Jag kan inte släppa den här boken!
Den är bara toppen!
Så här tycker jag om Inte för nära av Colleen Oatley:
JallaTillsammans på Biblioteksdagarna
Den 11 maj höll jag ett föredrag om JallaTillsammans tillsammans med Christina Wahldén på Biblioteksdagarna i Växjö.
Vår programpunkt: JallaTillsammans och interkulturell litteraturförmedling
”I knew her from her ideas through the books, and then I meet her in real life.” JallaTillsammans – en digital bokcirkel – där nyanlända tonårsflickor pratar böcker med bibliotekarien Anette Helgesson i Edsbyn. Författaren Christina Wahldén var med på länk via datorn i flera videosamtal. Tillsammans förmedlar de erfarenheter av interkulturell litteraturförmedling och ger tips inför liknande projekt.
Det var underbart att få träffa Christina igen och prata igen allt sedan sist. Vi höll föredraget inför ett 50-tal intresserade och fick många frågor. Det var också många som ville fråga om det gick att boka Emily Berls fotoutställningen The End Will Be Good And Happy, som jag ansvarar för. Det känns som att Christina och jag hade en skön dynamik på scenen och vi kommer att köra ungefär samma koncept, fast kortare på Bokmässan i september. Till dess ska även min bok med arbetsnamnet JallaTillsammans och interkulturellt läsfrämjande vara klar och utgiven.
Jag hann också med att träffa många nätvänner som jag inte träffat live förrän nu. Det kändes förstås som att vi redan träffats innan. Skum, men skön känsla.
I slutkampen med bokmanuset om JallaTillsammans och interkulturellt läsfrämjande
På torsdag på Biblioteksdagarna i Växjö kommer jag och författaren Christina Wahldén i programpunkten JallaTillsammans och interkulturell litteraturförmedling att förmedla erfarenheter av interkulturell litteraturförmedling och berätta om den digtala bokcirkeln med nyanlända tjejer vi båda var engagerade i förra året. Innan dess tänker jag suga i mig så mycket ny inspiration och kunskap under Biblioteksdagarna.
Just nu sitter jag och kämpar med manuset till den bok med arbetsnamnet JallaTillsammans och interkulturellt läsfrämjande. Du kanske känner igen känslan när man skriver uppsats och börjat tröttna på ämnet och ändå måste fortsätta för att bli klar. Processen fram till för några veckor sedan har varit helt okej, men nu börjar det kännas ganska jobbigt. I morgon ska jag skicka in manuset till BTJ och sen väntas dagar av redigering. Det känns jättekul att få sammanfatta och dela de erfarenheter jag fått genom de integrationsprojekt jag har arbetat med de senaste åren. Men det kommer kännas ännu bättre när jag har boken i min hand.
Boken beräknas att ges ut ungefär till Bokmässan i Göteborg där jag även kommer att berätta om den på Mångfaldstorget. Därefter hoppas jag få en del föreläsningsuppdrag och träffa andra som jobbar med integration som inte bara gäller de som är nya i landet, det gäller dig och mig lika mycket. Vi bär alla ansvaret för framtiden!
Men nu 1. Skriva klart manuset. 2. Besöka och hålla föredrag på Biblioteksdagarna.
Hoppas att vi ses i Växjö!
Stöd podcasten JallaTillsammans – Prata – podda – peppa varandra!
Bli månadsstödjare i den crowdculturekampanj jag har startat – JallaTillsammans – Prata – Podda – Peppa varandra eller bli sponsor till podden!
Eller vill din organisation eller företag boka in en inspirationsföreläsning om integrationsfrämjande med mig och en nyanländ kompis, så kan du välja att donera en slant.
Genom Fikasällskapets språkcafé har jag träffat på så många intressanta människor! De flesta är nyanlända och jag önskar att de fick komma mer till tals och att du också ska få möjlighet att lära känna dessa härliga personer! Eller kanske vill du som nyanländ möta någon som arbetar inom ditt yrke för att ställa frågor? Eller prata med någon som har samma intresse.
Kanske är du lärare, apotekare, författare, pappa, mamma, journalist, tandläkare, konstnär, kock, diversearbetare, morfar, student, snickare, webbutvecklare eller drömmer om att bli något av detta. Kanske kan du hjälpa till och peppa någon att följa sina drömmar eller hitta sitt drömyrke!
Vem är du nyfiken på? Vem har du fördomar om? Vad arbetar du med? Vad bryr du dig om? Vad tycker du om att göra?
