Get Online week, Digitala piloter, Läxverkstan och annat som jag arbetat med 2014

Get online week onlinecafe Jag försöker lägga 2014 bakom mig och funderar på vad det egentligen var vad jag gjorde och vad jag ska ta med mig från året som gått. Eftersom gränsen mellan jobb och fritid är lite suddig för min del kan jag inte utelämna jobbdelen. Därför har jag sammanfattat höjdpunkterna för mig själv och på köpet kanske jag kan inspirera fler att testa delar av det jag gjort, eller ännu hellre utveckla idéerna.

Tillsammans med gymnasiebibliotekarien Anette Lindblom startade jag Bibblabloggen på Instagram för ungdomar.Jag och Anette slog två flugor i en smäll och anmälde oss till Get Online Week med ett Online café. Syftet var att visa vilka databaser biblioteket kan erbjuda och att marknadsföra Bibblabloggen på Instagram till ungdomar. Under två dagar tipsade vi i Voxnadalens gymnasiums kafé under lunchrasten, samt i sociala medier. Några av våra bilder från dagen kom med i den nationella filmen. Kul!

I slutet av året testade vi och min nya kollega, att låta elever från högstadiet och gymnasiet göra boktips med hjälp av Flipagram till julkalendern #voxjulflip. Vi hade roligt när vi jobbade tillsammans, lärde oss under tiden, eleverna lärde oss, det var ett utmärkt tillfälle att prata källkritik om upphovsrätt och det var ett bra sätt att få eleverna delaktiga. Det var ett av själva syftet, plus att få fler att hitta till Bibblabloggen.

Jonas Hassen Khemiri besökte gymnasiet och jag var med och lyssnade på hans föredrag. Ett helt lysande författarbesök. Jag vågade mig också fram och hälsade den här gången 🙂 vilket jag var för feg för att göra under prisceremonin på Stockholms stadsbibliotek är han tilldelades Aniarapriset och jag Greta Renborgs pris.

En bra och viktig verksamhet som bedrivs i kommunen är Läxverkstan. Det är ett projekt, med bidrag från Kulturrådet där barn i åldrarna 9-12 kommer till biblioteket en gång i veckan och gör läxor tillsammans med faddrar från gymnasiets barn- och fritidsprogram. Syftet med projektet är att förstärka läsförståelsen, läslusten och förbättra skolresultaten, samt att stärka barnens självkänsla och främja barnens kreativitet genom kulturella upplevelser och egenhändigt skapande. Forskning visar att det finns ett samband mellan kultur och lärande, hälsa och välbefinnande. Via Läxverkstan, i samarbete med Kulturutveckling Gävleborg bedrev vi projektet Digitala piloter, vilket jag presenterade på Kulturtinget i Söderhamn.

Bibliotek mot rasism är en kampanj som Helgebiblioteken bedrev gemensamt från september till december. Under kampanjen skrev jag flera artiklar som publicerades på inspirationssidan. På ”mitt” bibliotek hade vi utställningen ”Jag är Ovanåkersbo”, som sedan visades i Riksdagen i slutet av året.

Slutligen råkade jag på ett debattinlägg där mitt namn nämndes – Visionen om vad biblioteket kan betyda för samhället. Det satte ord på och gav mig en förklaring till varför jag fick Greta Renborgs pris (har fortfarande lite svårt att ta till mig det :-))
Följande text är ett urklipp från debattartikeln i tidningen Framsidan:
”Vem har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor? Greta Renborg-pristagaren Anette Helgesson från Edsbyns bibliotek i Ovanåker hargenom sitt framgångsrika arbete på en filial i glesbygden skaffat sig en tydlig vision om vad biblioteket kan betyda i samhället. Vi borde öppna de små biblioteksfilialerna igen, hävdar hon i Biblioteksbladet 09:2013. Med växande ekonomiska klyftor, kunskapsklyftor och främlingsfientlighet behövs biblioteken mer än någonsin. Hon ger biblioteket en plats i samhället som inte låter sig uttryckas i utlån av böcker eller ger det en roll i det skönlitterära distributionssystemet.”

