Kategori: Psykisk ohälsa

Jag känner igen mig i massor av det som Nina Åkerstam skriver om i boken Meningen med hela skiten, speciellt det som handlar om hennes krasch. Eftersom jag själv är sjukskriven på grund av utbrändhet, och förmodligen kommer att fortsätta vara en driven person även i framtiden, försöker jag hitta tips på hur jag ska kunna brinna lagom mycket och hålla i längden. Jag skriver ner några saker jag vill minnas från boken här på bloggen. Då kan jag alltid gå tillbaka hit och påminna mig själv om jag skulle råka i samma fälla en gång till.

1. Strax innan Ninas krasch/utmattningsdepression fick hon allt oftare frågan ”Hur hinner du allt?” och hennes svar löd: ”Det är inte så himla mycket egentligen. Man får fokusera lite bara”. Jag fnittrade igenkännande när jag läste de här meningarna…HUR många gånger har jag inte själv fått samma fråga på sistone och svarat ungefär lika!

2. ”Det är det som är så lurigt med utbrändhet. För man mår inte nödvändigtvis dåligt på vägen. Man kan lika gärna må helt jävla toppen. Vara duktig och få ryggdunkar av chefen. Familjen är stolt, vännerna skryter. Den duktiga får erbjudanden från konkurrerande företag, ens namn kanske till och med hamnar i tidningen. Vem sjutton vill lägga upp fötterna på en stol och vila då?”. Så var det för mig också. Svårt att ta det lugnt när man har så himlans kul!

3. Nina skriver att hon i efterhand har fått höra att hybris är ett vanligt tecken på att saker håller på att barka åt fanders och hon skriver: ”Varje dag var en parad av roligheter, den ena viktigare än den andra. Och jag, jag var helt avgörande för att allt det här roliga och viktiga skulle bli av”. Ehh…skriver hon om mig nu? Pinsamt… Min trötta hjärna har svårt att avgöra om jag lider av hybris eller om jag är ett missförstått geni 🙂

5. När man har pressat sig själv och inte tillgodosett sina behov under en lägre tid, hinner man glömma bort hur allt var innan. ”Innan den där stressklumpen alltid satt i bröstet, innan man hade svårt att sova om nätterna och innan man självklart tackade ja till allt människor bad en att göra.” Det här är viktigt. Jag ska påminna mig om det här när jag tror att jag mår bra…gör jag verkligen det?

4. ”Som alla andra som jobbar för mycket sa jag alltid att jag inte jobbade för mycket. Det var ju inte jobbet som var problemet, det var allt annat”. Jo men visst! Tror till och med att jag har yttrat samma meningen med hänvisning till hemmet och familjen, vilket jag förstår nu att det inte riktigt stämde. Jag har försökt skala bort saker utanför jobbet. Bland annat ska jag sluta att skriva boktips i lokaltidningen, vilket känns sorgligt, men nödvändigt. Jag måste definitivt ta bort något.

5. ”Ångest? Svårt att fatta beslut? Är du känslig för stökiga miljöer?” Ja, ja, ja.

6. Nina såg sig sin självbild som den osårbara arbetshästen nedsablad och hade en inpräntad bild av människor som åt antidepp-medicin var ”vad svaga, självcentrerade människor ägnar sig åt när de inte orkar ta tag i livets problem”. Bilden fanns där fastän hon visste att det var fel. Hon kände heller ingen som åt anti-depressiva eller som pratade om det: ”Inte för att det inte existerade, utan för att det sista en deprimerad person behöver är att försvara sin medicin inför folk som inte har någon aning om vad den innebär”. Jag försöker se det som att jag blir en erfarenhet rikare och man får större förståelse för andra som inte mår bra.

7. ”Många som kraschar gör det inte för att de vantrivs på jobbet. De gör det för att de älskar sitt jobb”. Kan jag skriva under på!! Med tjock tuschpenna!!

8. Ninas tips till chefer är att inte i första hand motivera de anställda, för det ”klarar de så oerhört bra själva, med god hjälp från samhället som från att vi är små informerar oss om att det inte går att bli riktigt lycklig utan att vara yrkesmässigt framgångsrik”. Chefens uppgift ska istället vara att se till att drivna människor inte arbetar för mycket och se till att de håller i längden. Det är någon som jag själv behöver hjälp med. Speciellt att avgränsa mina arbetsuppgifter och strukturera dem.

9. ”Jag slåss hela tiden med känslan av att mina problem är larviga och inte förtjänar den typen av uppmärksamhet. Det finns ju så många som har det mycket värre”. Känner så ibland, men försöker att inte tänka så.

10. Bra råd: Enerigrapport, vilka arbetsuppgifter tar mer- eller mindre energi och se till att en arbetsdag inte blir för energifylld och så kan man dra i bromsen i tid. En arbetsuppgift som tar mycket energi bör följas av en lättare osv. Råd som jag absolut kommer att följa.

11. ”Förr eller senare måste vi deala med värdelösheten”. Jag tycker om att tacka ja istället för nej, men måste lära mig att prioritera. Nina skriver att man förmodligen inte vågar prioritera för att man gör folk besvikna och genom att tacka ja undviker man den dåliga känslan. Jag har inte tänkt på det så, och förstår nu att det är en dålig taktik. Inte bara för att det blir för mycket jobb, utan för att det hela tiden kommer dyka upp fler roliga saker som man inte hinner med.

12. Jag måste öva, öva, öva på att säga nej och prioritera. Det är ju som Nina skriver att personer som är ”riktigt bra på att säga nej gillar man till och med ännu mer när de gör det, för det känns så naturligt och man uppskattar deras ärlighet”.