Läs och må bra!

Jag hjärta bibliotekPå Bok- och biblioteksmässan lyssnade jag på ett seminarium: Vad händer med oss när vi läser? Seminariet finns inspelat så du kan titta om du blir nyfiken.

Det som jag fastnade speciellt för var att populärlitteratur ofta fungerar bättre än självhjälpsböcker när det kommer till biblioterapi.

Det konstaterades att självhjälpsböcker är till för friskare människor. Det är de relativt friska som orkar ta till sig råden och fullfölja de praktiska övningar som självhjälpsböcker ofta tipsar om. Är man till exempel deprimerad behöver man inte så hårt litterärt motstånd.

Att man mår bra av att läsa böcker skulle jag och många bibliotekarier med mig kunnat berätta för länge sedan. Att ”trivial litteratur” (gillar inte uttrycket) kan vara till nytta för hälsan visste jag för länge sedan!

Min förhoppning är att den forskning som framkommit; att en god bok kan påverka tillfrisknandet och hur vi mår, kommer att användas som en lustfylld påpekan om vikten av läsning.

Mer feelgoodlitteratur till folket!

Sonja gästbloggar och tipsar om: Berättelser för till- och frånskilda

Berättelser för till- och frånskildaEftersom det blivit mycket annat (kul sånt) och lite läsning senaste tiden kommer här ett boktips från gästbloggande Sonja: Berättelser för till- och frånskilda av Katarina Mazetti. Som vanligt gör hon mig lässugen. 

_____________________________________________________
Aldrig har det varit så roligt med skilsmässor som i den här boken

Jag väntade länge och troget på att den här boken skulle komma ut, eftersom det kändes som att idén för Katarina Mazettis novellsamling helt enkelt inte kunde gå fel. Berättelser där vi för omväxlings skull får veta allt om hur kärlekshistorier tar slut, istället för hur de börjar.

Katarina Mazetti som fick en jättepublik med sin bok Grabben i graven bredvid kan verkligen konsten att lyfta de mest vardagliga situationer och göra litteratur av dem. Hon varierar skickligt sitt tema och att läsa en hel rad noveller med samma grundtema fungerar hur bra som helst. Det är både underhållande, sorgligt och otroligt träffsäkert vilket perspektiv hon än använder för att ta sig an kärlekens dödsryckningar.


Vi får möta några klassiska situationer som vi alla känner igen, som mannen som renoverar sönder sitt äktenskap. Vad driver honom egentligen? Eller den förbittrade kvinnan som tar ut sin ilska över att bli sviken på de gemensamma ägodelarna. Och jättefamiljen med barn från olika kullar, nya gemensamma barn och ett livspussel som kräver en halvtids administratör för att gå ihop.

Novellen är en litteraturgenre som många glömmer bort, men jag hoppas att den här samlingen berättelser hittar lyckliga läsare i alla åldrar. Eller så kanske de är olyckliga när de börjar läsa och lyckliga efteråt. För hur konstig, galen eller ensam du än känner dig när kärlekssorgen kramar sönder hjärtat: du är inte ensam. Alla har varit där. Ja, utom en enda person som finns med i en av novellerna då. Men något undantag ska ju finnas om bekräftar regeln. 
________________________________________________________________________________
Tack Sonja för att du fyller ut bloggen med boktips! Jag lovar att skärpa mig på den fronten. Har blivit lite väl många inlägg om prisceremonier och annat på sistone 🙂 

Krönika – Om vikten att våga vara eljest

Varje lördag följer det med en Helgabilaga i lokaltidningen. På baksidan brukar det alltid vara en krönika. När Gunilla Kindstrand ringde och frågade om jag ville skriva krönikor i Helga höll jag på att svimma. Skulle jag??!! 🙂 

Jag fick ihop en krönika Om vikten att våga vara eljest efter inspiration från PO Enquist. I ett avsnitt av UR Samtiden diskuterar han med en författarkollega hur det är att vara eljest. 

Någon dag efter att min krönika varit med i Ljusnan mötte jag skolsystern, som tyckte att min krönika var så bra. Hon hade klippt ut den och tänkte visa den för skolungdomar, som mår dåligt för att de tycker att de är lite annorlunda. Jag blev så glad när jag fick höra det! Den uppmuntran hade jag kunnat leva på fram till jul… minst (Strax därefter kom Greta Renborgspriset). 
Nu finns min första krönika att läsa på Helahälsingland.se och snart är det dags att skriva en ny. 

Tack Jonas för att du visar vad biblioteket borde få vara för alla människor!

