Överenskommelser

Vågar jag skriva att jag tycker att Överenskommelser är bra?! Den innehåller så himla mycket sex att jag nästan blir generad 🙂 Faktiskt! Betyder det att jag gillar tantsnusk? Nä! Men jag är tydligen inte ensam bokbloggare att inte våga läsa den. Läs en intervju med författaren här. Jag vågade läsa den när en av bokhororna gillade den. Då MÅSTE den vara bra. Jag litar på dem.

Det som lockade mig var att det på framsidan stod att det var en ”svensk Jane Austen”. Det kan jag skriva under på att det var. Jag blev absolut inte besviken. Den tystlåtne, allvarlige gentlemannen var där, den kloka kvinnan, den känslosamma kvinnan, den elaka släktingen, de långa promenaderna, de vitsiga samtalen, salongerna osv.

Det var stört omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag försökte läsa långt in på natten, men ögonlocken stängde sig mot min vilja. Det var någon som jämförde drivet i boken med Da vinci-koden. Varje kapitel slutade med en cliff-hanger som heter duga.

Många historiska romaner kan vara lite tunga och fyllda av dåtidens manéer. Den här boken kändes dock fräsch. Nutida på något sätt fast berättelsen låg i en historisk tid. Människorna var som de är nu och inte stramt högtidliga som de ofta beskrivs när de skrider omkring i sina korsetter och långklänningar. Det var nog så det var fastän det är svårt att föreställa sig när man ser gamla svartvita foton från en förgången tid.

De svenska miljöerna trädde fram och gav boken en extra nyans. Det var mycket snö och vinteraktiviteter som skridskoåkning och snöbollskrig. Inte det vanligaste inslaget i historiska romaner med kvinnor i korsetter. Inte som jag har träffat på åtminstone.

OM jag ska säga något negativt om boken så var det väl det att titeln är lite missvisande. Den borde ha hetat Missförstånd istället för Överrenskommelser eftersom det var hundra missförstånd efter varandra. Två människor bara kan inte missförstå varandra så där många gånger!! Det kändes lite frustrerande, men det var väl det som var meningen antar jag. Boken hade blivit mycket kortare annars.

Läs den!! Om du vågar 🙂

Vickis vintagebutik

Något överdrivet tycker jag nog att Vickis vintagebutik beskrivs: ”varm och tidlös feelgood-roman om vänskap, kärlek och kläder”. Den lovade mer än vad den gav, i alla fall för mig. Själva historien var bra, helst anknytningen till andra världskriget. Huvudpersonerna var också väldigt sympatiska och kärlekshistorien inte helt förutsägbar. Det jag inte stod ut med var sättet boken var skriven på. Det var så omständigt beskrivet hur hon tog de och de kläderna och gick dit och dit, klockan det och det osv. För den som gillar kläder kanske det är lätt att bortse från språket och njuta av berättelsen. En skön semesterbok måste jag nog ändå klassa den som. Inte en av mina favoriter, men läsvärd och den hamnar på övre skalan bland feel-goodromanerna jag läst.

Främlingen i huset.

Främlingen i huset av Sarah Waters har jag läst fortare än förväntat. Jag har en ganska hög läshastighet just nu. Jag bara rinner genom böckerna. Trevligt! Det här var första boken av Sarah Waters för mig och jag kommer att läsa flera. Vilken ska man börja med? Vilken är bäst?

På den gamla herrgården börjar det hända saker. Det är precis efter andra världskriget och på den nedgågna herrgården kämpar två unga människor och deras mor för att hålla herrgården vid liv. En doktor blir bekant med familjen och det är genom honom vi får höra om alla mystiska händelser i det gamla huset. Det blir stundtals mycket ruskigt och jag hade svårt att somna efter att ha läst den i sängen. Samtidigt är den ganska långsam och allt sker innanför husets dörrar.

Många andra har skrivit och tyckt om boken. Läs mer om det här den som är nyfiken.

Jag skulle vilja diskutera med någon som har läst boken. Vad hände Egentligen?? Den som inte har läst boken än kan strunta att läsa i kommentarfältet.

Den glömda trädgården

Den glömda trädgården av Kate Morton utspelar sig både i England och Australien. Tre kvinnor i olika generationer är huvudpersoner och deras historier lappar över varandra och bygger en spännande historia. Det handlar om en gammal släkthemlighet och varje kapitel bjuder på en pusselbit och spänningen hålls uppe hela boken igenom. En illustrerad sagobok har en viktig plats i berättelsen. Det och kvinnorna ur olika generationer får mig att tänka på Målarens döttrar av Anna-Karin Palm. Det var länge sen jag läste den, men tankarna vänder ditåt. Jag har tidigare varit sugen på Mortons Dimmornas lek, men nu när jag vill läsa den hittar jag den inte längre till försäljning som pocket.

