Helgas bokcirkel läser Vägen till Bålberget

Alldeles lagom till Helgas andra bokcirkel om Vägen till Bålberget startat hittar jag ett långt reportage om författare som skrivit episka berättelser med kvinnor och historia i fokuset i Vi Läser. 
Therese Söderlind säger där att hon blandar perspektiven mellan 1600-talet och 1900-talet för att belysa medlöperiets mekanismer. En intressant tanke att ha med under läsningen tycker jag. Annars ska jag inte läsa så mycket mer OM boken innan jag själv har läst hela. I morgon får jag börja på att läsa nästa avsnitt. Du är välkommen till Helgas bokcirkel du med! 
Bland Vi Läsers episka guldkorn hittar jag några av mina favoriter: Den tionde sånggudinnan, Glasfåglarna, Målarens döttrar. 

La Peregrina

ÖLa PeregrinaTänk vad jag önskar att jag hade haft La Peregrina i min hand direkt efter jag hade läst klart Senor Peregrino. Det gör i och för sig inte så mycket att det inte blev så, för själva känslan i sitter kvar än – den magiska atmosfären, den filmiska stilen och författarens varma språk.

Jag kommer snabbt in La Peregrina, som på ett sätt fortsätter där den första boken slutade. Samtidigt får vi höra samma historia fast den här gången utifrån Rosas perspektiv.

La Peregrina utspelar sig dels i Los Angeles i nutid och dels i dåtid i Spanien. Jamilet har slutat på den psykiatriska kliniken och Senor Peregrino är nu hennes morfar. Hon kan inte släppa det som Senor Peregrino berättat om kärleken till Rosa, som han mötte under en pilgrimsvandring i Spanien, under sin ungdom. Hans exfru, Jamilets före detta chef på sjukhuset, sitter på en mörk hemlighet och Jamilet drivs av tanken att ta reda på vad som egentligen hände med Rosa och hur allt hänger ihop.

Jamilet är född med ett stort födelsemärke som sträcker sig över hennes rygg hela vägen ner till benen. Som mycket ung flyr hon från Mexico över den amerikanska gränsen med förhoppningar om att få leva ett normalt liv trots sitt födelsemärke. I La Peregrina får vi läsare lära känna Rosa, som också föds med ett liknande födelsemärke. Hennes familj vill för allt i världen inte att någon ska se det hemska märket och gör allt för att dölja det.

Efter elaka rykten spridit sig om Rosa och hennes syster flyr Rosa från sin familj och staden där hon är uppväxt. Hon träffar en zigenarflicka som förbarmar sig över Rosa. Trots att Rosa inte är en riktig zigenerska införlivas hon in i gemenskapen. Gruppens andliga ledare gör henne till sin elev och han lär henne allt om läkeväxter och magi.

Det är intressant att läsa om zigenarlivet. Författaren beskriver hur zigenarna jagas från stad till stad och hur deras livsstil och sociala gemenskap hotas. Jag kommer osökt att tänka på filmatiseringen av Choklad av Joanne Harris, där Johnny Depp spelar urtypen för den fagre och lockande zigenaren. Visst beskrivs zigenarna även av Samartin en aning, eller förmodligen mer än en aning, utifrån den så vanliga stereotypa bilden. Jag försöker att bortse från det. Det här är fiktion och inte någon faktabok.

Samartin tar dock ställning, även om det är fiktion. Författaren når genom fiktionen fram med var hon står när det gäller mänskliga rättigheter. Med romanen som verktyg behandlar hon viktiga ämnen som utanförskap, främlingsfientlighet och människans mindre goda sidor.

Ska jag försöka hitta något negativt med boken så kan jag väl tycka att det känns lite väl osannolikt att Jamilet av en ren slump råkade på just den personen i hela stora Kalifornien som visar sig vara en nära släkting. Köper man bara det sammanträffandet så är det här en berättelse att ta till sitt hjärta. Jag upplevde La Peregrina som en väl berättad historia med ett driv som gör att man bara vill läsa vidare. Den var också ännu mer spännande en än den första boken. Till min stora glädje läste jag att Samartin kommer med en tredje bok om människorna längs pilgrimsvägen.