JallaTillsammans podcasts syfte är att motverka intolerans, lyfta fram fler berättelser och främja möten. Var med och skapa glädjande möten, önska röster, stilla din nyfikenhet, träffa ny människor, lyft fler röster och få fler att prata MED varandra istället för OM varandra!
Jag hoppas hitta finansiering för att kunna fortsätta producera fler podcastavsnitt, anlita en teaterpedagog som stöttar de som vill vara med och berätta sin historia inför publik i en berättarturné på bibliotek och andra platser runt om i Gävleborg.
Förändring i det lilla – det kan vi alla göra!
Ps. Här kan du lyssna på JallaTillsammans podcast eller följ projektet på Facebook Ds.
Nivin Yosef och invigningen av The End Will Be Good And Happy
Nu är fotoutställningen The End Will Be Good And Happy med fotografier av den amerikanska fotografen Emily Berl invigd! Emily har spelat in en kort presentation av sig själv och utställningen. Syftet är att visa att tjejerna på fotografierna, som flytt från Syrien till Libanon och Hälsingland, är som vilka unga tjejer som helst. Förstås!
Tack Nivin Yosef för en toppeninsats! Roligt att det var så många elever som var med även under samtalet med Nivin, i Celsiusskolans aula. Samtalet utgick från antologin Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria som Nivin och Lejla Hastor är redaktörer för. Elever från skolans fotoklass filmade och filmen kommer senare att ingå i lånbara Good & Happy-paket. Vill du lyssna på vad som sades kan du hålla utkik på JallaTillsammans podcast, där samtalet kommer att läggas ut.
På lördag 22 april kl. 13 är det vernissage för utställningen på Hälsinglands museum.
Bor du för långt bort kan du se Emilys bilder på hennes hemsida.
Fotoutställningen The End Will Be Good And Happy
I mars förra året besökte den amerikanska frilansfotografen Emily Berl, tjejerna i JallaTillsammans digitala bokcirkel i Edsbyn. Då skrev jag i ett blogginlägg att jag önskade att Emilys fotoutställning även skulle visas i Sverige. Min önskan har slagit in, efter en hel del jobb visserligen, men ändå! 11 april inviger Nivin Yosef, en av redaktörerna till antologin Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria fotoutställningen – The End Will Be Good And Happy – på Jallatjejernas gymnasieskola i Edsbyn och i samband med invigningen blir det en frågestund med Nivin för elever i aulan.
Vi tar det från början. Emily Berl, som bor i Los Angeles, och som i vanliga fall mest fotograferar kändisar som Barbara Streisand, Viggo Mortensen och Pamela Andersson, för tidningar som bland annat New York Times, gick med i ett fotoprojekt – DISPATCHED – med fem andra fotografer. Projektets syfte är att nyansera bilden av syriska flyktingar och visa människorna bakom den stora flyktingströmmen. Tanken är att utställningen ska vandra runt på amerikanska college och samlas i en bok.
Varje fotograf valde olika vinklar att skildra flyktingar ur och publicerade sedan sin del på en gemensam hemsida. Emily valde att rikta in sig på syriska tjejer som flytt kriget till Libanon och till Sverige. Hon vill nyansera bilden av flyktingtjejer, som oftast är ensidig i traditionell media. Det är också en grupp som sällan syns och vars röster bör lyftas mer och det vill Emily göra något åt. Genom personliga porträtt och intervjuer som fokuserar på tjejernas populärkulturella intressen och livet som ung flyktingtjej vill hon visa världen att de här tjejerna är som vilka andra tonåringar som helst.
För att förverkliga sin idé vände sig Emily till svenska UNHCR för att få tips om positiva projekt där syriska tjejer deltog, och på den vägen är det. Vi har Sven Jansson på Diakonia att tacka för att våra vägar skulle korsas. Det var nämligen han som nämnde JallaTillsammans för UNHCR. Pressekreteraren där kontaktade mig och frågade om vi skulle vara intresserade av att ta emot en amerikansk fotograf som ville fotografera och intervjua tjejerna. Det var nästan för bra för att vara sant! Självklart tackade vi ja!!
Efter det hade jag kontakt med Emily via mail och skype. Tjejerna i bokcirkeln var först lite osäkra, men efter att vi hade skypat med Emily var de med på det hela, och vi hann skypa en gång till med Emily när hon var på väg till Libanon, innan hon kom till Sverige.
