och Mysan
och Mysan
Ännu en anledning till att just de här tankarna fladdrar i min hjärna just nu är att vi vår familj i dagarna firar vår fåddelsedag. När man får barn via adoption får man nämligen en extra dag att fira. Först födelsedagen och sen fåddelsedagen, eller familjedagen, som vissa kallar det. Den dagen när vi fick varandra. Självklart tänker vi lite på bb-dagen också där bb står för barnbesked, dvs när det efterlängtade telefonsamtalet äntligen kom och någon från adoptionsorganisationen ringde och berättade att vi hade blivit föräldrar till en liten tjej. Det är 7 år sedan dess och vi har hunnit bli föräldrar en gång till. Sonen är i dag 5 år.
Ofta är det mycket som är ointressant i böcker om förlossningar osv för adoptivföräldrar. I När två blev tre kunde jag känna igen mig i det mesta för att författarna beskriver så mycket kring själva känsloprocessen och omgivningens krav, förväntningar och förutfattade meningar kring familjebildandet. Jag skrattade högt när en av föräldrarna skulle gå på toaletten precis innan de lämnade bb och lite förvirrat frågade en sköterska om hen kunde passa barnet under tiden. 🙂 Såna där små stunder av helt nya situationer hamnar alla nyblivna föräldrar i och det är viktigt att visa att det är så. Annars är det lätt hänt att man känner sig som en dålig föräldrar och tror att ”alla andra” kan mycket bättre.
Jag och min man fick vår dotter på ett femstjärnigt lyxhotell i södra Kina. I ett rum med fem andra familjer fick vi en gråtande liten ettåring i vår famn. Jag minns känslan av när vi bar med henne in på hotellrummet -”Är hon vår nu?”, ”Ska de bara lämna henne här hos oss?” och ”Hur gör man?!?”. I flera dagar stannade känslan av att vi bara lånade henne kvar. Samtidigt som känslan av kärlek var så stor och självklar…det kändes som att vi redan hörde i hop och att vi hade gjort så länge redan.
Jag gillar även författarnas självklara feministiska förhållningssätt. De dokumenterar attityder kring föräldraskap som jag hoppas kommer att kännas uråldriga när nästa generation växer upp. Det jag tänker speciellt på är hur en pappa fortfarande 2012 ska behöva känna sig som en anomali på bvc och störa i föräldrargruppen, som den heter, fastän det mest är mammor där. Jag känner så väl igen känslan eftersom vi som nyblivna föräldrar fick kämpa oss till att vara med föräldrargruppen åtminstone när de hade första hjälpen-träff och när dietisten var där. Bvc-sköterskan kunde för sitt liv inte förstå vad vi som hade en ettåring skulle vara med i en föräldragrupp för. Dessutom hade jag ju inte fött barnet själv. MEN HALLÅ!! Vi var också helt nya föräldrar och osäkra på den ena och det andra. Nej, det fanns ingen föräldrargrupp för adopterade i den stad där vi bodde och nej jag kände inte så många andra föräldrar som var föräldralediga just då.
Det var också intressant att läsa om alla de förvånade och misstänksamma blickar som familjen mötte när mamman började arbeta från dag ett medan pappan tog all föräldraledighet. Man tror ju att utvecklingen har kommit längre i Sverige, men så är det inte. Jo, i vissa fall och det håller på att förändras…jag önskar bara att det kunde gå snabbare. När vi kom hem med vår dotter, efter några veckor i Kina, stannade vi hemma båda två en längre tid för att acklimatisera oss alla tre till den nya tillvaron och för att anknytningen skulle funka så bra som möjligt.
Jag är förvånad över att det verkar vara så vanligt när det gäller egenfödda barn, att pappan bara stannar hemma 14 dagar. En kostnadsfråga javisst, men har man råd att spara till utlandssemestrar, köksrenoveringar m.m. så kanske man kan lägga en slant på att vara hemma båda två en längre tid. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka…slitet uttryck…men ändå. Det är en sån härlig (och jobbig) tid som båda föräldrarna borde få uppleva. Vad menar jag med det här…att det var fel av Johanna att börja jobba så tidigt? Nä inte alls…alla gör så klart som de själva anser bäst. Det jag hänger upp mig på är att det kan vara så häpnadsväckande att en mamma väljer att arbeta från dag ett när de flesta inte ens höjer ett ögonbryn när pappan börjar jobba redan efter två veckor. Det har jag svårt att förstå.