Kort och gott: Jag kan varmt rekommendera denna episka berättelse, som höll mig i sitt grepp från början till slut. För dig som längtar efter att göra en pilgrimsvandring längs El Camino del Compostela, eller som redan gjort det, är Samartins böcker en guldgruva.

Cecilia Samartin är en av mina favoritförfattare och jag ser med glädje fram emot att lyssna på henne på årets Bokmässa.

För ett år sen intervjuade jag Cecilia Samartin och du kan läsa hennes svar på mina frågor på bloggen.

En orolig grav

PIIntet ont som inte för något gott med sig… eller vad man brukar säga. Eftersom jag varit sjuk i helgen blev det en hel del sofftid. Som sällskap hade jag den charmige rättsarkeologen Ruth Galloway, hennes druidpolare Cathbad och kommissarie Nelson. De råkar av en händelse befinna sig allihopa i Nelsons hemtrakter och så klart korsas deras vägar.

Som vanligt glider jag in i den mysiga miljö som Elly Griffiths lyckad skapa om och om igen. Fick jag önska skulle jag vilja semestra några veckor hemma hos Ruth. Funderar över vad det är som gör Ruth så sympatisk. Kanske för att hon är så ovanligt mänsklig? Hon har ju en del skavanker, det medger hon ju själv, men viftar snabbt bort dem med en förevändning att ytan är inte allt. 
En orolig grav utspelar sig som sagt i Blackpool och inte i Ruths vanliga omgivning. En arkeologkollega har mördats och är det kung Arthurs grav han hittat? Författaren bygger elegant upp spänningen och jag slukar kapitel efter kapitel. Hon lyckas blanda historia med nutid då ett nyhedniskt rasistiskt sällskap – Vita handen – som är besatta av kung Arthur, verkar ha ett finger med i spelet. Detta hemliga sällskap försöker vända saker och ting så att de passar deras intressen. För vad händer om sanningen kommer fram? 
Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Jag är inte orolig. Jag vet att Elly Griffiths aldrig gör mig besviken! 

En välbevarad hemlighet

Bild: Dagens feelgood-lunch satt fint! #livetpåenpinneEn välbevarad hemlighet av Kate Morton är en bok där läsupplevelsen är mer ”feelgood” än själva berättelsen. Med det menar jag att det är en bok man fastnar för. Berättelsen har egentligen fler mörka drag i sig än vad jag vanligtvis gillar. Förlaget beskriver den som beroendeframkallande och det är precis vad varje bok av Kate Morton har varit  för mig. Jag vill rekommendera den till dig som söker en fängslande historisk roman med dramatik, hemligheter och kärlek.

Berättelsen är skickligt komponerad och slingrar sig än hit, än dit. Jag var inte riktigt säker på upplösningen förrän på de sista sidorna. Visst hade jag haft mina aningar, men författaren bjuder ändå på andlös spänning hela vägen. Mortons bästa bok enligt mig. En välbevarad hemlighet var inte lika suggestiv och mörk som I det förflutna och inte lika långsam som Den glömda trädgården.

Men visst känner man igen författarens berättarstil. Även denna berättelse skildras från flera berättarperspektiv och utspelar sig också i flera olika tidsåldrar. Dels i nutid då den äldsta dottern, Laurel, sitter vid sin mors dödsbädd och vill få svar på VEM det var som kom till deras dörr, när hon bara vara 16 år och VARFÖR mamman stack ihjäl honom med en tårtspade, utan minsta tvekan. Lauren blev vittne till dådet och vill få svar på vem hennes mamma var innan hon blev mor.

Genom gamla brev, dagboksanteckningar och annan forskning nystar Laurel fram ledtråd efter ledtråd om moderns liv under andra världskriget, då hon bodde i London. Vi får samtidigt lära känna Jimmy, moderns pojkvän och Vivien, en väninna…eller var hon en vän egentligen? Vem har sanningen på sin sida? Vem av dem är psykisk instabil? Vilken roll spelar ödet? Det är nästan med en obehaglig krypande känsla som jag bläddrar för att se hur det ska gå.

Personerna är väl beskrivna, nyanserade och jag kände mig ofta som en fluga på väggen, som en osynlig iakttagare till det som sker mellan dem. Miljöbeskrivningarna är också författarens starka sida och hon är noggrann med tidsmarkörerna.

