Märker att jag inte har gjort någon uppdatering här på bloggen på länge. Det var mycket där med att min bok kom ut, Bokmässan, föredrag på integrationskonferens och Svensk biblioteksförening, därefter medverkan på Kulturtinget i Gävle.
Samtidigt försöker jag ordna med administrationen kring utställningen The End Will Be Good And Happy som roligt nog är uppbokad hela 2018. Turnéplanen finns på Facebooksidan med samma namn som utställningen.
Jag har ju börjat på nytt jobb också på Bollnäs bibliotek. Det kommer därför inte bli så mycket skrivet här. Jag är lite projekttrött och behöver dessutom jobba upp min ekonomi. Nu blir det biblioteksjobb, men roligt sådant på en kreativ arbetsplats där jag trivs. Skulle det komma något mycket intressant eller viktigt föreläsningsuppdrag kan jag tänka mig att ta det, men annars ägnar jag mig åt 8-17-jobb framöver.
Boktips och annat fortsätter i mån av tid att ramla in på Feelgoodbibliotekariens Facebooksida.
Vid tillfället på fredag är Christina Wahldén med som min sidekick och tillsammans berättar vi om erfarenheter och lärdomar från projektet som min bok bygger på. Jag hoppas på många intressanta och givande samtal och så klart en massa ny inspiration!
Du får inte missa minglet i BTJ Förlags monter D01:21 kl. 16:57 på torsdagen!
Det låter jättespännande att det där förutom att träffa BTJ Förlags författare förstås 🙂 även går att ta ett foto i deras ’Bibliotekarie Booth’.
De senaste åren har jag genom mitt arbete med bokcirklar kring lättläst litteratur haft mycket kontakt med Vilja förlag. I ett blogginlägg på förlagets sida har de ställt några frågor till mig och jag svarar bland annat så här:
” – I ett demokratiskt samhälle ska alla människor ha samma rättigheter och därför ska det finnas böcker för alla. Har man någon läsnedsättning ska det inte ses som ett problem, utan det ska finnas tillgång till böcker som går att läsa oavsett. I en demokrati är det också viktigt att alla ska kunna ta del av information och därför är det viktigt att det finns lättläst text för dem som behöver det.
Anette Helgesson menar också att ett demokratiskt samhälle fungerar för att människor kan språket och på så sätt kan göra sin röst hörd i frågor man tycker är viktiga.
– Annars riskerar de som har kunskapen att få mer makt, och därför är det viktigt att litteratur tillgängliggörs för att passa fler olika läsvägar. Lättläst litteratur är en jättebra ingång för många av våra nyanlända att lära sig språket och att förstå sitt nya sammanhang bättre, menar Anette Helgesson.”
Du kan läsa hela inlägget på Vilja förlags blogg där du även hittar en pdf med tips från mig på hur man kan arbeta med boksamtal, samt förslag på bokcirkelfrågor.
Nu finns min bok JallaTillsammans – En personlig skildring av läsfrämjande integrationsprojekt på riktigt! Det känns som att boken inte är bara min. Den är vår. ❤️ Alla vi som har varit med och främjat det goda mötet – det är vår bok tillsammans! Det är min skildring men det är lika mycket alla ni andra (ni vet vilka ni är!) som har fyllt projektens innehåll och inspirerat mig!
Det är verkligen en hissnande känsla att få hålla i sin egen bok för första gången. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på när JallaTillsammans digitala bokcirkel och Fikasällskapet startade. Inte visste vi då att vi skulle få möjlighet att nå så här många med inspiration!
Från förordet:
”Genom de kultur- och integrationsprojekt som beskrivs i min bok har jag lärt känna många nya människor, vilket jag är obeskrivligt glad över: Att jag har fått varit med under deras första tid i Sverige och fått ta del av deras energi och livsvilja. Ni är min drivkraft! ❤️ Det är resursslöseri att inte ta tillvara på dessa människors kompetenser, berättelser, röster och vilja att bli en del av det svenska samhället. Vi som tror på det goda mötet som en dörröppnare har ett särskilt ansvar att berätta om goda exempel på inkludering i praktiken. Genom att dela med mig av mina erfarenheter hoppas jag kunna inspirera fler att vilja mötas och att prata MED varandra istället för OM varandra. Integration börjar nämligen hos dig och mig som individer!”