Ett bra år!

Annonser

Visionen om vad biblioteket kan betyda för samhället – vem bestämmer över den?

Det här hade jag missat! Lena Skoglund, tidigare chef för Regionbibliotek Västra Götaland, nämnde mig i en debattartikel – Näringslivets mått och manlig dominans sätter agendan – i tidningen Framsidan som ges ut av Kultur i Väst.

Debattartikeln skrevs innan den nya Bibliotekslagen trädde i kraft 1 januari 2014 och Lena Skoglund befarade att näringslivets mätmetoder skulle vara styrande när biblioteksverksamhet utvärderas. Nu är jag inte direkt insatt i hur det blev i och med den nya lagen, men jag är rädd för att de ekonomiska måtten fortfarande ges större vikt än visionerna för biblioteket som ett av demokratin viktigaste beståndsdelar.

Lena Skoglund skriver: ”Jens Stilhoff Sörensen menar att nmp (new publish management) bidrar till att erodera bort demokratins grundval och bidrar till att långsamt omforma den offentliga verksamheten till dess att man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati.”

Följande text är ett urklipp från debattartikeln i tidningen Framsidan:

”Vem har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor?

Greta Renborg-pristagaren Anette Helgesson från Edsbyns bibliotek i Ovanåker har genom sitt framgångsrika arbete på en filial i glesbygden skaffat sig en tydlig vision om vad biblioteket kan betyda i samhället. Vi borde öppna de små biblioteksfilialerna igen, hävdar hon i Biblioteksbladet 09:2013. Med växande ekonomiska klyftor, kunskapsklyftor och främlingsfientlighet behövs biblioteken mer än någonsin. Hon ger biblioteket en plats i samhället som inte låter sig uttryckas i utlån av böcker eller ger det en roll i det skönlitterära distributionssystemet. Men vår riksdags kulturutskott har i oktober avfärdat de motioner som pläderade för att utveckla en nationell bibliotekspolitik som skulle ha kunnat diskutera den strukturella omvandling av biblioteksverksamheten,som sker i dag.

Nu är det inte personer som Anette Helgesson, eller andra bibliotekarier som har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor. Bibliotekarier nämns inte över huvud taget i den nya bibliotekslagen. Genom Åse Hedemarksforskning vet vi att det är äldre manliga författare och kulturchefer på huvudstadens tidningars kultursidor som har tillgång till den offentlighet där bibliotekens roll och funktion stakas ut. Ett närstudium av de olika bibliotekslagarnas texter visar att hon har rätt.”

Hur gick det? Vad tänker vi om detta? 

Nätkärlek och tre goda nyheter

NohateSE nätkärlekOm någon har undrat över varför det är lite lugnt på bloggen för tillfället så har det flera orsaker. Jag går en Mindfulnesskurs som stjäl en hel del tid från läsningen och bloggandet, men det får vara så för jag mår så mycket bättre av att lära mig att vara i stunden och att hantera stressen bättre. Vissa tycker kanske att det låter flummigt med mindfulness, men tydligen används metoden av många företagsledare, bla inom Google. Jag har haft svårt att lära sig mindfulness genom att läsa böcker i ämnet. I och med kursen har jag för första gången  förstått mig på övningarna. Först nu kan jag ta till mig böcker i ämnet och har haft stor glädje av att lyssna på Mindfulness i vardagen av Ola Schenström.

FikasällskapetEn annan orsak till min bloggfrånvaro är att jag har varit med och dragit i gång Fikasällskapet i Edsbyn, efter förebild från Invitationsdepartementet. Det har gett mig kraft, nya kloka kontakter och det känns positivt att kunna dra sitt lilla strå till stacken. Det dystra valresultatet och främlingsfientliga vindar fick mig att känna att jag måste GÖRA något. Ibland får jag känslan av att vi som tycker ungefär samma på tex Twitter, bara skickar runt samma åsikter mellan varandra, vilket i och för sig är bra, för alltid lär man sig något och ofta framkommer nya vinklingar av olika ämnen, men det räcker inte! Att bjuda hem nya Edsbybor, eller immigranter som någon förslog som det ord man kan använda istället för invandrare, för att fika, prata och framför allt MÖTAS är något som jag gärna bidrar med.