Vid speciellt högtidliga tillfällen kan man få en känsla av att man är med om något historisk. Så var det under Jonas Hassen Khemiris brandtal för biblioteken vid prisceremonin på Stockholms stadsbibliotek i torsdags kväll. Nu var det jag, i rollen som pristagare för något som Jonas högaktar, som satt där och lyssnade. Nu ryser jag igen när jag tänker på det 🙂 


Om jag någon gång tvivlar på varför jag arbetar som bibliotekarie ska jag minnas den stunden och Jonas så tänkvärda ord. Jag visste ju redan sedan tidigare att allt som kommer ur den mannens mun är lysande och därför hade jag höga förväntningar inför hans tal. Hade jag haft funderingar på att tatuera mig, hade jag absolut valt att tatuera in Jonas tal. 

Själva prisceremonin var så högtidlig och betydelsebärande för mig att jag inte kom mig för att tacka Jonas för det träffande talet. Mitt i prick om bibliotekets betydelse. Hade Greta Renborg varit där (och om jag hade varit lite mindre nervös) skulle vi tillsammans ha gett dig stående ovationer och gjort vågen av beundran och respekt! Jonas, du präntar ner precis det ett bibliotek är och borde få vara för alla människor. 

Att få Greta Renborgs pris är en stor ära och jag är så stolt över att vara unik och utvald av experter, som Inga Lundén sa under ceremonin. Äran är viktigare än vinstsumman. Att få höra ditt tal live, Jonas, är snudd på lika stort. 

Ps. Min dotter (8 år) sa i dag att hon tror att det var din mamma som satt bakom henne under ceremonin, för ”hon skrattade precis som en mamma”, sa min dotter. ”För ungefär så hade du skrattat om det hade varit jag som stått där på scenen” mamma, sa hon sen. 🙂 Genom min dotters ord kan jag som mamma känna igen den stolthet som din mamma måste känna över dig Jonas. Ds. 


För övrigt anser jag att Jonas Hassen Khemiri har en given plats i Svenska Akademin! 

I morgon smäller det – prisceremoni på Stockholms stadsbibliotek

I morgon är det dags för prisceremonin för Sveriges biblioteks utmärkelser. Det är svårt att förstå att mitt namn står med bland pristagarna. Jag fick lite uppvärmning i kväll när jag var och spred lite läsinspiration på ett föräldramöte och förskolechefen startade med att gratulera mig och läsa upp motiveringen till varför jag blivit tilldelad utmärkelsen Greta Renborgs pris
Jag lär inte var lika lugn i morgon när jag lyssnar på motiveringen på Stockholms stadsbiblioteks scen. Ni kan väl tänka lite extra på mig cirka kl. 17.20 när det är dags för mig att ta emot priset. Tror att jag kan behöva alla bokvärme jag kan få då för att inte ramla av scenen. 🙂 
Innan ceremonin är jag bjuden på lunch tillsammans med juryn och de andra pristagarna. Jag ska försöka tänka bort pirret och bara ha roligt. Sånt här händer inte varje dag! 

Greta Renborg och jag

Greta Renborg och jag har en del gemensamt har jag märkt nu när jag har läst på lite mer om henne. (Är det någon som har missat det så har jag tilldelats Greta Renborgs pris av Svensk biblioteksförening.)

Greta, liksom jag, hade en stark tro på bibliotekets betydelse för det demokratiska samhället och strävade med att nå ut till fler med vad biblioteket har att erbjuda och hur biblioteket kan användas. Men likheterna och de gemensamma beröringspunkterna slutar inte där.

Greta var flera gånger på Edsbyns bibliotek när hon arbetade tillsammans med, bland annat tidigare bibliotekschefen Mona, i Gävleborgsprojektet. Förmodligen är detta foto taget under denna tid. Draperierna är desamma i hörsalen idag. Nästan så att de börjar bli moderna igen 🙂

I Hälsingerunor från 1983 skriver hon om Biblioteket i Ovanåker och nämner där min makes farfar: ”Bland storläsarna återfinns Helge Johansson, skogsarbetare, som 1928 blev logebibliotekets studieledare och bibliotekarie. I fyrtio år arbetade han träget med detta bibliotek, arrangerade studiecirklar, ordnade föreläsningar.” Greta skriver också att hon gjorde ett personligt besök hos honom. Världen är bra liten ibland. Förstår nu också bättre varifrån min makes passion för böcker härstammar! 🙂

I en novell ”Skärfälten nästa” skriver Greta hur hon åkte rälsbuss förbi Skärfältens station som var röd, död, igenvuxen och förfallen. På just denna station arbetade min gammelfarfar som stins och min gammalfarmor som biljettkassörska. De bodde i stationshuset även efter stationen lades ned. Jag var ofta där med mina föräldrar och det hände flera gånger att jag låg och lyssnade efter tågen med örat mot rälsen. Tänk om jag låg där när Gretas tåg var på väg!?