Jag har haft förmånen att få förhandsläsa Golnaz Hashemzadeh Bondes roman Det var vi som kommer ut senare i augusti. Jag blev helt tagen av berättelsen. Den är stark, uttrycksfull och ställer en rad viktiga frågor till mig som individ och till vår samtid. En utmärkt cirkelbok eftersom den väcker så många tankar och det finns så mycket att diskutera i den.
Berättelsen handlar om Nahid som får besked att han hon har obotlig cancer. Hon är arg på allt och alla som inte förstår. Hon är arg på sin dotter som hon älskar, men som hon aldrig velat varit mor till. Hon är arg på alla som inte verkar förstå något om flykt, kamp och sorg. Var allt värt något om hon ändå ska dö mitt i livet?
Läsaren får även träffa den unga Nahid som precis kommit in på läkarlinjen när hon möter Masood under revolutionen i Iran. Han drivs av kampen för frihet och tillsammans dras de med i rörelsen. Med risk för sina liv delar de ut flygblad på natten. Nahids yngre syster Noorah tjatar om att få vara med om den berusande stämningen under protesterna på stadens torg och får en natt följa med, men i folkhavet råkar de komma ifrån varandra och efter det blir inget detsamma.
“Hur skulle vi förlåta varandra. För att vi tog med Noorah. För att vi lät henne övertyga oss. För att vi tyckte om att hon var med. Det jag inte visste, det jag inte förstod då, var att vi också dog den dagen. Vi var tjugo år gamla och våra liv kom på så många sätt till sin ände. Allt som hände efteråt var tafatta försök att ersätta det vi förlorade där, den dagen. Vårt barn. Flykten. Alla mina skift, alla timmar på jobbet. Allt. Vi skulle ha dött den natten och alla år som följde var lånade.”
Hur lever man vidare? Var det värt det? Vad är meningen med livet om man kämpat och ändå kommer att dö i förtid? Golnaz Hashemzadeh Bonde ger möjliga svar på de frågorna i den här romanen som jag antar är delvis självbiografisk. Golnaz själv kom till Sverige med sina föräldrar när hon bara var tre år. Hon påminner oss om att inte se människor som flytt sitt hem som offer.
“Man lämnar inte för att man gett upp. Man lämnar för att göra något, bygga upp något. Bygga upp något som är ett långfinger i ansiktet i den skit som hände. Folk tittar ofta på mig som ett offer. De förväntar sig att jag ska vara svag, överkörd. Jag som flyktingkvinna. Jag förstår inte hur de tänker. Förstår de inte att jag är här för att jag är stark? Att det krävs styrka för att inte ge upp, för att vägra acceptera elände och förtryck? Ibland undrar jag om de tror att de själva är starka, att styrka kommer av att aldrig ha sett några svårigheter. Om de tror att stiltje bygger motståndskraft.”
Det var viär en roman som inbegriper en rad viktiga ämnen; förutom flyktingskap berörs även att vara nära döden, vara nära anhörig till en svårt sjuk människa, relationen mellan mor och dotter, våld i nära relationer och barns utsatthet. Trots många tunga ämnen saknas aldrig hoppet eller kärleken. Livet går vidare och nya generationer föds. Vad kan vi lära av historien och vad kan vi förändra i våra egna liv och i vårt samhälle?
Det var vi är Golnaz andra roman och jag hoppas att vi kan se fram emot fler. Hon är både författare och vd på Inkludera Invest som arbetar för att minska utanförskap och inkludera flera. Golnaz Hashemzadeh Bonde är en sann inspiration! Lyssna på hennes kloka tankar om inkludering, vad ett gott ledarskap innebär och lite om hennes romaner i detta podavsnitt! Eller om du ska till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg kan du lyssna på seminariet Fly till varje prisdär Yukiko Duke samtalar med Golnaz och Elin Boardy.
Blir du intresserad av att läsa boken och diskutera den i en digital bokcirkel där det finns möjlighet att ställa frågor direkt till författaren? Jag kommer att hålla i en sådan bokcirkel och vill du vara med så får du gärna kontakta mig.
I Tara nr 8 finns ett reportage – Feelgoodsommar – där Maggan Hägglund skriver om att läsning är rena friskvården och att det går lika bra att läsa feelgoodromaner som klassiker intervjuar hon bland annat litteraturvetaren Maria Nilson som berättar om biblioterapi och författaren Anna Jansson. I det fina sällskapet fick jag vara med och ge min syn på feelgoodlitteratur och ge några sommarboktips.
Du var en av kulturaktörerna i projektet Kulturfika för små och stora och höll en workshop och föreläsning på asylboendet i Alfta på både arabiska och svenska. Du var helt toppen! Jag gillar dina krönikor och vill veta mer om dig!
Vad är din drivkraft som konstnär?
Motsatser och motsägelser i konst, religion och politik. Vad är fulhet och skönhet? Negativ och positiv och vilka är bättre? Tillåtet och förbjudet (halal och haram) och varför? Jag är intresserad av estetiska frågor och dess relation med yttrandefrihet. Fulhet för mig som konstnär är resultat av en lång process. Man kan inte kämpa mot arbetslöshet eller extremism som någonting i sig, utan mot alla orsaker bakom dem.
När bestämde du dig för att bli konstnär och satirtecknare?
Min mor var analfabet, men tog min hand och följde mig till skolan när jag var 6 år gammal. Hon har alltid uppmuntrat mig att utbilda mig. Jag frågade henne en dag, när jag började lära mig läsa: mamma, hur kan du veta vilken buss ska vi åka när du inte kan läsa?! Hon kunde till exempel lätt skilja mellan två bussar som åker till två olika områden som har så liknande namn:
شيخ ابراهيم och شيخ محيي الدين. Hon svarade att hon läser ord som teckningar, alla meningar gestaltade något. Detta kom att påverka mitt yrkesval och utbildning: konstnär.
Vad var det som fick dig att lämna Syrien och komma till Sverige?
Jag har alltid varit intresserad av att träffa nya människor som bor i andra delar av världen. Jag tror att vi människor är likadana i hela världen och att man får vandra och välja själv var man vill bo. Syrien, Tyskland, Jemen eller Sverige. Som syrier fick jag inte välja. Men tack vare att min man har stor familj i Sverige, fick jag följa med och bo här. Och jag trivs här.
Vi i Sverige tar ofta yttrandefriheten för given. Kan du förklara HUR det känns och är att behöva tänka på vad man säger, skriver eller uttrycker.
Det känns absolut hemskt. Det är därför jag brukade rita mina satirteckningar utan kommentarer. Jag försökte från början att uttrycka mina åsikter mest genom linjer och färger utan att använda ord. Därför att diktatorer har ofta svårt att förstå konst utan kommentarer. Jag lyckades ofta säga nästan allting vad jag ville säga med mina satirteckningar utan att få problem.Men jag kommer ihåg att år 2006 ritade jag en karikatyr av presidenten i Syrien och den publicerades i en tidning i Libanon där jag bodde mer än 13 år. Jag kommer ihåg att i den karikatyren hade jag en kommentar, som kritiserade hur presidenten ärvde makten av sin far, och blev president år 2000, utan något val, i ett republikan land som Syrien.Karikatyren orsakade problem för mig, men någon kom inte till mig för att ställa frågor utan till min bror, som inte hade någon aning om min karikatyr. Det kom två män som arbetade i underrättelsetjänsten till min starke bror och började förhöra honom på ett olämpligt och inte artigt sätt. Alla frågor var om mig förstås. De ville terrorisera och förnedra mig genom att använda min bror, som är en väldigt snäll människa, som inte alls är intresserad av politik och som är mycket fredlig man.
