Överenskommelser

Vågar jag skriva att jag tycker att Överenskommelser är bra?! Den innehåller så himla mycket sex att jag nästan blir generad 🙂 Faktiskt! Betyder det att jag gillar tantsnusk? Nä! Men jag är tydligen inte ensam bokbloggare att inte våga läsa den. Läs en intervju med författaren här. Jag vågade läsa den när en av bokhororna gillade den. Då MÅSTE den vara bra. Jag litar på dem.

Det som lockade mig var att det på framsidan stod att det var en ”svensk Jane Austen”. Det kan jag skriva under på att det var. Jag blev absolut inte besviken. Den tystlåtne, allvarlige gentlemannen var där, den kloka kvinnan, den känslosamma kvinnan, den elaka släktingen, de långa promenaderna, de vitsiga samtalen, salongerna osv.

Det var stört omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag försökte läsa långt in på natten, men ögonlocken stängde sig mot min vilja. Det var någon som jämförde drivet i boken med Da vinci-koden. Varje kapitel slutade med en cliff-hanger som heter duga.

Många historiska romaner kan vara lite tunga och fyllda av dåtidens manéer. Den här boken kändes dock fräsch. Nutida på något sätt fast berättelsen låg i en historisk tid. Människorna var som de är nu och inte stramt högtidliga som de ofta beskrivs när de skrider omkring i sina korsetter och långklänningar. Det var nog så det var fastän det är svårt att föreställa sig när man ser gamla svartvita foton från en förgången tid.

De svenska miljöerna trädde fram och gav boken en extra nyans. Det var mycket snö och vinteraktiviteter som skridskoåkning och snöbollskrig. Inte det vanligaste inslaget i historiska romaner med kvinnor i korsetter. Inte som jag har träffat på åtminstone.

OM jag ska säga något negativt om boken så var det väl det att titeln är lite missvisande. Den borde ha hetat Missförstånd istället för Överrenskommelser eftersom det var hundra missförstånd efter varandra. Två människor bara kan inte missförstå varandra så där många gånger!! Det kändes lite frustrerande, men det var väl det som var meningen antar jag. Boken hade blivit mycket kortare annars.

Läs den!! Om du vågar 🙂

Niceville

Ha! Jag hann före Inga-Lill Mosander på Go’kväll. Händer inte så ofta. Jag gillar ofta de böcker som hon brukar ta med sig. Niceville är en sån där bok, som jag bara vill rekommendera till alla! En viktig bok och samtidigt så härlig att läsa. Den fick fart på min läslust igen.

Man får följa en ung vit kvinnlig journalist som i sin hemstad i Södra USA, på 60 talet, skriver ner svarta hembiträdens berättelser om sina liv och arbete hos vita familjer. Detta skedde under stort hemlighetsmakeri.

Det känns hemskt att denna rasism var så utbredd och det var bara 50 år sen! (ännu mer skrämmande är det väl att rasismen finns kvar än idag) Tex fick de svarta kvinnorna inte gå på samma toaletter som de vita och i boken bygge familjen ny toa till hembiträdet i garaget (blev lite körigt när hon sen skulle lära dottern i huset att använda toaletten :-)). Samtidigt som kvinnorna förnedrades uppfostrade de de vita familjernas barn med kärlek. De försökte impregnera barnen mot rasismens klor genom att berätta sagor där hudfärgen var oväsentlig. Den om en grön Martin Luther King var rörande 🙂

Det var också hemskt att läsa om hur osynligt kvinnorna straffades. Om de gjort något otillåtet dröjde det inte länge förrän de blev av med jobbet. Sen ville ingen annan anställa henne eftersom ryktet spred sig som en löpeld i de vita kvinnliga nätverken. Efter det kanske hon blev av med lägenheten för att någon kontaktat hyresvärden. Snart var också den avskedade kvinnans vuxna dotter utan arbete och så vidare. Ondskan sipprade igenom och minsta lilla felsteg kunde få stora konsekvenser för hela familjer.

Jag rollbesätter redan filmen, som bara måste komma, i mitt huvud. Men tills dess – LÄS BOKEN!

En dag till skänks

Äntligen en ny bok av Anna Gavalda och jag slängde mig över den. Den är liten som en barnbok och man läser den på nån timme. Bra storlek att ha i handväskan. Samtidigt som den var kul och säkert går att läsa flera gånger för den vitsiga beskrivningen av de helt olika systrarna, så var den främsta känslan efter läsningen – JAHA??!!! Lite snopet. Var det inte mer än så här?

Ungefär samma sak tycker recensenten i DN.