Det står att Greta var en driven maskinskriverska och jag själv är snabb som tusan på tangentbordet. Jag var så seriös när jag gick kvällskursen i maskinskrivning att jag inte ens avvek därifrån när Nelson Mandela besökte Uppsala Domkyrka. Något jag så klart ångrar efteråt.

Greta skrev krönikor i Uppsala Nya Tidning. Kanske läste jag någon av hennes krönikor medan jag pluggade biblioteks- och informationsvetenskap? Jag själv har precis skrivit min första krönika i Ljusnan.

Greta verkar ha varit en person som var öppen för att testa nya saker. Till exempel var hon med och anordnade mannekänguppvisning i Malungsbibliotek, ”knutteaftnar” och tonårsträffar med frågesport, som avslutades med dans bland bokhyllorna.

När Greta var i Ovanåkers kommun åkte hon runt under älgjakten och ställde ut broschyrer med boktips med jakt- och fiskelitteratur för att nå nya målgrupper. På mitt bibliotek har vi bjudit in olika yrkesgruppers till sagostunderna: brandsoldater, poliser, ambulanssjukvårdare och bandyspelare. Jag drömmer om att bjuda in sopbilen, en grävskopa och en frisör. Jobbar på det. Bara fantasin sätter gränserna för vad det går att göra på biblioteket!

Det vore inte helt otroligt om mina och Gretas vägar korsades på något bibliotek i Uppsala. Vem vet!

Jag har tilldelats Greta Renborgs pris!

Jag är så stolt, glad och rörd över att blivit tilldelad utmärkelsen Greta Renborgs pris av Svensk biblioteksförening!

Inget pris skulle göra mig gladare!!! Vad jag har läst och fått berättat för mig var Greta Renborg en bibliotekarie jag gärna vill likna!

Tusen tack till Länsbibliotek Gävleborg som nominerade mig, till Svensk biblioteksförening som tyckte att jag gjort mig förtjänt av priset, till mina arbetskamrater som står ut med mig, till min familj som får mig att må bra och till alla barn som gör mitt jobb så roligt!

Juryns motivering: ”Greta Renborgs pris 2013 tilldelas barnbibliotekarien Anette Helgesson, Edsbyns bibliotek i Ovanåker, för att hon med systematiskt tillvägagångssätt och nytänkande öppnar och synliggör bibliotekets verksamhet för hela samhället. I sitt arbete riktar hon sig inte bara till enskilda, utan också till föreningar och yrkesgrupper som kanske inte är självklara målgrupper – ett arbetssätt som ger ringar på vattnet och ger bibliotekets uppdrag många budbärare. Anette Helgessons marknadsföringsarbete vilar på en fast grund i övertygelsen att alla inte bara ska ha lika möjlighet till kunskap och information, utan också på biblioteket som ett verktyg för att minska klyftan mellan de som har tillgång och de som inte har tillgång till det livslånga lärandet.”

 
Jag återkommer om detta när jag har tagit igen mig. Jag har liiiite svårt att koncentrera mig på förberedelserna inför morgonens bokprat just nu. Svårt att tänka klart över huvudtaget. 🙂
Hur firar man något sånt här???!

Bokcirkel i radio om Livet efter dig

Livet efter dig av Jojo Moyes ligger fortfarande högt upp på prispallen på landets försäljningslistor. Det förvånar mig inte alls. Det är en sån där bok som griper tag, fastnar och stannar kvar. Länge.

I våras bokcirklade vi om boken på BokSPAningshelgen på AlftaQuren och det fanns mycket i boken att samtala om.

I somras blev jag tillfrågad om jag ville vara med och bokcirkla i P4 Gävleborg. Jag tackade ja bara för en period, eftersom det krävdes att jag reste till Gävle en gång i veckan. Jag ångrade mig nästan när jag fick höra att den andra bokcirkelboken var just Livet efter dig
Som tur var finns samtalen kvar på nätet. Jag får väl lyssna på dem medan jag otåligt väntar till november då Moyes nya bok, Sophies historia, kommer ut. 

Kärleken passerade här en gång

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson är ingen bok som jag skulle välja självmant. Den innehåller för stor mängd diskbänksrealism för min smak.