En gnistrande marsdag kom Emily till Edsbyn. Dagen efter träffade jag och tjejerna i JallaTillsammans författaren Christina Wahldén, som vi bokcirklat digital med under våren. Hon höll två storsamlingar för gymnasieelever och SFI. Två av Jallatjejerna var med på scenen och ställde frågor till Christina. Emily anslöt under dagen och därefter hängde hon med tjejerna i tre dagar, både på asylboendet och i skolan.
Tolv av Emilys fotografier och tillhörande intervjuer med tjejerna, har nu Johanna Syrén från Lokomotiv i Bollnäs, producerat i samarbete med Emily och mig. Fotoutställningen har redan fått stor uppmärksamhet och kommer till en början att ställas ut på Hälsinglands museum och därefter en rad andra platser.
Jag planerar att starta en crowedculture-kampanj för att finansiera en kort föreläsningsturné med mig och några av Jallatjejerna, för att vi ska bli varma i kläderna och kunna ta fler uppdrag framöver. Utställningen, som fått namn efter en av tjejerna i Libanons uttalande – The End Will Be Good And Happy – är viktigare än någonsin och bygger på ett högst aktuell tema.
Utställningen går att boka via mig. Den är gratis, men den som lånar den betalar transportkostnader, försäkring och en valfri summa till UNHCR. Dessutom tillkommer arvode till mig, och eventuellt någon av tjejerna, för föredrag eller workshop kring utställningen, om så önskas.
Vill du veta mer? Följ gärna Facebook.com/TheEndWillBeGoodAndHappy eller kontakta mig via mail: anettehelgesson(snabela)Hotmail.com
Kvinnodagen på Kulturtinget i Uppsala
På internationella kvinnodagen kändes det extra bra att jag fick berätta om JallaTillsammans och The End Will Be Good And Happy – fotoutställningen av Emily Berl, som vill förändra bilden av och lyfta fram unga flyktingkvinnors perspektiv – på Kulturtinget i Uppsala.
Hela 30 personer valde att lyssna på mitt föredrag på eftermiddagen, efter Po Tidholm och innan Stina Oscarson och Stina Wollter var på stora scenen. Jag fick tack och lova hålla till i ett lite mindre rum. Än är jag ingen jätterutinerad talare, men jag jobbar på det.
Jag blev glad över att så många verkade intresserade och kom fram efteråt och frågade om jag kunde komma till deras ort och hålla föredrag om integration.
Det känns också hoppfullt och viktigt att många som lyssnade var kulturpolitiker och tjänstemän på kommun- och regional nivå och att jag fick ut mitt budskap om att integration är en tvåvägshandling och att det är viktigt att stötta och fånga upp engagemanget som finns. Att de etablerade arenorna som redan finns och fungerar, kan användas för att nå ut med information och främja integrationen mer än de redan gör. Ringar på vattnet är inte att förringa.
Min presentation med länkar i bilderna:
2016 läggs till hyllan för feelgood
När jag tänker tillbaka var 2016 ett år fyllt av goda krafter, massor av inspiration och många nya vänner och kontakter. Trots presidentvalet och kriget i Syrien, så har känslan för mig inte bara varit maktlöshet, utan det känns som att det håller på att vända. Äntligen börjar fler goda krafter att blomma upp, projekt startas, det offentliga samhället börjar få tummen ur, fler mötesplatser finns och det känns hoppfullt. Om inte annat så är jag övertygad om att det är så här vi måste tänka.
För egen del har året kantats av ideligen ny inspiration, som gett mig kraft att fortsätta se det positiva. Jag har mött och lyssnat så många intressanta människor med gott på agendan, bla Martin Schibbye, Brit Stakston, Behrang Miri, Nivin Yosef, Arkan Asaad, Fanna Ndow Norrby, Camilla Gisslow, Lisa Jewell, Leo Razzak, Sahar Burhan och inte minst Christina Wahldén och alla goa tjejer i JallaTillsammans, Emily Berl, som fotade dem och vars fotoutställning och budskap jag ska jobba med att sprida i projektet ”The End Will Be Good And Happy” under 2017,
Jag vill tacka alla som ger mig så mycket tillbaka, som ger mig perspektiv, nya kunskaper och insikter, vänskap; Rawda och de andra i bokcirkeln som träffas varje vecka tillsammans med mig och läser lättlästa böcker och lär mig arabiska 
😉. Duha, som driver projektet ”Kulturfika för små och stora” tillsammans med mig, Anette som håller i Fikasällskapet tillsammans med mig, alla fikakompisar som fått mig att piggna till även de tröttaste tisdagskvällar på språkkaféet, alla ni på AlftaQurens asylboende, som bemött mig så fint och engagerat er!