Norwegian wood och Sputnikälskling

Nu har jag slukat två böcker i följd av Haruki Murakami . Jag hade fått för mig att de skulle vara ”svåra”, men så var det inte alls. Han skriver så härligt, är så lätt att bara flyta med. Jag funderar redan på att läsa en till av honom och han är från och med nu inskriven som en av mina absoluta favoritförfattare. Det var en kompis, vars boksmak jag inte riktigt litade på :-), som rekommenderade Murakami för mig. Nu när Murakami blivit en av mina favoritförfattare undrar jag om jag kanske kan lite på hans boksmak ändå och våga mig på att pröva på Paul Auster också som han rekommenderade.
Norwegian wood handlar om en ung man och hans kärlek till två helt olika kvinnor.
Sputnikälskling handlar också om en ung man och hans kärlek/vänskap till en kvinna, som försvinner på en resa till Grekland. Läs mer om boken här.
Det är lätt att hitta likheter i båda berättelserna (och ett tag hänger jag upp mig på det):
Huvudpersonerna är unga män som är kära i sin bästa kvinnliga vän.
Berättelserna utspelar sig i Tokyo och stadsbilden beskrivs ingående.
Flera personer är helt bokgalna och läser allt och jämt.
Vinylskivor och musikreferenser dyker upp här och där.
Mystiska inslag.

Till alla er som har Murakami kvar att upptäcka kan jag bara säga: GRATULERAR! Själv är jag glad att jag har några böcker kvar av honom att läsa och att det förhoppningsvis kommer många flera. Det har gått långt när jag kan tänka mig att läsa en bok om löpning 🙂

Mannen som åt en 747

Vilken bra bok det hade kunnat bli! Kanske med en annan författare. Ännu bättre skulle nog berättelsen om mannen som åt upp en jumbojet för kärleks skull kunna bli som film. Med Lasse Hallström som regissör. Alla ingredienser finns där: småstadsmiljön, gammal och ny kärlek, en klunga excentriska personer och så lojaliteten bland befolkningen. Men det räcker inte! Jag blädderläste för jag ville veta hur det gick och hade jag haft något annat att läsa hade jag nog lagt den ifrån mig. Som tur var hade jag ingen annan bok med mig på fjällsemestern. Det känns bara lite synd på en sån bra historia. Den fick inte den text den förtjänade. Ändå kan jag varmt rekommendera den. Jag skulle inte vilja ha den oläst.

Den handlar om en man som arbetar för Guinness rekordbok och som kan alla rekord utantill. Han åker runt i världen och kontrollerar rekordförsök. Han älskar allt vad statistik är och förklarar kärlek som enbart en kemisk reaktion. Han är en ganska tråkig och ensam människa tills han kommer till den lilla staden i mellersta Usa. Där finns en man som för att visa sin kärlek till en kvinna håller på att äta upp en hel jumbojet. I stadens journalist finner han sin livs kärlek, och inser samtidigt att han inte kan få både rekordet och kvinnan. Men det är en kärlekshistoria så alla kan ju lista ut själva hur det slutar 🙂

Mannen s0m åt en 747 har länge stått på bibliotekshyllan och lockat mig bara genom titeln. Nu är den gallrad, men har fått nytt bo hemma hos mig. (finns säkert på något bibliotek om nån blir sugen på att läsa den :-)) Jag har också fått ett förnyat intresse för rekordboken. Flera gånger under läsningen har jag blivit tvungen att stanna upp för att läsa högt för nära och kära om underliga, äckliga, fantastiska och helt enastående rekord som människor runt om i världen gett sig tusan på att klara.

Baddaren av Emma Hamberg

Självklart slängde jag mig över Baddaren när jag hörde att Emma Hamberg skrivit något nytt. Berättelsen lät så lovande: Om en uttråkad kvinna på ett slott som startade en simskola för vuxna. Redan i början kände jag inte till hundra procent för den här boken, men den tog sig. Lite. Personerna som kom till simskolan var intressanta och bra beskrivna. Historien mellan dem var spännande. Miljöbeskrivningarna av slottet, trädgårdarna och öns natur blev lite too much! Jag hade lätt ändå att fantisera ihop en sådan miljö och behövde inte läsa sida upp och ner för att få mig en bild i huvudet. Kanske författtaren tyckte att researchen var den roligaste biten(?). Historien mellan den äldre kvinnan och den yngre mannen kändes lite tantsnuskig. Eller så är det jag som är lite känslig. Eller så var det författarens intention att visa på att det finns fler fördomar om relationer där kvinnan är den äldre än tvärtom. Kvinnan i boken var ju 30 år yngre än sin make. Slutord: En feel-good-bok god nog för en dag på stranden för den som vill ha något lättläst och lättsmält. Inte alltid fel det heller!!!