En välbevarad hemlighet var en mina läshöjdpunkter den här våren och efter att ha läst författarens tidigare böcker så hade jag höga förväntningar. Jag kan avslöja att de mer än infriades. Det tog ett tag innan jag kom in i den…men sen… Nu vill jag gärna läsa Dimmornas lek, som jag inte har läst än. Någon som har läst? Hur är den i jämförelse med Kate Mortons övriga böcker?

Nästa bok av Kate Morton hoppas jag kommer att utspela sig i författarens eget hemland; Australien.

Om du får det här brevet

Om du får det här brevetLåt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling… När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.

Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier!

Wonderland creek

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier. Det fick jag lära mig först när jag stötte på boken Wonderland Creek, Resan till verkligheten av Lynn Austin. Det var under den stora depressionen i USA på 30-talet som ett statligt program startades där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter till folk som annars inte skulle ha kommit i kontakt med varken böcker eller bibliotek.

Boken startar med att bokmalen, tillika bibliotekarien, Alice blir påkommen av sin pojkvän med att läsa under en begravning. Alice lever genom böckerna och inte förrän hennes liv ställs på ända i en liten ort långt ifrån civilisationen och de bekvämligheter, som hon är van med, möter hon den bistra verkligheten och sätts på prov.

Alice skulle bara lämna några ihopsamlade böcker till biblioteket i den lilla kolgruveorten Acorn, men hamnar mitt i familjekonflikter och hemlighetsmakeri. Hon blir av olika anledningar kvar längre än hon först hade tänkt sig.

Det här är ingen bok jag skulle ha läst om det inte var för det intressanta historiska temat. Man får en viss inblick i hur det kunde ha varit för de ridande bibliotekarierna och vilken glädje folk hade av böckerna och besöken. Ett råd till dig som är känslig för böcker som påminner om Binchys, McKinleys och Roberts : undvik boken! Till dig som gillar underhållningslitteratur med historisk touch kan jag bara rekommendera denna bok. Inom sin genre skulle jag säga att den hamnar på den övre skalan och boken förtjänar sina läsare.

Författaren Lynn Austen har vunnit Christy Award för bästa kristna roman flera gånger. Jag tycker att det kristna budskapet är ganska så nedtonat i boken, i alla fall utifrån mina förväntningar 🙂 Det kan hända att jag har missat en del, för jag måste faktiskt erkänna att jag blädderläste andra halvan av boken. Dels på grund av att jag har fler böcker på vänt och dels för att boken blev lite för långrandig för min smak. Boken hade gärna kunnat kortats ner med minst hundra sidor.

Bilden av bibliotekarien känner man ju igen. En passionerad bokläsare, (oftast kvinna), som ser sitt yrke som ett kall och som utför sitt arbete för en väldigt låg lön med andras intressen för ögonen. Tidigare har jag videobloggat om boken och läst ett stycke högt.

Kanske kan vetskapen om de ridande bibliotekariernas historia ändra på vår yrkesimage? Jag har ju redan tankarna på en flakmoppe 🙂

Så var det att åka med på surftåget

I kväll har jag varit med på Sverigepremiären av en direktsänd bokcirkel på nätet – Surftåg om boken Vi kom över havet. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg.

Nu tänkte jag berätta om hur det var. Det var jättekul och intressant! Fast inte som jag hade förväntat mig. Jag trodde att det skulle vara direktsänt med tv-bild på de i studion. Nu var det bara olika skärmdumpar med ett foto på cirkelledarna och frågorna kring boken. Det är inte alls meningen att ge negativ kritik till Fritz Ståhl förlag, som låg bakom surftåget, utan mer som kreativ kritik och förslag på förbättringar till nästa gång. För jag åker väldigt gärna med igen. Det här sättet att träffas och resa på passar utmärkt för en fåtöljresenär som jag.

Direktsändningen var 30 minuter, men jag tror nästan att det hade fungerat att köra en hel timme. Tiden gick väldigt snabbt, dels för att det var roligt och dels för att man hade så mycket att ta in. Min simultankapacitet klarade inte av att lyssna, samtidigt som jag läste chatten och försökte skriva ner egna reflektioner. Ibland dök det upp meddelanden om att jag inte befann mig på samma sida som värden längre. 🙂 Då fick man klicka på en länk som tog en med tillbaka till rätt ställe. Mitt förslag är att köra en längre bokcirkel och lägga in små pauser så man hinner läsa på chatten och skriva ner egna tankar. Kanske att de i studion pratar en längre stund och sedan låta de i chatten kommentera och sen tillbaka till studion igen?