När tiden är begränsad väljer jag att skriva och utbyta tankar på olika digitala plattformar, som främst Facebook och Instagram, istället för att blogga. Där möttes jag här om dagen av sådan nätkärlek (NoHate.SE) att jag nästan dånade mitt under morgonpromenaden!

Nätkärlek från Brit StakstonBrit Stakston (Min guru när det gäller sociala medier och digitalisering) nämnde Feelgoodbibliotekarien som ”ett typexempel på hur man kan vara mot varandra på nätet utan att känna varandra”. Inte nog med det, hon nämnde Feelgoodbibliotekarien i samma status som demokratihjältarna Martin Schibbye och Bethlehem Isaak, Dawit Isaaks dotter! Den bekräftelsen på mitt agerande i sociala medier betyder mer än ett Nobelpris för mig! Jag blev alldeles varm i hjärtat och glädjetårarna plirade fram i ögonvrårna.

När någon så kunnig och insatt person, som man dessutom ser upp till, både för hennes idéer om digitaliseringen, som influerat mig oerhört mycket, och för hennes sociala patos, nämner lilla mig i ett sådant fint sällskap är det nästan för mycket att ta in. En liten gest kan få stor betydelse, både positiva och negativa, vilket är en viktig tanke att ha med sig i livet på Nätet.

Har du inte hört Brit Stakston tala eller om du blivit intresserad så hittar du flera föredrag med henne på bla. Youtube. Jag rekommenderar framför allt den här föreläsningen med biblioteksinriktning.

Det känns som att jag har fått en stor påfyllning av optimism och har nästan hur mycket nätkärlek som helst att sprida vidare! Så nu vet du!  När bloggen är dåligt uppdaterad, eller om du du behöver lite nätkärlek, är du alltid välkommen in hos Feelgoodbibliotekarien på Facebook och Instagram.
Jag hoppas att vi ses!

Och åter igen TACK Brit!

Get Online Week – därför uppkopplad!

Get online week I veckan har jag och en kollega arbetat med Get Online Weeken kampanj som pågår samtidigt i hela Europa med syftet att visa att Internet kan vara både till nytta och nöje. Vi arrangerade ett Online-café som vi både bjöd in till till en fysisk plats, samtidigt som till ett online-café på Instagram. Syftet var dels att få fler ungdomar i kommunen att hitta till Bibblabloggen på Instagram, där vi tipsar om böcker och annat litteraturrelaterat, men vi ville också att fler skulle få upp ögonen för vilka resurser biblioteken har att erbjuda.

Två dagar, kring lunch, stod vi med datorer, paddor och iphones i högsta hugg i gymnasiets café och visade olika databaser, som går att nå hemifrån och som man loggar in med hjälp av lånekortet. Vi visade bland annat att det går att läsa dagsfärska dagstidningar från hela världen via Library PressDisplay.

Förvånansvärt många känner inte till bibliotekens online-tjänster och där finns en stor informationslucka att fylla. Alla är vi ju delägare av biblioteket och har rätt av veta vad ett bibliotek är och har tillgång till. Vissa tycks känna sig mätta på information. Andra tycker att ett uppkopplat liv gör att man får mindre tid till det ”riktiga” livet.

Ni som redan känner mig vet att jag har en stor förkärlek till det digitala och är nyfiken på att lära mig mera. Det finns så många möjligheter. Det är ju vi själva som fyller Internet med innehåll och det är viktigt att fler fyller på med det som intresserar just dem. Ännu viktigare är att vi fyller Internet med gott innehåll och är medvetna om mindre positiva krafter finns där ute. Ju mer vi kan och ju fler vi är som intresserar oss och har kunskap om den digitala världen, desto bättre rustade är vi mot näthat och andra otrevligheter, som existerar både på Internet och i den ”vanliga” världen.