Förhoppningsvis kommer den här boken att användas om 20 år som ett tidsdokument över en tid när man fortfarande tyckte att kvinnan var bäst lämpad att ta hand om barn och mannen skulle vara familjeförsörjare. På den punkten har vi adoptivföräldrar en fördel. Ingen har varit närmare barnet (under graviditeten/väntan) än den andre och ingen behöver amma. Vi startar på ruta ett samtidigt. Dessutom vet man inte om barnet väljer att knyta an först till mamman eller pappan och det borde vara bevis nog att båda föräldrarna duger lika bra.
Allra bäst vore om boken kunde hjälpa och stötta de familjer som går från att vara 2 till 3 redan nu. I boken kan de familjer, som vill gå emot det gamla innötta familjemönstret få inspiration och stöttning och i förlängningen bli bättre rustade för att stå emot attityder utifrån och istället göra som de själva vill.
För övrigt gillar jag att man får båda föräldrarnas syn på saken och deras avslappnade ton. Det är också lätt att följa deras tankegångar. När man läser känns det som att prata med en kompis över en fika. Pekpinnar går inte att hitta och det gillas!
Om mina resonemang går emot varandra så skyller jag på att mina barn pockat på min uppmärksamhet under skrivstunden… 🙂 men jag hör gärna vad andra tycker om boken och mina tankar kring det här intressanta ämnet.
Det som först gjorde att jag ville läsa Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr. var att den beskrevs som humoristisk och att den handlade om en dysfunktionell amerikansk familj. På de punkterna blev jag verkligen inte besviken. Juniors familj har sina skavanker kan man säga; mamman är alkoholist, pappan är tystlåten och stretar enträget på i livet, brorsan tar en överdos och får en hjärnskada som gör att han glömmer saker. Han är dock en jäkel på baseball, fast han måste ha en assistent som håller reda på var nästa match är osv.
Nu börjar det knasiga…Junior själv hörde redan i fosterlivet en röst som berättade att jorden skulle gå under om 36 år. Antingen det eller så såg han ett program om jordens undergång på TV när han var liten och så fastande det i hans minne. Det är lite svårt att avgöra. Författaren vrider och vänder på berättelsen och lämnar en del tolkningar till läsaren. Ibland hade jag lite svårt att hänga med.
Jag är fortfarande inte helt säker på om jag har uppfattat berättelsen rätt. Kanske är det så att det här är en postmodernistisk skriven bok som inte är helt linjär. Jag brukar ha svårt för sådana böcker, men det är något med författarens berättarstil och personbeskrivningar som gör att jag fortsätter läsa. Min förkärlek för det skruvade gör nog sitt till också.
Boken handlar om vad det som är viktig i livet. Junior har svårt att se att någonting spelar roll…jordens undergång är ändå snart här. Samtidigt så visar författaren på vad som verkligen är viktigt i livet och vi får en alternativ bild av Juniors liv. Vad hade hänt om han inte hade berättat för sin flickvän om hans speciella vetskap? Om han hade hållt inne med sin speciella kunskap och låtit livet fortgå? Det ger mig som läsare en tankeställare. Hur skulle man själv tänka och vad skulle man göra om man visste att ens tid var utmätt?
På ett sätt är historien nästan lite science fiction och det brukar inte alls vara något för mig. Av någon anledning är det ändå kul att läsa om det projekt som Junior dras in i, där man försöker bygga en stor farkost som ska ta med alla som vill lämna jorden i innan kometen kommer. En del människor väljer att inte registrera sig till den resan och väljer istället att stanna på jorden. De kallas för ”strutsfolket”, för de andra tycker att de är dumma och bara försöker tänka bort problemet. Varför tar de inte chansen när den finns? Även där finns en del att tänka kring. Hur skulle du själv resonera?
Ron Curries har haft stor framgång med sin bok om Junior och hans familj. Han jämförs ofta med författarna Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer, två författare vars böcker jag har tänkte läsa ett längre tag nu. Skriver upp dem någonstanns i minnet.
Här följer Enligt O:s punkter som bör uppfyllas om man ska räknas som en riktig bokbloggare. Texten i fetstil efteråt, är mina kommentarer: Jag bara måste få diskutera Livet efter dig av Jojo Moyes med någon!! Enbokcirkelföralla har bjudit in till ett facebookprat och nu så här efter julen måste det väl vara några där ute som har hunnit läsa boken? Är det någon bok jag skulle vilja diskutera så är det just den här.