Bokcirkeln slutade väldigt tvärt och där satt jag snopet kvar och ville fortsätta prata om boken. ”Var tog efterfesten vägen?!” 🙂 var känslan. Ett idé är ju att man leder deltagarna vidare och låter dem som vill fortsätta att diskutera på något annat ställe. Efter en stund kom jag på att jag kunde kolla in på evenemanget på Facebook och mycket riktigt där hittade jag fler som stod kvar på slutstationen.

Annars var det mycket intressant att få se autentiska foton och höra intervjuer med kvinnor som upplevt det som beskrevs i boken. Jag hoppas att Fritz Ståhl lägger ut länkar så att man hittar tillbaka till framför allt intervjun, som jag gärna skulle vilja lyssna klart på.

En småsak, nu när jag ändå håller på. Det hade varit kul att se namnen på medpassagerarna istället för bara siffror, men det kanske inte går att fixa eller så kanske inte alla vill synas med namn?

Tack för en mycket trevlig resa!

Tulpanviruset – en samtidsdeckare med kopplingar till 1600-talets hysteriska tulpanhandel

TulpanvirusetTulpanviruset av Danielle Hermans är en bok som passar perfekt för sträckläsning. Den har korta kapitel, många cliffhangers och pusselbitar, som man gärna vill pussla ihop. Tulpanviruset är en historisk deckare med förbindelser till vår egen tid. Eller kanske rättare sagt är det en samtidsdeckare, med kopplingar till 1600-talet. Jag kommer att tänk på Da Vinci-koden under läsningen när symboler, hemliga brev och böcker, samt sammanslutningar liknande hemliga sällskap dyker upp.

Eftersom Tulpanfeber är en gammal favoritbok slängde jag mig över Tulpanviruset när den kom. Båda historierna utspelar sig under 1600-talets tulpanhysteri i Holland när det spekulerades hej vilt med tulpanlökar, varvid marknaden sprack som en bubbla. Det är en intressant tid att läsa om och jag gillar när man lär sig något på köpet. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur folk kunde bli som galna av små tulpanlökar. Berättelsen visar dock på att även idag finns det mindre goda krafter, som inte tvekar att bokstavligen gå över lik för att få driva igenom sin egen världsordning. Författaren vrider också på begreppen och visar att det som först var en god tanke också förändras och bli ren fundamentalism.

Jag tyckte om den här boken dels för att den var skriven med ett sånt driv och spänningen hölls uppe hela vägen, men också för att det var en bok som hade en central roll i berättelsen. Sådant tilltalar en boknörd/bibliotekarie. Om jag ska försöka vara lite kritisk också så hade jag gärna lärt känna huvudpersonerna lite bättre. Miljöbeskrivningarna lös också med sin frånvaro, vilket var trist när stora delar av berättelsen utspelade sig i Holland och London, som är platser jag gillar.

Filmrättigheterna till boken är sålda och jag ser fram emot att se Tulpanviruset på bio framöver.

Fler som har bloggat om Tulpanviruset är:  Bloggbohemen och Underbara böcker

Den förtrogne av Hélene Grémillon

Det är något speciellt med brevromaner! Den förtrogne är en blandning av traditionell roman och brevroman. När jag läser Den förtrogne av Hélen Grémillon, kommer att tänka på Håkan Nessers Kära Agnes!, kanske tack vare thrillerkänslan i båda böckerna. Spänningen finns närvarande som ett filter över hela boken och man drivs till att läsa nästa kapitel…och nästa…

den förtrogne helene gremilionBoken utspelar sig växelvis under 2:a världskriget och 70-talets Paris. Precis när huvudpersonen Camilles mor dött börjar hon få långa handskrivna brev, utan avsändare. Allt eftersom breven trillar in börjar hon tro att det är en författare som vill komma i kontakt med henne, för att förlaget där hon arbetar ska ge ut dennes roman. Ju fler brev som kommer desto mer nystas Camilles egen historia upp och hon förstår att breven verkligen är till just henne.