Ännu en anledning till att lära sig mer om Internets möjligheter är alla digitala beslut som vi måste ta i den uppkopplade tid vi lever i. Det är viktigt att vi både som privatpersoner, arbetstagare och arbetsgivare och inte minst politiker är insatta och vet vad som beslutas om, egentligen. Brit Stakston talade om just det, och om digitala mediers positiva påverkan på demokratin, då undersökningar har visat att man känner sig mer involverad och med i samhällets pågående samtal om man själv agerar i digitala medier. Det om något är en viktig anledning till att fler upptäcker hur vi kan använda Internet till nytta, nöje och till samtal.

Jag tror även på fler möten och samtal mellan it-tekniker och kulturarbetare av olika slag, så att verksamheten styr tekniken och inte tvärt om….men det tar vi en annan dag.

#bibblanbackstage – Vad gör ni på biblioteket innan öppningsdags?

Efter två ganska stressiga veckor på jobbet var en tyst ledig eftermiddag mer än välbehövlig. Jag har ätit en god smörgås med laxröra, som lunch på Farmors café och läst en bok i godan ro. Det var så avkopplande och vardagslyxigt så jag slog till med en kladdkaka till efterrätt. Som pricken över i låg Svensk bokhandels katalog och väntade på mig när jag kom hem… till ett tomt hus dessutom. Nu har jag slukat hela katalogen sittandes på sparken mot husväggen och lapat sol.

Vadå stressigt!? Det är ju lugnt på ett bibliotek, kan folk säga. Det kan kanske se så ut när jag sitter där i informationsdisken, men i huvudet snurrar det allt från små kom-i-håg-saker till kommande aktiviteter, saker jag har glömt att göra och grejer som bara dyker upp. Även om jag försöker ha luckor i almanackan är det alltid något oväntat som måste klämmas in och så får man göra allting lite snabbare för att hinna med.

Jag har ofta tänkt att jag ska föra anteckningar över allt jag gör under en arbetsdag, för ibland är det skrattretande mycket man kan hinna med. Till punkt och pricka. Ingen dag är den andra lik på ett bibliotek. Nästa vecka ska jag ta tillfället i akt och hänga med på #bibblanbackstage – en hashtag, som flera bibliotek på Instagram kommer att använda framöver för att visa vad vi gör på biblioteket när vi inte latar oss med en bok eller gör rent tangentbordet 🙂
_________________________________________________________________________Annons

Bokbutiken

Bibliotekarier i böcker del 2

familjen weirdSidekick-Sonja bloggar vidare om bibliotekarier i böcker:

Andrew Kaufman skriver om en annan sorts bibliotekarie, än Sophie Divry, i sin nya bok om Familjen Weird. Ett av de fem syskonen Weird, Lucy, är besatt av ordning och reda men trasslar hela tiden till det för sig i sitt arbete som bibliotekarie eftersom hon inte kan låta bli att ragga upp främlingar på jobbet. Välorganiserad som hon är vet hon att det krävs exakt 278 juck för henne att nå klimax. Att kollegorna blir irriterade av hennes eskapader har hon ingen förståelse för.

Förbannad kulturarbetare eller excentriskt sexmonster – båda varianterna känns igen. I allmänhet verkar bibliotekarierna i litteraturen ha det lite svårt med det sociala samspelet. Kanske ligger det något i det. Vi har ju en minst lika viktig relation som den till andra människor som måste underhållas – den till boken. En riktig bibliotekarie läser. Det är inte så noga vad som läses, det kan egentligen vara vad som helst, men någon läsning måste vara igång. Annars kan det fasansfulla hända – nej, jag är inte ironisk nu – att den icke-läsande blir utpekad.

