med Megs mammas förklaring av vad det är som håller uppe himlen. Jag tog mig friheten att skriva av den:

    ”- Vad är det som håller molnen uppe? frågade jag dig en dag. 
    – Himlen förstås, svarade du.
    Vi låg på rygg i parken, sida vid sida, och tittade på figurer i molnen. Jag minns att jag pekade på ett moln som såg ut som en kanin, fast du hävdade att det var en födelsedagstårta och att kaninens öron var ljus. Allt såg alltid ut som mat för dig. 
    – Men vad är det som håller upp himlen då? frågade jag. 
    Du var tyst en stund. 
    – Luft, som i en sufflé, sa du sedan. 
    – En sufflé? 
    – Ja, en sufflé. Sätt handen framför munnen och andas i den, så här. 
    Du andades in i handlflatan och jag gjorde likadant. 
    – Känner du hur varm din andedräkt är? När alla människor i hela världen andas samtidigt, då blir det en massa varm luft. Och du vet ju hur varm luft får en sufflé att resa sig? 
    Jag nickade högtidligt, låtsades att jag visste det. 
    – All den varma luften från alla människor som andas gör att himlen höjer sig på samma sätt. 
    Jag var för ung, för ung för att ifrågasätta dig. Du kunde ha sagt att himlen satt uppe med säkerhetsnålar och jag hade trott dig. Jag trodde på allt du berättade” 

    Maria Goodin visar i den här boken på fantasins starka kraft, både för läkning och som ett sätt att visa kärlek. Mannen som kommer in i Megs liv tycker också mycket om att berätta historier och han blir vän med Megs mamma. Han är precis tvärtemot Megs pojkvän som är forskare och som bara tror på det som det finns bevis för. Kontrasten mellan de helt olika männen är lysande och ibland skrattretande. Det var lite befriande att själva kärlekshistorien fick stå tillbaka för mor och dotterrelationen. Samtidigt finns kärleken där på ett sånt naturligt sätt…Läs så förstår du vad jag menar 🙂

    Det är roligt att jämföra hur titlarna ändras till att passa olika utgivningsländer; engelska titeln: Nutmeg och den amerikanska: From the kitchen of half truth. Den svenska titeln är lysande! 
    Jag läser gärna fler böcker av Maria Goodin! 
    Tack till Printz publishing som luskar upp så bra titlar! 

    Svar från författaren Cecilia Samartin

    Jag har fått den stora äran att få ställa några frågor till en av mina favoritförfattare: Cecilia Samartin. För mig är det jättestort och jag gick omkring i ett lyckorus i flera dagar efter att jag fått beskedet. (Tack Bazar förlag!) Cecilia Samartin belönades 2010 för ”Bästa roman” i The International Latino Book Award. Hon har just varit på turné i Norge, men kommer tyvärr inte till bokmässan. Vi är redan många svenska läsare som har upptäckt hennes böcker, men fler borde få chansen. Jag säger grattis till er som fortfarande har hennes böcker olästa. Ni har något att se fram emot!

    Även Karin Berg har frågat Cecilia Samartin och de svar hon fick hittar du på Enbokcirkelföralla.se


    Läs och inspireras av denna intressanta författare: 

    Jag: Hi! My name is Anette Helgesson. I live in a small town in Sweden where I work as a librarian. I write a blog about feel-good-books and I call my self “The feelgood librarian. I am a big fan of your books and I recommend them to friends and visitors at the library. It is a great honor to get this opportunity to write you some questions.

    Cecilia Samartin: Thank you Anette, I love the title of your blog!


    Jag: In your books you mix love and war and even although I cried when a read about Noras move to USA I still want to describe your books as feel-good. Is that wrong do you think?

    Cecilia Samartin: No not at all. I believe that we need to cry and express our sorrows freely to feel good. Holding in sadness and other emotions can put a lot of pressure on a person psychologically and physically.

    Jag: The title Ghost heart, “Dream heart” in Swedish. Why did you choose that title?

    Cecilia Samartin: I thought this title captured the essence of the story because Nora is trying to stay true to herself, the heart of who she is, while saying goodbye to the life and the country she loves as she adapts to a new life. There is a ghostly dreamy quality to this experience for her, and she is haunted by many emotions and memories all the while. There are times when she feels she isn’t in one country or another but hovering in-between both worlds. That is a feeling many immigrants experience.

    Jag: I understand that you often use your patients histories in your books. In which way do you think your books and books in general can help people?