Nu i dagarna är det hela 5 år sedan jag startade min bokblogg. Till en början ville jag helst vara anonym och kallade då bloggen för ”Doras bokprat”. Nu vågar jag till och med visa mig på bild 🙂
Bloggandet har gått upp och ner, men sedan i våras är jag ovanligt aktiv. Det är kul för jag får respons från er läsare och kommer dagligen i kontakt med andra bokbloggare. Sedan jag flyttade bloggen även till Facebook så når jag ännu fler med min boktipsarmission :-).
För att fira bloggens 5-årsjubileum lottar jag ut 5 böcker. Vill du vinna någon av dem så kan du lämna en kommentar och berätta vilken bok du vill ha. Jag drar vinnare på min egen födelsedag den 20 januari.
Böckerna jag lottar ut är:
För ett tag sedan började jag använda Pinterest och nu har det blivit som en drog 🙂 Det är så roligt att gå in och titta på bilder och följa ämnen som intresserar mig. Jag har en egen sida på Pinterest om du vill gå in och titta. Den är indelad i olika anslagstavlor, som tex ”Mitt önskebibliotek”, ”Biblioteksrelaterat” och ”Fint”.
Karin Berg på enbokcirkelföralla skriver om hur Pinterest fungerar om du är intresserad av att prova själv.
Lyran frågar i årets första tematrio efter bokrelaterade löften för läsåret 2013.
Jag har redan nämnt två på facebooksidan, men det skadar väl inte att skriva ner dem här också så att jag inte förtränger dem under året 🙂
2013 ska jag…
… läsa minst en bok av Hans Lidman. Det är ju pinsamt att bo så nära hans hus och inte ha läst en endaste bok av denne lokala författare.
… försöka övertala min man att börja låna fler böcker på biblioteket istället för att vara med i en massa bokklubbar. Huset blir ju så fullt och högen med böcker som ska läsas på hans nattduksbord växer sig farligt hög 🙂
… vara med och ordna minst en, och gärna fler BokSPAningshelger på AlftaQuren.
Dessutom ska jag läsa bara de böcker jag själv VILL läsa och inte ta emot recensionsexemplar, som jag inte är helt säker på att jag vill läsa.
Får en bok sluta hur som helst? Har författaren ett ansvar gentemot läsaren? Eller bara mot konsten? Det sista antar jag…men ibland hyser man vissa känslor gentemot en författare när boken inte slutar som man har tänkt sig!! Sitter här och är lite sur på författaren och känner mig snuvad på konfekten. Kanske ska jag se det som en gåva från författaren, för förutsägbara slut är trist…eller? Ibland är det skönt att veta vad man får…ibland vill man bli överraskad.
Just nu sitter jag med sinnet fyllt av frustration över ett slut som hade behövt något förlösande. Och det efter gårdagskvällens uppslitande avslut av Dowton Abbey. Så här i slutet av året får det en speciell klang. Det är något ödesdigert med slut. Hela 2012 har vi överrösts av Mayaindianernas kalender med jorden undergång i december. Vissa menar att slutet på kalendern bara är ett tecken på att något nytt tar sin början. Så kan det även var med böcker med slut som lämnar spår i sinnet. Ibland kan det vara så att bokens slut bara är tankens början.
Med den inställningen ska jag möta 2013. Det har varit ett himlans bra litterärt år för mig, med bland annat Bokmässa och BokSPAning…så jag ser inte att det är något som slutar i och med nyårsafton, utan något nytt som börjar. Jag är nyfiken.
Finns för övrigt en bok som heter: ”Slutet på boken är bara början – om läsarsamtal, bokcirklar och bibliotek” av Nina Frid. Jag ser fram emot ett år fyllt av boksamtal!
Till att börja med önskar jag att fler skulle vilja bokprata med mig om Livet efter honom, av Moyes i Läsklubben. Många tankar som hänger lite lösa där och som skulle behövas ventileras.
Däremot är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att följa Downton Abbey…
Så här i slutet på året stötte jag på frågan vilken som är den bästa bok jag har läst i år. Eftersom jag har väldigt svårt för att bara nämna EN bok, så tänkte jag göra en fem-i-topp-lista….men inte ens det gick 🙂
Det blev en hel 10-i-topplista utan inbördes rangordning: