Så härligt att läsa en lite annorlunda och fräsch bok. Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman påminner inte om någon annan bok. I alla fall ingen som jag har stött på. Nja, kanske lite åt Isabella Allende-hållet om jag måste försöka likna den vid nåt. Den handlar om Karen, en tjej med autism. Hon kallar sig själv för Jag och det är hon som berättar hela historien.
På universitetet där Karen läser kallas hon för ”Fröken Annorlunda Förmågor” och hon används som studieobjekt i psykiatriundervisningen. Karen har bara fyra ansiktsuttryck (panik, glädje, neutralt och borta från mig själv) och innan hon börjar sin utbildning försöker mostern lära henne fler ansiksuttryck för att hon ska kunna vara bland andra studerande.
Karens beskrivningar av ”standardmänniskor”, som hon kallar alla ”vanliga” människor är helt bedårande. På en studentfest iakttar hon det här:
”Paren höll om varandra och rörde sig ett steg hit och ett dit, genitaliernas blygdzon på den ena pressade mot genitaliernas blygdzon på den andra, fast med några lager tyg emellan.
De oparade fortsatte att prata med varandra, högre nu, och de drack alltmer, ängsliga för att kvällen skulle gå utan det hittade någon att para sig med.”
Efter att ha sett världen beskriven utifrån Karen har jag fått en helt annan förståelse för både standardmänniskor och icke-standardmänniskor. Är det egentligen så eftersträvandsvärt att vara en standardmänniska?
Karens moster äger en tonfiskfabrik i Mexiko och Karen kommer tidigt i kontakt med fabriken och fiskar. Helst är Karen i havet och dyker bland fiskarna, då känner hon sig lugn. I brist på vatten hänger hon i sin dykardräkt i ett sele i taket. (Det var en av orsakerna till att hon aldrig fick någon rumskamrat på universitetet. 🙂 vem skulle inte bli förvånad av att möta en person i dykardräkt hängandes i taket :-)) Karen tar fram en metod för att fånga stressfri tonfisk där inga delfiner kommer till skada. Ungefär där är jag i boken. Hon är i Japan och säljer tonfisk till ett väldigt högt pris. Tonfisk som inte blivit stressad vid fångsten och som inte varit nedfryst anses nämligen som en delikatess och lär smälta mot gomen som honung.
Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga. Jag kommer absolut att hålla utkik efter fler böcker av Sabina Berman. Det här är nämlingen hennes debutbok så jag hoppas det blir många fler.
Feelgoodbiblioteket 