700 sidor senare…och jag känner mig oväntat positiv till boken. Innan jag började på den hade jag läst att den var onödigt lång och att författaren borde ha kortat ner den, men berättelsen krävde sina 700 sidor och jag skulle inte velat ha varit utan en endaste sida. Härligast hade varit om jag hade fått läsa lite längre stunder utan att bli störd…men det är en annan historia.
Lynley, som är helt utslagen av sorgen efter att hustrun mördats, driver omkring bland Cornwalls klippor och finner liket efter efter en ung bergsklättrare. Han blir både vittne och polis i fallet. Men Lynley och Havers är egentligen bara bifigurer i boken. Det är främst offrets familj och andra familjer i samhället som är huvudpersoner och vars historier är den egentliga handlingen.
Bea Hannaford är den som sköter utredningen och tanken dyker upp att George kanske tänker lämna Lynley och Havers och byta huvudperson till Bea? Inte helt fel skulle jag tycka. Hon är en trevlig bekanskap som går ganska väl ihop med både Lynley och Havers.
Även Beas familjesituation berörs i boken. Familjeband är den röda tråden i boken skulle jag vilja säga. Det och gamla olösta fall i det förflutna och välplanerad hämnd. George är helt suverän på att skildra relationer och i det här fallet främst familjerelationer i alla dess former. Hon är också bra på att förvilla, i alla fall mig. Till en början är det en hel drös med personer som skulle kunna vara mördaren. Slutet är samtidigt en aha-upplevelse, ett anti-klimax och helt självklart. Precis som en bra deckare ska sluta alltså.
Jaha…när kommer nästa George och hur tjock kommer den att vara?
Feelgoodbiblioteket 