Jag har varit med om det flera gånger under årens lopp. En kollega anförtror mig viskande om en eller flera andra kollegor: ”jag tror faktiskt inte att hon/han läser något alls, någonsin”. När det hänt har jag verkligen spärrat upp ögonen, helt förskräckt. Och tro inte att jag har glömt bort er, ni som jag fått utpekade för mig. Åh nej. Jag vet vem ni är. Skulle kunna markera er på en Sverigekarta från Umeå ner till Mälardalen.

Det brukar heta att vi inte ska se våra yrken som ett kall, men det är ju klart att vi gör det. Skillnaden nu är bara att det inte heter att man har ett kall, utan man är professionell. Helt klart lite risigt att ha ett förhållande med någon biblioteksbesökare. Men att inte ha något förhållande till boken – då är man skandaliserad på riktigt.

Tack Sonja! Jag längtar så efter Kaufmans nya bok. Jag älskar Alla mina vänner är superhjältar och Den krympande hustrun.
_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken prata med kläder

Bibliotekarier i böcker….

librarianSidekick-Sonja har läst Kod 400 av Sophie Divry och gästbloggar här om den:

Det är påfallande ofta som bibliotekarierna runt omkring mig vill läsa böcker om bibliotekarier. Och jag är inte mycket bättre själv. Egentligen är det inte så konstigt – en arkitekt lär ju vara intresserad av att titta på byggnader ritade av andra arkitekter. Bibliotekarier har hand om böcker, så klart att vi vill läsa om bibliotekarier i böckerna också.

Sophie Divry har skrivit en kort bok som på svenska heter Kod 400, som verkligen bara handlar om tankarna i en bibliotekaries huvud. En biblioteksbesökare råkar bli inlåst på biblioteket och blir nästa dag väckt av bibliotekarien. Nu kommer han inte undan. Det har blivit dags för bibliotekarien att berätta. Om de snörpiga kollegorna, om klassifikationssystemets konstigheter, och om en snygg ung forskare som brukar sitta på biblioteket och studera…

Bibliotekarien som håller monologen är förbannad. Frustrerad. Får inget erkännande. Ingen respekt. Hon kan, hon vet, hon brinner för sitt yrke. Men är det någon som bryr sig? Nej.

Tack Sonja! Fortsättning följer…

Alla har vi en relation till bibliotekarien, eller hur! Jag har också bloggat om Kod 400 och olika sorters bibliotekarier.

________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

Bibliotekarien som visdomens okrönta prinsessa

libarian prinsessaHur har du tid? Hur orkar du blogga? Ibland svarar frågeställaren själv på svaret innan jag hinner; ”För att det är roligt”. Ibland svarar jag att det är sällan jag kollar på tv eller att jag inte städar så ofta. Ibland för att….ja varför? Varför känner jag att jag måste försvara mig?

Det händer att jag tappar lusten att blogga och ledsnar på mitt ”biblioteksmissionerande arbete” i sociala medier. Det massiva informationsflödet med tyckandet hit och dit gör mig mätt. Jag får typ ”information-overload” eller nåt och det är nog det som många andra också känner av. Helst de som är lite skeptiska till Facebook, Twitter osv.

Ibland försvinner blogglusten för att det finns ju så många andra som skriver ändå. Vad spelar det för roll om jag skriver eller inte? När sådana Jante-tankar dyker upp försöker jag att höra Inga Lundéns ord till oss pristagare på stadsbiblioteket i Stockholm: ”Ni är experter! Glöm inte det!”

När inte ens de orden hjälper är krisen nära 🙂 Men så plötsligt får jag ny energi någonstans ifrån. Den här gången från Kristian Lundberg, vars ord fick mina ögon att tåras under dagens promenad. Det var en sorts aha-upplevelse när han berättade om bibliotekarien som var den första människa som tog honom på allvar när han var en ung biblioteksbesökare och hur viktigt det var för honom att någon såg honom.

Det var som att få en bild av den andra sidan. Även om jag har haft det på känn att det är precis det som händer mellan mig och någon ung låntagare någon gång ibland, så har jag aldrig fått det så tydligt beskrivet för mig. Han sa att bibliotek kan vara livsavgörande och det är där själva kärnan och grunden till mitt skrivande ligger. Jag skriver inte enbart för att det är roligt, utan för att det är viktigt!

