Bokhelg pågår!
BokSPAningen är nu inne på sin andra dag. Strax är det morgonyoga i Spegelsalen, sen frukost och boksamtal med Karin Berg från Enbokcirkelföralla.se
I går ägnade vi oss att (förutom att äta) boklotteri, bokmingel, föredrag, bokbyte och en massa bokprat. Var så trevligt att jag drog mig för att sätta mig ner i en fåtölj med en bok.
Bildkavalkad från gårdagen:
I morgon fylls stället av boknördar
På AlftaQuren blommar det fortfarande, märkte jag när jag var dit i dag för att gå
igenom det sista med Sofie inför helgens BokSPAning.
Sofie hjälpte mig att bära in alla goodie bags. (En snäll låntagare hjälpte mig att bära ut dem till bilen:-)
Det är så himla retro-snyggt på AlftaQuren. Njut av bilderna nedan:
Nathalie – en delikat historia
Sekwas presentation av Nathalie – en delikat historia, av David Foenkinos, fångade mitt intresse på stört med de här orden:
”I samma anda som romaner av Nick Hornby, Muriel Barbery och Jonathan Tropper har den internationellt hyllade författaren David Foenkinos här skrivit en innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek”
Nick Hornby och Jonthan Tropper är två av mina favoritförfattare! I kombination med ”humoristisk saga” och Frankrike kunde det bara vara en toppenbok!
Så klart visade det sig att det här var en bok för en Feelgoodbibliotekarie. Jag blev helt betagen av den! När jag glad i hågen berättade det för en arbetskamrat tyckte hon helt tvärt om. Jag blev så paff! Hur kan någon INTE tycka om den här boken!?? Hon tyckte att det inte var någon bok utan en film. Så olika man kan tycka. Det är precis den sorts böcker jag gillar. Böcker som gör att berättelsen rullar som en film genom hjärnan (eller hjärtat?) Vet inte om jag ens vill se filmen…jag har den ju redan inspelad på ett sätt. Kanske om ett tag när den har fått mogna. Jag vill inte bli besviken…
Boken är skriven på ett lite annorlunda vis med en sorts korthuggen humor som faller mig i smaken. Sån där humor som gör att man ler inombords samtidigt som mungiporna sakta drar sig uppåt. Det är en romantisk komedi i bokform, rätt och slätt, och den kommer helt klart att bli underbar även på film…MEN boken brukar ju vara bättre än filmen.
Blinkningen till Sverige och speciellt Uppsala, som är min födelsestad, gjorde så klart inte boken mindre lockande. Fastän Uppsala framställs som en stad i Ingemar Bergmans anda, så märker man att författaren har glimten i ögat i sin beskrivning av svenskarna.
Att bokens huvudpersoner är en aning udda figurer gör också att boken hamnar i min favoritkategori. Jag har vikt en massa hundöron på ställen som jag gillade extra mycket och som jag tänkte skriva om, men jag överlåter åt er som har den oläst att njuta av boken helt på egen hand.
David Foenkinos kommer till Stockholm i slutet av november. Eftersom jag har en bit till huvudstaden håller jag tummarna för att han kommer att dyka upp i Babel eller något annat bra TV-program.
Mannen som glömde sin fru – beroendeframkallande feelgood
Mannen som glömde sin fru är en bok med starkt beroendeframkallande egenskaper. Man vill hela tiden ha mer. Du kanske känner igen den där sköna känslan som infinner sig när man har en riktig bra bok på gång och vet att man har något roligt att se fram emot nästa gång man får en lucka i andra sysslor. För mig är det här den bästa sortens läsupplevelser.
Jag hade höga förväntningar på boken och de har infriats med råge. Jag har läst författarens tidigare böcker och tyckt om dem, men nu har han slipat sitt författarskap och är ännu ett strå vassare. Mannen som glömde sin fru är en rolig, charmig, klok och tankeväckande feelgoodroman, som borde tilltala alla med ett hjärta.