    Cecilia Samartin: Over the many years I’ve worked with clients I’ve come to appreciate the power of stories. People yearn to tell their own stories and to be understood in a deep way. This true in the therapeutic process and also in every day life. This goes hand in hand with stories we read for entertainment. They are enjoyable but they also help us to better understand our world, the people around us and our purpose in life, so it is so much more than entertainment. We have been sharing stories with each other since the dawn of human civilization to encourage, to teach, to express our emotions, our thoughts and our love. 

    Jag: Ana writes in her letter to sister Josepha in Salvadorena: ” If there is hope for a country to heal there must be hope for one family.” ln a rich country like Sweden where almost everyone has more things than they need, a lot of people have psychological problems. In your books people like Ana for example meet lot of trauma and live under horrible circumstances, but still they find the strength to survive and even to live a good life. How do you think they manage that? How can a woman like Ana who has experienced terrible evil as a child, who grew up without a family, still become such a good human being without venom?

    Cecilia Samartin: This is the very question that inspired me to write this book! I have worked with a number of people who have experienced tremendous trauma and loss and yet possess an amazing inner strength that is able to inspire and even heal those around them. At the same time, I have known people who have been nearly destroyed by similar experiences and scarred for life. I wonder how and why people can respond so differently. And while the mystery can’t be completely explained, I believe there are certain things that can make a difference. In Anna’s case, she experienced the deep and abiding love of her mother and that love stayed with her even after her mother died because it became a part of who she was. Also, Anna is a spiritual person who believes that her life has a purpose beyond what she may understand at the moment. This gives her hope and protects her from bitterness. Rather than focusing on her problems and feeling sorry for herself, she focuses her attention outward. This may sound rather saintly and simplistic, but I do believe that it is a very important element to healing – she is a wounded healer. 

    Jag: I love your language. You use words everyone recognizes but at the same time you choose lovely words and describe surroundings and humans so beautifully that I feel like I am in the story. For example I almost felt the tropical wind and scent of the salty sea and felt as if I sat with Nora och Alicia on their own special beach. From where do you take your inspiration for this beautiful settings? I understand you have not been back to Cuba? Where do you find your inspiration for your language?

    Cecilia Samartin: Thank you! This is exactly what I’m hoping my readers will experience. So much of my inspiration comes from the stories I have heard all my life from my family, my parents and my grandparents and others who told me what life in Cuba was like. I suppose that when one is missing home, stories of the past are filled with a heightened sadness and yearning. I try to capture this in my own descriptions and be true to those I love. 


    Jag: We are a group of 16 people who will meet on a weekend soon to read, converse and have a generally good time. We intend to read and discuss your book ”Dreamheart”. What would you like to say to the participants of ”Book Spa” and what points do you think we should take up when we discuss your book

    Cecilia Samartin: Please consider that while this book is fiction, it was inspired by real life stories told to me by family and friends. I have been collecting these stories all of my life. I have never been back to Cuba, but “Dreamheart” was like my psychological journey home. I’m unable to return not only because it is difficult for Americans to go to Cuba but because my outspoken support for those on the island who are calling for human rights would put me in danger. While in Norway on a book tour, the Cuban Consulate wrote critical letters about me which was a little bit surprising. Needless to say, they don’t like me very much for speaking my mind.

    Another interesting question might be, how do you define home? Is it a place, a feeling, an attitude? What does home feel like? Can you be truly yourself if you don’t feel at home?

    How does a person hold on to the past while making space in their heart for the new? Why are some people better able to do this than others?

    Jag:Who is your favorite author?

    Cecila Samartin: My favorite author…oh this is difficult because there are so many writers I admire for different reasons. The first author that comes to mind at this moment is Graham Greene. He was funny, profound, concise and prolific, all qualities I aspire to.

    Jag: Who is your favorite Scandinavian author?

    Cecilia Samartin: Hmm…probably Per Pederson “Out Stealing Horses” . I really loved this book, so quiet and powerful, like the woods under a deep snow. But I must admit that I haven’t read a lot of Scandinavian authors.