Känner du att du kan måla satirer här i Sverige utan att känna rädsla?
I Sverige har man ett annat problem med satirer när det gäller politisk illustration och karikatyr. Yrket satirtecknare försvinner sakta från våra tidningar. Jag känner rädsla på grund av det nu eftersom jag tycker att satirer är ett bra sätt för oss att uttrycka människors åsikter och kritisera på ett fredligt sätt. Jag känner att vi är i fara om vi tystar de olika uttrycker som vi människor har uppfunnit genom tiderna. Har ni till exempel någon satirtecknare i er lokaltidningen?
Vem är din svenska favoritkonstnär?
Jag har känt till flera svenska konstnärer sen jag har kommit till hit. Det finns ibland vissa konstnärer som fastnar i minnet och blir svårt att glömma. Ivar Arosenius är ett exempel.
Vem är din syriska favoritkonstnär?
Fateh Moudarres var en stor målare som var en av mina lärare när jag studerade konst vid Damaskus Universitet. Han var intelligent och rolig konstnär. Han sa till mig en gång: Vissa färger är skamlösa. Var försiktig när du använder dem!
Du säger i ditt föredrag på UR att du skulle göra annorlunda om du var i Syrien igen, hur menar du då?
Konstnärer behöver kisa ibland för att avlägsnar oviktiga detaljer och koncentrera sig på essensen. Att vara långt från saker hjälper dig ibland att se bättre. I mina tavlor zoomar jag in i bilder för att få djup kunskap. Efter det zoomar jag ut igen, men då är bilden inte längre likadant. Bilden måste uppfattas av sinnet och hjärnan och inte bara av ögat. Jag har fått den chansen att (zooma in) när jag bodde i Syrien. Jag fick se vad hände där inifrån. När jag flyttat till Sverige fick jag (zooma ut). Jag ser nu hela bilden. Så den erfarenhet kommer absolut att påverka min uppfattning om saker som händer där och här och detta kommer att reflekteras i min konst.
Du säger att svenskar inte vill se hemska fotografier av döda människor. Vi vill bara se vackra bilder. Hur tänker du kring det?
Jag märker stor skillnad mellan människor som kommer från konfliktområde som Irak, Somalia och Syrien, och människor som bor i nordiska länder. Bilden på barnet Allan, som drunknat i havet på sin väg till ett tryggt land, är inte längre lika stark för en människa som bor i konfliktland som en annan som bor i ett land där barn och ungdomar är i fullständig trygghet.
Du verkar ha många kreativa idéer om hur etablerade och nyanlända kan lära känna varandra. Vad är det som behövs för en lyckad integration tycker du? Från etablerade och från nyanlända? Från samhället?
Jag tycker att konst är ett bra sätt för att främja integration. När det gäller konst har vi alla samma värde. Jag menar att ett konstverk från Sudan kan vara lika dyrt som ett annat från Frankrike eller Sverige. Jag har skapat flera väldigt succéfulla konstprojekt, som varit öppna för alla; barn som gamla, män som kvinnor, inrikes födda som utlandsfödda och konstnärer som andra yrken.
Konst ger glädje och berikar mångfalden. Ett kreativt sätt att främja integration är till exempel att presentera en kvinna från, låt oss säga, Somalia och visa vem hon är, genom att presentera konst från hennes hemland. Det är ett annorlunda sätt att lära känna varandras kultur, än att bara titta på den stereotypa bilden av kvinnor från Somalia, som medier ofta sprider.
Om du skulle ge en nyanländ ung kvinna några råd, utifrån din egen erfarenhet som invandrad, vad skulle det vara?
Att läsa. Jag kan säga att det som gjort mitt liv bra, är all kunskap som jag har fått genom att läsa böcker; romaner, noveller, tidningar och allt möjligt som intresserar mig och berikar mitt yrke. Jag lärde mig mycket om det svenska samhället genom svensk litteratur. I en bok kan man hitta ett hav av spännande information.