Det är svårt att inte dra paralleller till En dag, eftersom det är Printz Publishing som har gett ut båda böckerna. Vi är många som har tagit En dag till våra hjärtan. I John O´Farrell har förlaget hittat en värdig uppföljare till David Nicholls. Om En dag handlade om ungdomskärlek rör Mannen som glömde sin fru den vuxna äktenskapliga relationen. Flera gånger under läsningen tänker jag att boken skulle fungera bättre än ren parterapi. På ett tankfullt vis, och med den befriande humorn närvarande, berör författaren grundstenarna till en fungerande och varaktig relation. Jag läste att han är gift, men tänker att han måste ha en skilsmässa bakom sig för att kunna skriva så inlevelsefullt om ett söndertrasat äktenskap.
I går låg jag på kökssoffan och skrattade så högt åt O´Farrells dråpliga humor att min man undrade vad jag höll på med 🙂 Jag gillar förfatarens sätt att lätta upp det svåra med humor. Hans tes verkar vara att humor är en grundläggande del av en god relation. Huvudpersonen Vaughan, och hans fru Maddy har humorn som gemensam nämnare och Vaughan får sporadiskt tillbaka minnesbilder från deras tidigare gemensamma upplevelser. Jag blir lite avundsjuk på deras roliga traditioner, där ett bortglömt vykort som aldrig blev postat, har en central roll.
Som läsare får man känna på den starka kärlek Vaughan känner för sin fru. Det är riktigt smärtsamt att vara med när han upplever den person han var innan minnesförlusten och hur han drivit sitt äktenskap till en uppslitande skilsmässa. Det är ju sällan bara en det handlar om när två träter, som det heter, och även hans fru får upp ögonen för hur deras relation rullat mot stupet.
Det är också intressant att följa Vaughans möte med sitt nya liv och vilka förändringar minnesförlusten har fört med sig. Han har förändrats på många områden och får liksom uppleva allt för första gången igen. Han som har varit en inbiten rökare, har helt plötsligt tappat röksuget. Han får lära sig att cykla och simma och det verkar sitta i minnet, så det fixar han galant. Att köra bil visade sig inte vara lika lätt… 🙂
Nu ska jag njuta av de drygt 50 sista sidorna av boken. Återkommer!
————————————–
Nu har jag läst klart. Njöt sakta av de sista sidorna. Slutet var inte helt givet och det var någon helomvändning och tvist innan sista sidan. Boken lämnar mig dock lite förvirrad. Hur var det nu? Vad hade Vaughan egentligen gjort? Och vad mindes han? Har du läst får du gärna lämna din åsikt om saken i kommentarsfältet. Jag måste bläddra tillbaka en gång till.
Wes Andersons filmer är feelgood!
Kom just hem från bion där vi i Edsbyns filmförening – Bio Kontrast – visade Moonrise Kingdom. Jag tyckte så mycket om den att min spontana reaktion var att ställa mig upp och applådera när eftertexten började rulla. Eftersom vi var så få i publiken kändes det lite fånigt…så jag höll mig i skinnet och applåderade bara inombords :-). Filmen var SÅ snygg, SÅ bra berättelse och SÅ rolig! Det visste jag i och för sig att den skulle vara eftersom jag älskat Wes Andersons tidigare filmer, men jag är nog beredd att kalla den här för hans absolut bästa – hittills! Moonrise Kingdom bara måste jag få äga. Det bästa är att han bara är 43 år, så förhoppningsvis får vi se många fler filmer av honom.
Feelgood? Jag gillar de här filmerna för dess torra humor, värmen och de udda personerna. Se dem så förstår du 🙂
Se trailern till Moonrise Kingdom och njut!
Svenska feelgoodförfattare x3 på Bokmässan
På Bokmässan kunde jag inte låta bli att gå fram och hälsa på Katarina Mazetti och säga att jag gillar hennes böcker. Hon svarade att hon hade läst mitt inlägg om henne! Gissa om jag blev stolt och glad!
Här signerar hon ett exemplar av Kusinerna Karlsson – Spöken och spioner till min kollega, efter att vi lyssnat på Mazettis roliga presentation av boken.
Dagen efter gick jag fram till Martina Haag, som stod och signerade böcker och tackade för senast. Jag råkade vara oblyg då också 🙂 Tyvärr blev fotot suddigt fastän hon poserade så snyggt.
. 
Mitt i vimlet sprang jag på ännu en svensk feelgoodförfattare, som jag inte har hunnit att skriva om än här på bloggen. Jag tog chansen att hälsa på henne och uttrycka min beundran. Hon hade så snygga och häftiga kängor att jag frågade om jag fick fotografera dem. Än har ingen på Feelgoodbibliotekariens Facebooksida listat ut VEM författaren är. Kan du?