40 minus av Pernilla Glaser


40 minus av Pernilla Glaser var en glad överraskning för mig. Jag hade fått för mig att hon skrev svåra böcker, men den här var en lätt men för den delen inte en grund relationsroman.

Bokens framsida och texten på baksidan kan få en att tro att det är en lättsam och rolig bok : ”ett överlevnadsdrama mitt i den igenkännbara storstadsdjungeln. En mörk och rolig bladvändare med ett hoppfullt slutakord”.

Rolig vet jag inte om jag kan hålla med om. Jag tror att tyckte om den för att jag kände igen mig eftersom författaren är från samma generation som jag själv.

Kanske en av de bättre böckerna som jag har läst om barnlöshet. Hon beskriver bra hur allvarligt barnlöshet kan ställa till det i en relation. Hur svårt det är att förklara för sig själv och andra hur man kan sörja något som man aldrig haft. Hur svårt det är att leva med de oupphörliga besvikelserna och med ovissheten om framtiden.

Paret i boken, närmar sig 40 årsåldern, och har dragits med barnlöshetsproblem i flera år. Det tar på krafterna och relationen är skakig. De tacklar sin barnlöshetssorg på helt olika sätt. Mannen går helt upp i sitt jobb och vill inte prata om sorgen eller deras relation. Kvinnan kan inte tänka på annat än sorgen och deras relation. Det är alltid intressant att läsa om manligt och kvinnligt tänkande och hur olika två personer kan tänka om samma sak. Man vill skrika åt dem: ”Prata med VARANDRA nån gång för tusan!”

Jag är nyfiken på Pernilla Glaser och har lånat hem hennes andra böcker Mitt rätta jag och Robson.

Dagens bok kan du läsa mer 40 minus.

Oväntat besök på Star street 66

Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes var så där. Hade läst någonstanns att det här skulle vara hennes bästa hitills, men det kan jag absolut inte hålla med om. Jag gillar ju hennes böcker och ångrar inte att jag läste alla de 598 sidorna. Den var lättläst och jag gillade flera av karraktärerna och det var intressant att läsa om deras problem. Det blev lite väl mycket relationsproblem när nästan alla hyresgäster bytte parner med varandra för att senare byta tillbaka igen. Och sen var det nån osalig ande av nåt slag som flög in och ut i husets olika lägenheter och det blev för onaturligt för mig. Passade inte in i historen. Den hade varit lika bra utan det inslaget, eller till och med bättre. Men som lättläst bladvändare, som man behöver ibland. kan jag rekommendera den. Jag måste dock säga att jag tycker att den var en av Keyes sämre böcker.

Misstro av Ian Rankin

Eftersom jag inte lyckats läsa nån Rankin tidigare tänkte jag försöka passa på nu när han kommit ut med en ny deckarserie. Misstro är första delena med polisen Malcolm Fox som huvudperson. Jag kommer snabbt in i handlingen och mordgåtan. Fox är lätt att gilla. Han är en nykter alkoholist som bara dricker tomatjuice på pubarna, utan fru och barn och som gillar böcker. Stämningen i boken och huvudpersonen får mig att tänka på Peter Robinson , som jag också gillar
. Känns som att han fått en konkurrent nu i mitt läsande. Även om jag inte kommer att sätta mig och sluka Rankins alla andra deckare. Har för många böcker som ligger och väntar på mig.
Edinburghmiljö och pubar och jag är fast. Själva intrigen var också bra, om än en smula för tillkrånglad med många namn inblandade. Ibland hängde jag inte med riktigt och vet inte om jag uppfattade allt ens en gång. Men ändå gillar jag den och läser gärna om fler fall med Malcolm Fox.

Vickis vintagebutik

Något överdrivet tycker jag nog att Vickis vintagebutik beskrivs: ”varm och tidlös feelgood-roman om vänskap, kärlek och kläder”. Den lovade mer än vad den gav, i alla fall för mig. Själva historien var bra, helst anknytningen till andra världskriget. Huvudpersonerna var också väldigt sympatiska och kärlekshistorien inte helt förutsägbar. Det jag inte stod ut med var sättet boken var skriven på. Det var så omständigt beskrivet hur hon tog de och de kläderna och gick dit och dit, klockan det och det osv. För den som gillar kläder kanske det är lätt att bortse från språket och njuta av berättelsen. En skön semesterbok måste jag nog ändå klassa den som. Inte en av mina favoriter, men läsvärd och den hamnar på övre skalan bland feel-goodromanerna jag läst.