Titta in på Galleri Kameleonts hemsida för att läsa mer om Sahar och se vad för spännande projekt hon har på gång för tillfället.
Än är inte sommaren slut, men det var länge sedan jag bloggade och därför tänkte jag här berätta lite kort om de böcker jag har läst i sommar.
Ta plats! Med ansvar och generositetav Mia Törnblom.
Jag lyssnade på hela boken när jag åkte tåg till Biblioteksdagarna i Växjö och blev rejält peppad och stärkt. Delvis var det Mia Törnbloms ord som gav mig den sista skjutsen till beslutet att säga upp mig från mitt jobb och söka mig till nya utmaningar. Speciellt inspirerande var berättelserna med starka drivkrafter som författaren intervjuade, däribland Brit Stakston, en av mina favoritmänniskor. Lyssna även på när Mia och Brit möts i Presspodden!
Inte för nära, av Colleen Oakley
som jag berättat om tidigare på bloggen.
Vända hem, av Yaa Gyasi
Sommarens absoluta höjdpunkt. En roman som inte går att jämföra med någon annan.
Så nytt. Så gammalt. Så enkelt. Så svårt. Så bra!
Den lilla bokhandeln runt hörnet, av Jenny Colgan
Den av Jenny Colgans romaner som jag gillar bäst. Inte så konstigt eftersom den handlar om alla boknördars våta dröm; en egen bokhandel. Dessutom i ett pittoreskt Skottland, med tysta och snygga skottar.
Jag fann dig, av Lisa Jewell
Författaren skriver allt mer spännande böcker där relationer är i fokus. Den här gången om en man som drabbats av minnesförlust och om dunkla händelser i det förflutna som sakta rullas upp, vilket gör att jag sträckläste hela. Miljön, en liten kuststad i England, bidrog till stämningen. Lisa Jewell, som jag träffade på Bokmässan förra året, gör mig aldrig besviken, men jag längtar efter en tjockare bok av henne nästa gång.
Sorgsna hjärtans trädgård, av Abbi Waxman
En charmig berättelse från soliga Kalifornien där den unga änkan Lilian, som är illustratör till skolböcker, går en kurs i trädgårdsodling, hittar kärleken i en trädgårdsmästaren och får en bunt med vänner på köpet. Bitsk och vitsig konversation mellan Lilian och hennes syster lyfter romanen lite extra, så också de roligt och lärorika trädgårdstipsen i slutet av varje kapitel.
Frågor jag fått om Förintelsenav Hédi Fried
Måsteläsning för alla nu levande så att vi ALDRIG glömmer och så att vi ALLTID kan berätta för våra barn.
Problemet med får och getter, av Joanna Cannon
Just nu läser jag boken med den mest spännande titeln. Den är rolig, mysig, spännande som en thriller och jag är redan kär i Tilly och Grace, två barn som försöker lösa gåtan var Mrs Creasy har tagit vägen. Grannarna i den lilla engelska förorten får besök av dessa kloka flickor och allt fler hemligheter avslöjas.
Det är så coolt att jag är förevigad i Ellen Pavlov´s library people. Titta in i hennes stora samling av porträtt som hon tecknar/målar på gamla bibliotekskort. Jag gillar speciellt att hon valde ett bokkort med en titel som beskriver mig bra: En väv av möjligheter.
Märker att jag inte har gjort någon uppdatering här på bloggen på länge. Det var mycket där med att min bok kom ut, Bokmässan, föredrag på integrationskonferens och Svensk biblioteksförening, därefter medverkan på Kulturtinget i Gävle.
De senaste åren har jag genom mitt arbete med bokcirklar kring lättläst litteratur haft mycket kontakt med Vilja förlag. I ett blogginlägg på förlagets sida har de ställt några frågor till mig och jag svarar bland annat så här:
Jag är så glad över att jag har fått läsa och samtala direkt med författaren 
Nu finns min bok 
Jag har haft förmånen att få förhandsläsa Golnaz Hashemzadeh Bondes roman 
Feelgoodbiblioteket 