Om du slänger om bokstäverna så får du svaret:
laväirvenc
En nypa salt av Maria Goodin
Jag har tidigare skrivit om En nypa salt, fast då hade jag inte läst hela boken. Nu är den utläst och smält och den är så bra att den förtjänar ett inlägg till! I boken låg en lapp från Pia på Printz Publishing där det stod: ”Mer feelgood än så här blir det inte!”. Jag är beredd att hålla med på stört. Den är rolig, annorlunda och med ett driv i berättelsen där även spänningen får sin del. Samtidigt är den sorglig och den både berör och ruskar om. En av höstens härligaste läsupplevelser för mig. Jag tror att den skulle gå hem hos de flesta. Ungefär som En röd liten fågel i juletid, av Flagg. Den brukar jag rekommendera när biblioteksbesökare vill ha något mysigt.
Baksidestext: ”Meg växer upp med sin ensamstående och minst sagt excentriska mamma, som odlar spagetti i blomlådorna och fångar älvor i mjölkflaskor på nätterna”.
Megs mamma använder fantasin för att dölja eller kanske förtränga hemska händelser i förfluten tid. Hon gör det på ett sånt lättsamt och briljant sätt att hon får tillvaron att glöda och jag tänker att fler barn förtjänar att växa upp i en fantasivärld som den Meg uppfostrades i. Samtidigt förstår jag Megs förtvivlan och starka vilja att få veta mer om sin egen bakgrund och hennes irritation mot mamman. Det kan inte vara lätt att möta omvärldens förvånade, roade och retfulla blickar inför sanslösa beskrivningar av sin egen födelse, till exempel, och samtidigt få veta att ens bakgrund är en helt annan än den man har hört under hela sin uppväxt.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka: vilken ynnest att få växa upp med så många historier! Jag fastnade bland annat för det här stycket med Megs mammas förklaring av vad det är som håller uppe himlen. Jag tog mig friheten att skriva av den:
”- Vad är det som håller molnen uppe? frågade jag dig en dag.
– Himlen förstås, svarade du.
Vi låg på rygg i parken, sida vid sida, och tittade på figurer i molnen. Jag minns att jag pekade på ett moln som såg ut som en kanin, fast du hävdade att det var en födelsedagstårta och att kaninens öron var ljus. Allt såg alltid ut som mat för dig.
– Men vad är det som håller upp himlen då? frågade jag.
Du var tyst en stund.
– Luft, som i en sufflé, sa du sedan.
– En sufflé?
– Ja, en sufflé. Sätt handen framför munnen och andas i den, så här.
Du andades in i handlflatan och jag gjorde likadant.
– Känner du hur varm din andedräkt är? När alla människor i hela världen andas samtidigt, då blir det en massa varm luft. Och du vet ju hur varm luft får en sufflé att resa sig?
Jag nickade högtidligt, låtsades att jag visste det.
– All den varma luften från alla människor som andas gör att himlen höjer sig på samma sätt.
Jag var för ung, för ung för att ifrågasätta dig. Du kunde ha sagt att himlen satt uppe med säkerhetsnålar och jag hade trott dig. Jag trodde på allt du berättade”
Maria Goodin visar i den här boken på fantasins starka kraft, både för läkning och som ett sätt att visa kärlek. Mannen som kommer in i Megs liv tycker också mycket om att berätta historier och han blir vän med Megs mamma. Han är precis tvärtemot Megs pojkvän som är forskare och som bara tror på det som det finns bevis för. Kontrasten mellan de helt olika männen är lysande och ibland skrattretande. Det var lite befriande att själva kärlekshistorien fick stå tillbaka för mor och dotterrelationen. Samtidigt finns kärleken där på ett sånt naturligt sätt…Läs så förstår du vad jag menar 🙂
Det är roligt att jämföra hur titlarna ändras till att passa olika utgivningsländer; engelska titeln: Nutmeg och den amerikanska: From the kitchen of half truth. Den svenska titeln är lysande!
Jag läser gärna fler böcker av Maria Goodin!
Tack till Printz publishing som luskar upp så bra titlar!