Varför har jag då läst den, undrar du kanske? Så här är det: Jag blev nyfiken när en biblioteksvän, som sällan läser relationsromaner, nämnde att han läst Bengtssons bok och fått ont i magen av den. Det måste ju betyda någonting tänkte jag då. Dessutom hade jag lagt märke till Peo Bengtsson eftersom han, liksom undertecknad, agerat gästbloggare på Bokcirklar.se. Senare fick jag höra att biblioteksvännen ovan, skulle vara med och bokcirkla om boken på Bokmässan. Peo Bengtsson himself var dessutom med i samma panel som jag på Biblioteks-och berättarscenen när vi bokcirklade om Enquists Liknelseboken.

Faktiskt så fick jag boken av författaren direkt efter att vi gick av scenen. Därför känns det lite kymigt att skriva om boken här, eftersom jag antar att författaren själv kommer att läsa mitt omdöme. (Hej Peo och tack för boken! 🙂 ) Inte för att jag har något speciellt negativt att säga om boken, mer än att den inte tillhör den genre jag vanligtvis brukar gilla. Vardagen får jag nog av ändå och eftersom många i min omgivning nyligen har separerat känns historien lite för vanlig och nära på något sätt.

Som relationsroman räknad tycker jag dock att Kärleken passerade här en gång har en given plats i genren. Boken urskiljer sig från mängden eftersom den är skriven ur mannens perspektiv. Ofta är det mannen i berättelsen som lämnar familjen vid en separation, där han dessutom nästan alltid tillskrivs negativa egenskaper. Inte sällan beskrivs han som känslokall och att han inte bryr sig tillräckligt om barnen. Det brukar vara kvinnan man får följa genom separationen. På det sättet var boken intressant då det var kvinnan som lämnade familjen och uppträdde själviskt på bekostnad av barnens mående.

En bra bok att bokcirkla om kan jag tänka mig då den vänder och vrider på traditionella mönster. Många kan nog känna igen sig i båda huvudpersonerna och deras beteende. Eftersom man får följa paret från det att de träffades i tillbakablickar får man vara med under hela deras resa. Som läsare ser man sprickorna i relationen och man får sig en tankeställare om ens egna relationer.  Alltid lär man sig något av andras misstag brukar jag tänka. Jag är glad att jag fick den här läsupplevelsen trots allt.

När jag träffade Cecilia Samartin

Som du redan kanske har förstått var det en STOR händelse för mig att få träffa författaren Cecilia Samartin på Bok- och biblioteksmässan. Bazar förlag bjöd in till bokbloggarfrukost i sin monter på fredagsmorgonen. Vi kanske var typ 20 personer som lyssnade på Samartin och David Safier (kommer till honom senare!)

Letar efter mina anteckningar från frukosten, men förmodligen satt jag bara och gapade och tog in allt hon sa. Minns att hon talade om La Peregrina och att hon först inte tänkt att det skulle bli någon fortsättning på Senor Peregrino. Vi fick veta att det kommer ännu en del. Den ser jag fram mot. 
När författarna presenterat sig och berättat om sina böcker fick vi ställa några frågor och få böckerna signerade. Jag presenterade mig och berättade att jag intervjuat henne tidigare på min blogg. Hon kände igen mig (sa hon) och gillade bloggtiteln: Feelgoodbibliotekarien. Det kändes bra att höra för mitt ego 🙂 
Senare samma dag höll Samartin ett seminarium – Kärlek, utanförskap och mänskliga rättigheter. Hon började med att berätta att hon älskar berättelser för att de har förmågan att förändra och hela oss. Att hennes yrke som terapeut varit en utmärkt utbildning för henne som författare. Hon har lyssnat på många flyktingar från krigsdrabbade länder och tänkte först att hon skulle kunna göra något för dem, men konstaterade snabbt att det var istället flyktingarna som lärde henne om människors själsliga styrkor. ”Alla har en fascinerande historia att berätta.”
Efter det berättade hon sin morfars historia om varför han lämnade Spanien och kom till Kuba. Stämningen var magisk i rummet när hon berättade. Jag nästan rös. Samartin kan konsten att trollbinda en publik både genom text och tal, märkte jag idag. Eftersom jag inte kan återberätta historien så bra som den förtjänar, så överlåter jag det åt Samartin. 
På slutet fick vi ställa frågor och jag, som inte kan hålla tyst, frågade på min stapplande engelska hur hon arbetar med mänskliga rättigheter. Eftersom seminariet skulle handla om det så blev jag förvånad över att hon inte berört ämnet. Samartin svarade att hon tar alla tillfället i akt att tala för alla människors rätt att få berätta sin historia. Hon menade att i många länder är det inte möjligt att berätta vad som helst. Till exempel berättade hon att på Kuba kunde man hamna i fängelse om någon kom på en att bära George Orwells bok 1984.

Härligt möte med en författare, som var lika varm, mänsklig och trevlig som sina böcker!