Det blödande hjärtat

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor har utsetts till Årets bästa översatta deckare 2009 av Svenska deckarakademin. De brukar ha bra smak vet jag sen tidigare. Jag blev inte besviken den här gången heller. Det blödande hjärtat är så mustig att det känns som att man drar in dammet i näsan från Londons gator en dag på 30-talet. De historiska skildringarna av dåtidens London intresserar mig.
Till en början tyckte jag att boken var ganska seg och att det var svårt att hålla reda på alla personer, men efter ett tag var jag fast i berättelsen om Lady Lydia Langstone. Hon är en självständig kvinna som ansöker om skilsmässa från sin våldsamme make fastän det inte var så vanligt med skilsmässor då. Hon klarar sig på egen hand och är klipsk och kan det där med att ta människor på rätt sätt. Än har jag några sidor kvar och väntar otåligt på upplösningen. Må barnen somna snabbt i kväll så att jag hinner läsa klart innan jag somnar 🙂

Kanske ska jag börja blogga om böckerna när jag är mitt i dem istället för när de är slut? Jag är helt uppslukad av Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap just nu. Så charmigt med vanlig brevväxling, som kräver mer av skrivaren än av mailaren. Genom en ung författarinnas penna får vi möta en efter en i det litterära sällskapet på ön Guernsey och hur deras relation till boken ser ut. Sällskapet bildades genom en slump och av nödvädighet för att klara livhanken från tyska soldater. Fram växer kärleken till litteraturen på de mest oväntade vis. Man får också veta mer om hur det var att leva under ockupation under andra världskriget, om fattigdomen, matbristen, men också livskraften och kämpaglöden som fanns hos många öbor. Jag har läst många böcker om andra världskrigets fasor genom åren, men i den här boken fyller kunskapsluckor hos mig och det gör mig glad. Kommer inte på något exempel nu, men jag kanske återkommer. Boken innehåller både de mest svartaste sidor av mänskligheten och de vackraste. Först tänkte jag kalla det här för feel-goodläsning, men vet inte om det går att göra det när den även innehåller fasansfulla skildringar från koncentrationsläger och avrättningar.

Främlingars hus av Reginald Hill

Sällan har jag önskat ett familjeträd mer, än när jag läste Främlingars hus av Reginald Hill. Det hade helt förstört spänningen, MEN lämnat mig mindre frågande på slutet. Kanske ett familjträd i osynligt bläck, som läsaren själv fick upptäcka på slutet?

Jag har ännu inte läst någon av Hills deckare, men känner mig sugen efter att ha läst den här boken. Det brittiska som jag gillar, brasorna, landsbygden, bykänslan och landskapet finns där. Enligt baksidestexten anses Främlingars hus vara Hills bästa, så det var ju bra att jag började med den.

Om jag ska försöka likna boken vid någon annan så är det svårt att inte dra paralleller till Da Vinci-koden. Det är en historisk roman, med drag av spökhistoria och samtidigt är det en thriller som utspelar sig i nutid. Persongalleriet är också spännande och kontrastrikt. Matematiker från Australien möter präststuderande historiker från Spanien och ljuv musik uppstår. Det finns även plats för humor.
538 sidor lång, utan att kännas lång. Kanske läste jag den lite för fort. För det känns inte bra att jag missat själva poängen. Den som känner sig manad får gärna avslöja för mig vem bebisen på sista sidan var.

Kärleken till Frank

Den här boken tycker jag om. Även fast den utspelar sig för 100 år sedan så känns den så idag. Jag har bara läst lite mer än halva, men den tilltalar en gammal kvinnohistoriker som jag. Jag blir så nyfiken på att åka och se Ellen Keys hem och att se mer av Frank Lloyd Wright arkitektur.
Slutet var faktiskt värre än väntat. Jag hade läst att hon gick ett tragiskt öde till mötes, men inte trodde jag det var så här illa. Det var en bra historia, som dock hade kunnat kortas ner en aning. Jag skulle rekommendera den till alla som gillar bra kärleksberättelser, sekelskiftesbeskrivningar och som är intresserade av kvinnohistoria och arkitektur.