6 anledningar till varför jag gillar Martina Haag – Sveriges Feelgood-drottning?
Vad är egentligen ”Feelgood”? Jag antar att några av er därute undrar detsamma när ni hör att jag kallar mig för Feelgoodbibliotekarien. Därför tänkte jag försöka reda ut begreppet lite mera. Ett sätt att beskriva ”Feelgood”, för mig, är att visa upp några av mina favoriter i Feelgoodgenren. Tidigare skrev jag om Katarina Mazetti och nu är det dags för…
Martina Haag
Hon är en stor inspirationskälla för mig och en av Sveriges främsta och bästa feelgoodförfattare om jag får bestämma. En del tror att feelgood bara är glättighet, yta, lycka och godhet rakt igenom. Om man tänker så, så kan jag förstå om man inte är så väl inställd till genren. Eller så har man inte hittat rätt bok ännu. Då kan det vara dags att testa en bok av Martina Haag.
Jag gillar Martina Haag för att:
1. Hon visar att ALLA kan skriva. Att man KAN bli författare även om man har haft dåliga skolbetyg eller har svårt för rättstavning, ordföljd eller synonymer. Med det menar jag inte att hon på något vis skriver dåligt. Jag gillar det där prestigelösa. Kanske för att jag själv skriver hellre än bra och ofta har fått höra det. Ibland är det man vill säga viktigare än HUR det sägs. Hon är också en förebild när det gäller att VÅGA skriva. När jag tycker att det är lite pinigt att vem som helst kan läsa det jag skriver här på bloggen eller om jag har fått mig en känga av jantelagen, då brukar jag tänka på Martina Haag.
2. Hon visar att det behövs sån här sorts litteratur också. Hennes böcker saknar inte direkt läsare. Man behöver inte skriva djupa, tröga och svåra böcker. Även om sådana också är bra. Olika sorters genrer passar olika stunder. Ibland vill man läsa något lätt och roligt och då kommer en bra feelgoodbok väl till pass. Andra stunder vill man ha något med mera motstånd.
3. Hon skriver om en verklighet som jag känner igen mig i, bland annat småbarnsåren. Läste just krönikan ”Jag vill också finna min inre frukthatt!” ur Fånge i hundpalatset. Där läser hon på kvällstidningsbilagan hur man botar sin vintertrötthet genom att ha sitt eget lilla hemma-spa. Hon går hem, hoppar i badkaret, tänder ljus och försöker panik-avslappna…till det störande bakgrundsljudet av störande famljemedlemmar. Så mitt i prick! Samtidigt är hon lite bitsk och raljerar över massmedias ”goda råd”. Sånt gillar jag. I den här krönikan kan man läsa ”Fan, hemmaspa är vår tids största hån. Det är så att man, som mamma, inte är värd mer än lite ljummet vatten.”
4. Hon skriver så roligt om vardagliga fenomen! Det är där som feelgoodgenren har sin kärna, om jag får bestämma. Att beskriva verkligheten, som inte alltid är så rolig i sig, på ett roligt sätt, det kallar jag feelgood. Som till exempel Konsten att trösta en änkling av Jonathan Tropper, är egentligen en väldigt sorglig historia. Det som gör den så bra (enligt mig) är den varma tonen och det skämtsamma sättet att beskriva det sorgliga på. Han blandar också kärlek och sorg utan att bli för sentimental. Feelgoodböcker gör att jag får fler versioner av verkligheten och det kan nog hjälpa fler än mig. Ibland kan jag tex få ahaupplevelser när jag läser; aha…kan man göra på det sättet…aha…kan man leva på det sättet…aha…om jag också gör så kanske det känns lättare när si och så händer.
5. Hon visar, bla genom att vinna tv-programmet På Spåret, att man inte behöver vara varken blåst eller obildad bara för att man skriver lättsamma böcker!
6…och så verkar hon ha en sån snygg och trevlig karl 🙂 ! Tyckte jag redan i Knesset.