Jag vill också tacka er på Teskedsorden, som jag varit volontär hos, som gav mig det fina uppdraget att träffa årets stipendiepristagare som var inga mindre än eleverna i klass 6 på Lillboskolan i Edsbyn! De är ett stort hopp för framtiden!
Jag vill också tacka Vilja förlag har stöttat, uppmuntrat och visat att det inte bara är att tjäna pengar som är det viktigaste.
Det här börjar låta som ett tacktal på Oscarsgalan eller något, men jag hör ingen som hyssjar mig än 
🙂. Sist men inte minst vill jag tacka alla goda bokvänner och författare som förgyller min vardag och helg! GOTT nytt år på er alla!
Sanning och skvaller
2017 kan inte börja bättre! Jag hänger i soffhörnet med familjen Bennet, som i Curtis Sittenfelds version av Jane Austens Stolthet och fördom – Sanning och skvaller – bor i Cincinnati, USA, i nutid.
Jane är yogainstruktör och Liz jobbar som frilansande journalist. Båda börjar närma sig 40-årsåldern och är till deras mors förtvivlan fortfarande ogifta. De yngre systrarna ägnar sig mest åt paleo-dieter och crossfit.
Chip Bingley, som varit med i dokusåpan ”Singel söker kärleken”, är nyinflyttad läkare och så klart s…er modern i familjen Bennet honom som ett utmärkt giftermålsmaterial. Där jag är just nu har Liz precis träffat på den högfärdige och otrevlige kirurgen Mr Darcy för första gången, och liksom i ursprungsversionen, är hon inte det minsta imponerad.
Sittenfeld är en av mina favoritförfattare och efter 54 sidor konstaterar jag att hon inte kommer att göra mig besviken den här gången heller. Blicken rinner nerför sidorna och jag läser nästan snabbare än jag bläddrar. Det är ett gott tecken!
Jag var precis som du
Det kan inte bara vara jag som känner så mycket när jag läser. Åtminstone finns det nog ingen som läser Jag var precis som du, av Negra Efendic som kan vara oberörd.
Det sorgliga är att hennes berättelse beskriver precis hur det går till i ett krig, utifrån ett barns perspektiv, i det här fallet kriget i forna Jugoslavien. Men det skulle lika gärna kunna vara en berättelse från idag. Lär sig människan aldrig av historien? NEJ! Vad är det för FEL?!! Så känner jag efter att jag har lagt i från mig boken.
Författaren frågar sin mamma om hon inte märkte vad som var på gång , och varför hon och fadern inte flydde tidigare utan stannade kvar i sitt hus, som de byggt under lång tid. Mamman beskrev hur det först inte rörde just dem och att krigets makabra ansikte sakta kröp närmre, men att hon kände sig så trygg i sin lilla värld och trodde inte att någon skulle göra henne något. Just detta känns extra skrämmande just nu när det är en stor oro i Sverige och i världen. Överlevare från Andra Världskriget varnar om att inte låta det gå för långt och stoppa de mörka krafterna i tid…men gör vi det?
Samma sak på skolorna. Det borde vara nolltolerans mot främlingsfientlighet och det är det säkert i skolornas handlingsplaner och värdegrundsdokument, men hur är det i verkligheten? Som jag förstått det har många nyanlända ungdomar det inte så lätt att hitta kompisar bland etablerade ungdomar, fast de går i samma klass till och med.I NGEN ska behöva ha det som Negra hade det i skolan och som barn i en flyktingfamilj!
Jag har svårt att förstå att sånt här får fortgå, fastän det skrivs hyllmeter med vittnesskildringar, som borde vara uppenbara varningar. Jag tycker, att speciellt när berättelserna är så lättillgängliga och fångande, som Negra Efendics, så finns det ingen ursäkt att INTE leva sig in i en annan människas erfarenheter och att lära sig av historien.
Jag är inte precis som du Negra, men det hindrar inte att jag känner jag med dig och alla som varit och är i samma situation. Jag vill inte vara som mobbarna du mötte på skolan, eller som de intoleranta människorna din mamma mötte, (och näpsade upp så bra!). Istället försöker jag dra mitt strå till stacken. I morgon kan det vara jag som behöver ett hem och hjälp på traven in i en ny situation, och då vill jag hemskt gärna bli mött som en hel människa, med respekt och gärna ett varmt välkomnande! Fler borde tänka på det!
Tack Negra Efendic för att jag fått läsa din berättelse och för att du fortsätter att skriva det uppenbara, som inte alltid kommer fram utan en luskande och envis journalist!
Feelgoodbiblioteket 