Även om jag inte är ”visdomens okrönta prinsessa med tillgänglighet och kunskap till precis allting”, som Kristian Lundberg beskriver en bibliotekarie i Lundströms bokradio, så satte han fingret precis på det som gör att jag brinner för biblioteksyrket; ivern att visa vad biblioteket har att erbjuda! När jag hörde honom säga det fnissade jag till lite där jag gick på min ensamma promenad i snöslasket med hörlurarna i öronen. Ivern och någon slags drift, som måste få utlopp är ännu en bidragande orsak till att jag hinner och orkar. Det är för att jag VILL!

Tack Kristian Lundberg för att du fyller på min lust och kampvilja! Dina ord är rena vitamin-injektionen och borde finnas med i det obligatoriska vaccinationsprogrammet för många fler än oss biblioteksverksamma!
_________________________________________________________________________
Annons
bokbutiken

Gillar du också tygkassar?

Librarians rockVad är det med bibliotekarier och tygkassar!? Jenny Lindh skriver så kul om fenomenet och jag känner mig ganska träffad… Hade jag haft en borstig fläta kunde citatet från DN ha varit en beskrivning av undertecknad i egen hög person. 🙂

”…den lilla damen i borstig fläta som bulldozrade sig genom folkmassan med armarna uppsträckta och händerna krökta runt ett grällt tygstycke. Hur hon plötsligt tvärstannade, liksom genomfors av en skälvning, och med euforin hos en våldsam orgasm skrek: ”HERREGUD! DOM DELAR UT TYGKASSAR OPPE HOS GUDRUN SJÖDÉN!” 

Nu när jag ändå är bibliotekarie och alla ändå har uppmärksammat vår passion för tygkassar kan man ju lika gärna leta upp de kassar som man gillar. I Bokbutiken finns tygkassar med flera fina motiv för oss som gillar böcker och att nyttja kassar till att bära böcker i.

Svar på frågan: Man vet ju aldrig när man träffar på böcker man vill läsa det är därför tygkassar är så bra att alltid ha till hands!

Nu vet jag varför jag blev en Feelgoodbibliotekarie

CelsiucusskolanNu vet jag varför jag blev en Feelgoodbibliotekarie. Med stor säkerhet är det en motreaktion till alla torra, svårtillgängliga och tråkiga klassiker som tvingades på mig i gymnasiet. Fortfarande ryser jag när jag närmar mig Pär Lagerkvist i bokhyllan på jobbet.

Jag vill gärna förstå det jag läser, eller i brist på det få hjälp att förstå det jag läser. Så långt hade pedagogiken inte nått på min gymnasietid Hade det inte varit för att min svensklärare på högstadiet var en bokvän av stora mått eller min mellanstadielärare som alltid läste högt ur böcker som bland annat Bilbo, så vette tusan om jag hade varit bibliotekarie i dag. De hjälpte mig att grunda mitt läsintresse. Lite avskräckt var jag ju efter gymnasiet för jag började inte plugga på universitetet förrän jag var 25 år.

Därför blir jag extra glad när jag läser att mitt gamla gymnasiebibliotek har utsetts till årets bästa skolbibliotek 2013. Bibliotekarierna som arbetar där verkar ha så sunda tankar. I Ordfronts litterära magasin läser och gillar jag framför allt det som bibliotekarien Åsa Mattson säger: 
”att det handlar om att stimulera ett intresse för böckerna…att bara få en tung klassiker i händerna, hur kul är det? Böckerna måste gå att känna igen sig i. För ju mer man kan knyta an till en bok, desto mer läser man”. 

Med största sannolikhet skulle mitt 17-åriga jag trivas mycket bättre på Celsiusskolans bibliotek i dag…men då kanske det inte hade funnits någon Feelgoodbibliotekarie…och det vore ju tråkigt 🙂