Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade…

Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett ”jag” insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.

Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet 🙂 Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.

Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.

I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är ”annorlunda” och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.

Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid,  luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.

Else-Marie och småpappornaHotellet i hörnet av Bitter och LjuvAnnonsflickan från Odessa

Major Pettigrews sista chans

”Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar”, går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.
Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från ”En karl för sin kilt”, som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker…och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett ”Morden i Midsommer”-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Engagerande om Nigeria – Små solfåglar långt borta

Jag retade upp mig så i går kväll att jag hade svårt att sova. Dels över recensionen i Litteraturmagazinet där Små solfåglar långt borta, av Christie Watson, skrevs ner så totalt och dels över att jag glömt att blogga om just den boken. En av de största läsupplevelserna i år för mig! Tänk att smaken kan vara så olika.

”Läsning för dem som älskade En halv gul sol och Flyga drake”, skriver Damm förlag på sin sida. Jag håller med. Engagerande och medryckande skrivet om människor som det är lätt att känna med, och samtidigt behandlar böckerna aktuella och svåra konflikter i länder som västvärlden inte vet så mycket om. Själv anser jag att det finns inget bättre sätt att få i sig kunskap än via en bra skönlitterär berättelse. Böcker behöver inte alltid vara problematiserande och analytiska.Vill man läsa sådana kan man ju välja annat än skönlitteratur.Jag har mycket svårt att förstå hur man INTE kan bli nyfiken och engagerad av Små solfåglar långt borta…bara själva titeln i sig gjorde mig nyfiken.

Att bokens perspektiv är uitfrån en tolvåring har jag heller inget emot. Jag fattar tycke för huvudpersonen Blessing från första sidan och det är intressant att få höra berättelsen ur hennes synvinkel. Kanske är det ett uttänkt grepp att skildra historien utifrån ett barns perspektiv? Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Little Bee, av Chris Cleave. Den boken beskriver också situationen i Nigeria ur en ung flickas ögon. Helst hade jag velat läst Små solfåglar långt borta innan Little Bee så att jag hade bakgrunden med mig. Är det en slump att det alltid kommer ut två böcker samtidigt som liknar varandra och behandlar ungefär samma tema?

Blessings familj är minst sagt lite brokig och inte helt synkad, men ändå så skön! Jag blir nästan kär i familjen och  jag saknar dem när jag lägger ifrån mig boken. I den despotiske morfadern, som Kåkå tycker är obehaglig, ser jag en rädd liten man som försöker gömma sig bakom en patriarkalisk samhällsstruktur utan att lyckas riktigt. Genom den hårda fasaden skiner hans mildhet och stora kärlek till familjen igenom. Bland annat efter att han tvingat fram ett allergianfall hos Blessings bror. Då är det morfadern som alltid ser till att ha allergimedicin hemma 🙂 Jag kan rent utav se att han innerst inne är god och att han bara är familjens marionett. De riktiga makthavarna och de driftiga i familjen är kvinnorna.

Att för fattaren vill framhålla att kvinnorna är en kraft att räkna med går inte att ta miste på. Det går till exempel att dra parralleller till de medborgarrättskämpar som fick dela på Nobels fredspris förra året. Boken visar också på att det är kvinnorna som är viktiga genom att betona frågor som omskärelse och behovet av bättre förlossnings- och sjukvård

Amnesty driver just nu en kampanj för att påverka oljeindustrin och dess påverkan på miljön och samhället i Nigeria. Att det just nu har kommit ut två böcker på svenska om Nigeria verkar vara mer än tanke än en ren slump. Inte mig emot.

Och var kommer feelgooden in i allt det här hemska. Jo…de varma relationerna mellan familjemedlemmarna trots det hårda livet gör en varm i hjärtat…och att det finns hopp i allt elände…

Så…Kåkå…har vi verkligen läst samma bok? 🙂

Tävling om bok med Kina-anknytning

I dag när jag satt och läste En bok om dagens blogginlägg om Nästan hemma, av Jean Kwok, kom jag på att jag inte hann skriva något inlägg om den efter att jag hade läst klart boken. Gör det nu i stället. Eftersom En bok om dagen skrivit ganska utförligt om själva handlingen så hänvisar jag er dit och ägnar mig åt mina intryck istället.

För nya läsare kan jag ju berätta att jag har en viss förkärlek för Kina och kinesisk kultur. Jag har varit där två gånger och mina barn har sina rötter i Kina. Redan när den här boken kom ut på engelska köpte jag den, men sen hamnade den i en av alla bokhögar här hemma. När den sen kom ut på svenska hade jag glömt att jag hade köpt den på engelska. Så därför tänkte jag lotta ut den engelska varianten, om någon är intresserad.

Hur gör man för att vinna Girl in Translation? Lämna en kommentar och nämn en bok med kinesiskt tema, som du tycker att jag ska läsa. Du kan skriva antingen här eller på min Facebooksida

Jag föll på en gång för bokens huvudperson och hennes fina relation till sin mor. De slutar inte att visa kärlek till varandra fastän de mer eller mindre sliter ut sig på sina underbetalda arbeten. De kämpar på och överlever de mest vidriga situationer. Den skruttiga lägenheten, som den snikna och elaka mostern har ordnat åt dem, får dem nästan att frysa ihjäl. När de en dag råkar hitta flera kasserade rullar med ljusgrönt tyg, ungefär sånt som teddybjörnar är tillverkade av, bär de hem rullarna och kapslar in hela lägenheten. Bilden av när dottern och modern sitter vid sitt fluffiga köksbord inlindade i det värmade tyget har fastnat på min näthinna. 

Den här berättelsen ger ett bra perspektiv på hur det kan vara att komma som invandrare till ett nytt land med en helt annan kultur. Hur många små vardagliga ting enkelt kan misstolkas totalt och ställa till med bekymmer. Hur språket sätter käppar i hjulet. Vad som räknas som ”normalt” och inte. Dottern i boken lär sig snabbt att hålla inne med vissa saker. Hon bjuder absolut inte hem sin vän eller berättar inte för någon att hon hjälper sin mor på hennes arbete efter skolan. Jag blir så imponerad av deras slit och hur de står ut i så många år och ändå förblir hela som människor. Genom dotterns speciella begåvning får hon en chans att ta dem till en bättre plats.

Alla som är det minsta intresserad av hur det kan vara att komma till ett nytt land borde gilla den här berättelsen. Har du dessutom smak för asiatisk kultur, som jag, så kommer du att sluka boken. Jag hade gärna läst den i ett streck…om jag hade fått för min familj vill säga. 🙂