I kväll ska jag i väg och lyssna på Martina Haag när hon kommer hit till Edsbyn. Hon ska hålla föredrag utifrån sin nya bok Heja heja! Jag har lyssnat på henne en gång förut och blev då mycket inspirerad. Eftersom jag avskyr nästan alla sorts sport (förutom möjligen bowling och biljard…om det räknas som sport?!) är jag lite nervös för att jag kommer att komma hem ikväll och vilja köpa ett par löpardojjor…:-)
Krokodilernas gula ögon – Fransk feelgood som ger mersmak
Vad glad jag blir när jag läser att det finns två böcker till om de franska systrarna Iris och Joséphine! Jag råkade på en recension om Krokodilernas gula ögon, av Katherine Pancol (Bazar förlag) precis när den kom till biblioteket. Jag skulle nog inte lagt märke till den annars. Omslaget förbryllar mig. Nog för att en del av historien utspelar sig i Afrika, men det är bara en av bipersonerna som bor där. Tur att bokens innehåll är desto bättre!
Jag kommer snabbt in i boken och blir genast förtjust i den franska familjen, speciellt bokmalen Joséphine, som skriver på en avhandling om 1100-talet. Som bokofil njuter jag av att läsa om hennes arbete med avhandlingen, alla timmarna på biblioteket och möjligheten att arbeta hemifrån. En del kunskap om livet på 1100-talet får man på köpet och det suger jag åt mig. Familjen mer eller mindre kryllar av illvilliga, snikna, makt- och pengakåta personer. Joséphine är den enda genomgoda personen. De skarpa kontrasterna mellan systrarna driver historien framåt och spänningen stegras i takt med antalet lögner.
I början är det Joséphine som är den olyckliga och misslyckade systern, med en arbetslös och otrogen man, en uppkäftig tonårsdotter och en usel ekonomi. Hon har dåligt självförtroende, tycker att hon är ful och sliter för att försörja sin familj. Iris är de lyckade systern, som utåt sett har allt: en förmögen och framgångsrik man och ett bekymmerslöst liv sus och dus. Fasaden krackelerar dock och en bit in i boken förändras jämnvikten. Joséphine börjar säga emot och kämpar sig framåt och mår allt bättre. För Iris börjar det lyxiga livet att te sig lite tomt och torftigt. Hon behöver en ny utmaning, som kommer att förändra båda systrarnas liv radikalt. Men hur länge kan man leva på en lögn?
Boken bjuder på lite av varje; det där speciella franska storstadslivet, livliga familjerelationer, fransk historia, lögner, romantik, otrohet, maktspel och en avstickare till Afrika. Jag har svårt att likna berättelsen vid någon annan författares stil. Eftersom det är en fransk författare och boken utspelar sig i Paris kommer jag ju att tänka på Anna Gavalda, en av mina favoriter.
Det är en rakt berättat historia, med många känslostormar och invecklade konflikter och mitt den tuffa jargongen rymms vänskap, kärlek och förståelse. Jag håller med den recensent som skrev att ”den är myllrande och underhållande, men med tuggmotstånd”. Det enda jag har att anmärka på är att författaren gärna hade fått skala av hundra sidor för mera flyt i berättelsen. Och så det förvillande omslaget. Boken skulle nog sälja mycket mer på en annan framsida. Förhoppningsvis får pocketupplagan annat utseende.
Titeln då? Jag funderade faktiskt hela tiden under läsningens gång på hur de där gula krokodilögonen skulle kommer in i bilden. En av fäderna i boken, som försökte sig på att driva en krokodilfarm i Kenya hade en tam krokodil med namnet Bambi, av alla namn 🙂 Den var ”tam” och spankulerade omkring i huset. Kanske anspelar författaren på krokodilernas egenskaper, som blodtörstiga överlevare som kan klara sig utan mat länge, som ligger och spanar i vassen för att vid rätt tillfälle gå till angrepp på sitt byte? Kan man applicera dessa egenskaper på de maktlyssna, pengakåta, skoningslösa människornas beteende i boken? Samtidigt kan man se båda systrarna som riktiga överlevare. De hankar sig fram på hårt arbete eller genom att spela sina kort rätt och klarar sig genom de flesta motgångarna? Jag ser fram emot att höra någon annans tankar om titeln.
Kan inte låta bli:-) –Krokodilernas gula ögon är en bok som man SLUKAR hel 🙂 och ändå är man hungrig på mer direkt efteråt. Jag ser fram emot översättningarna av Katerine Pancols två följande titlar: ”The turtles slow waltz” och ”Cantral Park’s squirrels are sad on Mondays”.
Feelgoodbiblioteket 