Historien som rullar upp visar sig vara tragisk och handlar bland annat om en kvinnas desperation över att få ett barn. Hon blir som en paria och dras på grund av barnlösheten allt djupare in i isolering. Att vara ofrivilligt barnlös, när samhället förväntade sig att alla avlade så många barn som möjligt för att kompensera förlusterna av liv under 1:a världskriget, kan inte vara lätt. Kvinnan i fråga läser böcker, som är 50 år gamla, och försöker använda alla dess mer eller mindre udda huskurer för att bli med barn. Bland annat beskrivs det hur ofruktsamma kvinnor flockades kring en giljotinavrättning för att få sina kjolsfållar nedblodade. Tydligen skulle det vara ett sätt att motverka den ofrivilliga barnlösheten.

Boken rymmer även en kärlekshistoria mellan två ungdomar, som följts åt under sin  uppväxt. Berättarperspektivet skiftar under bokens gång och man får följa fyra människors tragiska öden. Sådana grepp kan vara lite förvirrande, men jag tycker att författaren lyckas bra med att hålla isär de olika rösterna.

Den här boken tror jag inte att jag lyckas klämma in i feelgoodgenren på något sätt (men det visar ju bara att jag inte här HELT insnöad på feelgood, eller hur? :-)). Feelgoodkänslan skulle då vara att en god läsupplevelse i sig, som den här boken varit för mig, får en att må bra.

Forum förlag skriver så här om boken: ”Den förtrogne är en psykologisk spänningsroman om stark vänskap, svartsjuka, hämnd och försoning”.  Vad mer kan man önska sig, tänker jag! Det här är författarens debutroman och det lovar ju gott för framtida läsning!

Stringhyllan har också läst Den förtrogne av Hélen Grémillon. Du kan provläsa en bit ur boken här! 

Slutligen måste jag få säga att jag gillar omslaget. Det får mig att minnas en viss episod ur boken.

Och allra sist, efter att ha läst klart den sista tredjedelen av boken (när det gäller den här boken var det kanske inte helt rätt att skriva om boken när jag inte hade läst klart hela) , WO”!! Vilken snygg vändning och vilket avslut! Hade det varit en film hade jag absolut ställt mig upp och applåderat och busvisslat under eftertexten! 

Författarkväll med Vibeke Olsson på biblioteket

Molnfri bombnattI kväll besökte författaren Vibeke Olsson Edsbyns bibliotek och berättade om sina böcker och sitt skrivande. Jag älskade hennes bok Ulrike och kriget när jag var i tonåren och slukade böckerna om slavar och romare på gymnasiet. Molnfri bombnatt tillhör mina absoluta favoriter. Tänk om jag hade vetat när jag var 15 år att jag en dag skulle stå på jobbet, i Edsbyn av alla ställen, och hjälpa just Vibeke Olsson att kopiera utkast till hennes nyaste bok! I kväll fick jag dessutom en liten pratstund med henne. 

Under föredraget berättade hon så inspirerade om industriernas framväxt under slutet av 1800-talet. Om hur folkrörelser av olika slag växte fram och vad de har betytt för det samhälle vi har i dag. Historikern i mig väcktes till liv igen. Efter att jag pluggade historia har jag haft svårt för historiska böcker, men har börjat gilla den genren igen. Vibeke berättade om hur hon gjorde research inför Sågverksungen och försökte hitta 1800-talsmänniskan i sig själv. Jag blev så klart sugen på att läsa hennes tre senaste böcker. De finns redan här hemma i bokhyllan för att maken har läst dem. Vibeke avslöjade att den fjärde boken om Bricken kommer ut i vår.

På slutet av kvällen fick Vibeke frågan från en ur publiken om vilka som är hennes favoritböcker. Hon nämnde bland annat Aprilhäxan, som jag tidigare inte haft lust att läsa, men nu när hon beskrev den började jag tänka tanken på att läsa den. Hon tipsade även om Aino Trosells Hjärtblad och om Little Bee, som hon beskrev som ”En skakande bok, men inte nedbrytande för att det finns så mycket kärlek och humor i den”. Hade inte kunnat sagt det bättre själv.