    Thank you, Cecilia Samartin, for your answers! I hope you will come to Sweden soon! /From a bookloving feelgood-librarian

    Läs fler frågor och svar från Cecilia Samartin på Enbokcirkelföralla.se 
    På Bazar förlags sajt kan du läsa mer om Cecilia Samartin och de böcker hon har gett ut på svenska. 
    Cecilia har en fin och informativ hemsida som du hittar här. 
    Jag återkommer med kommentarer och intryck när jag har smält det här lite 🙂 

    Utlottning av Cecilia Samartins nya bok Salvadorena

    Är du är sugen på att vinna boken Salvadorena av Cecilia Samartin? Tack vare Bazar förlag har jag inte en, och inte två….utan tre böcker att lotta ut. Cecilia Samartin är jättestor i vårt grannland Norge. Nu tycker jag att vi tar Samartin till Sverige och till våra hjärtan. Jag är redan ett stort fan av henne och  böcker hon skriver. Både Senor Peregrino och Drömhjärta tillhör mina absoluta favoriter. Nu har jag precis startat på Salvadorena och vet att jag har en härlig lästid framför mig.

    Vill du vara med i utlottningen? Skriv då en kommentar här på bloggen och berätta varför du vill läsa Salvadorena och/eller gå in och gilla Feelgoodbibliotekariens sida på Facebook och lämna en kommentar där. Självklart uppskattar jag om du sprider tävlingen vidare. Tävlingen pågår en vecka, så nästa måndag den 3 september meddelas vinnarna! Lycka till!

    Porträttet av Dig

    Porträttet av Dig av Isabel Wolff är ren och skär feelgood – varmt, intelligent, intressant, överraskningar och ett persongalleri som gör att man känner sig som hemma i en tv-serie från BBC. Boken framkallar kanske inte skratt eller tårar, men en skön känsla och jag blir underhållen från första till sista bokstaven.

    Porträttet av Dig föll jag för så fort jag såg omslaget. Så smakfullt! Sen kom jag på att jag läst Isabel Wolff tidigare och när jag gick tillbaka och kollade inlägget om Vickis vintagebutik blev jag förvånad över vilken sval recension jag skrivit. I mitt minne var den bättre och jag har rekommenderat den hej vilt på jobbet. Ingen (vad jag hört) har blivit besviken. Vintagekläderna dyker förresten upp även i den här boken.

    Porträttet av Dig handlar mycket om porträttmålning eftersom huvudpersonen Ella, är konstnär och målar just porträtt. Inte visste jag att det kunde vara ett sånt faschinerande yrke. Bara den delen av berättelsen är intressant och som jag har sagt tidigare tycker jag om när man får lära sig något nytt samtidigt som man får sig en bra berättelse till livs. Ansikten beskrivs på de mest detaljerade och varierande sätt och jag börjar själv att se på människors ansikten på ett annat sätt. Ellas intention är att ge liv åt personens känsloliv i porträtten och sittningarna med olika uppdragsgivare utvecklas till rena terapistunderna…för båda parter. Ella kommer så nära personerna hon målar, vilket nog är lätt när man sitter och stirrar på varandra flera timmar i sträck 🙂

    Ellas pappa lämnade familjen när hon var sex år och hon försökte teckna pappans ansikte från sitt minne om och om igen. Så fort Ella frågade sin mamma och ville veta var hennes pappa tagit vägen möttes hon av undvikande svar. Ju längre in i berättelsen man kommer desto fler hemligheter uppdagas…och det var inte alls som jag hade föreställt mig. Jag blev överraskad och det ger boken flera pluspoäng. Relationen barn och förälder tar nästan mer plats än det romantiska inslaget och det gör historien mer trovärdig på något vis. Kärleksrelationen finns där nästan hela tiden, som ett undertryckt pirrande, men tar aldrig överhanden. Ella blir kär i sin lillasysters fästman och gör allt hon kan för att ingen ska märka det. Som läsare får man följa hennes pina och disciplinerade avståndstagande…ibland är det på gränsen att hon faller dit…men så…

    Som jag skrev tidigare i ett inlägg så bloggar jag helst om böcker jag läser medan jag har dem i färskt minne. Allra helst redan innan jag har läst ut dem. Så är nu fallet med Porträttet av Dig. Jag vill suga på pralinen så länge det går. Skulle det inte sluta som jag tror så återkommer jag 🙂

    Måste bara klippa in vad Isabel Wolff själv skriver om boken på sin hemsida:
    ”So The Very Picture of You is about a portrait painter, her sitters and their stories. It’s about the huge secrets that can lie within families, untold. Most importantly it’s about how we look at each other, and what we choose to see.”

    På hennes hemsida kan man även läsa om hur hon fick idén till den här boken. Jag hoppas att hon redan har en ny bok på gång för jag vill gärna läsa fler böcker av henne. Måste jag läsa de hon har skrivit tidigare på engelska eller är det översättningar på gång av hennes andra böcker?

    Recensionsexemplar från Forum