Läsglädje, bokpassion och annat hjärtevärmande
Svensk bokhandels katalog ”Vårens böcker” kommer snart och den är så välkommen för den påminner mig om att det efter den mörka årstiden kommer en vår igen. Det är en högtidsstund att bläddra i katalogen första gången och jag kan nästan inte låta bli att dregla bara av tanken 🙂
Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade…
Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett ”jag” insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.
Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet 🙂 Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.
Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.
I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är ”annorlunda” och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.
Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid, luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.
Tävlingen som skulle lätta upp i höstmörkret är härmed avslutad! Vinnare av Porträttet av dig av Isabel Wolff är Boel, som tillsammans med Lotta, driver bloggen Böcker emellan.
Boken är snart på väg till dig! Hoppas du kommer att gilla den!
Håll utkik efter nästa tävling!
Det är något speciellt med brevromaner! Den förtrogne är en blandning av traditionell roman och brevroman. När jag läser Den förtrogne av Hélen Grémillon, kommer att tänka på Håkan Nessers Kära Agnes!, kanske tack vare thrillerkänslan i båda böckerna. Spänningen finns närvarande som ett filter över hela boken och man drivs till att läsa nästa kapitel…och nästa…
Boken utspelar sig växelvis under 2:a världskriget och 70-talets Paris. Precis när huvudpersonen Camilles mor dött börjar hon få långa handskrivna brev, utan avsändare. Allt eftersom breven trillar in börjar hon tro att det är en författare som vill komma i kontakt med henne, för att förlaget där hon arbetar ska ge ut dennes roman. Ju fler brev som kommer desto mer nystas Camilles egen historia upp och hon förstår att breven verkligen är till just henne.
Historien som rullar upp visar sig vara tragisk och handlar bland annat om en kvinnas desperation över att få ett barn. Hon blir som en paria och dras på grund av barnlösheten allt djupare in i isolering. Att vara ofrivilligt barnlös, när samhället förväntade sig att alla avlade så många barn som möjligt för att kompensera förlusterna av liv under 1:a världskriget, kan inte vara lätt. Kvinnan i fråga läser böcker, som är 50 år gamla, och försöker använda alla dess mer eller mindre udda huskurer för att bli med barn. Bland annat beskrivs det hur ofruktsamma kvinnor flockades kring en giljotinavrättning för att få sina kjolsfållar nedblodade. Tydligen skulle det vara ett sätt att motverka den ofrivilliga barnlösheten.
Boken rymmer även en kärlekshistoria mellan två ungdomar, som följts åt under sin uppväxt. Berättarperspektivet skiftar under bokens gång och man får följa fyra människors tragiska öden. Sådana grepp kan vara lite förvirrande, men jag tycker att författaren lyckas bra med att hålla isär de olika rösterna.
Den här boken tror jag inte att jag lyckas klämma in i feelgoodgenren på något sätt (men det visar ju bara att jag inte här HELT insnöad på feelgood, eller hur? :-)). Feelgoodkänslan skulle då vara att en god läsupplevelse i sig, som den här boken varit för mig, får en att må bra.
Forum förlag skriver så här om boken: ”Den förtrogne är en psykologisk spänningsroman om stark vänskap, svartsjuka, hämnd och försoning”. Vad mer kan man önska sig, tänker jag! Det här är författarens debutroman och det lovar ju gott för framtida läsning!
Stringhyllan har också läst Den förtrogne av Hélen Grémillon. Du kan provläsa en bit ur boken här!
Slutligen måste jag få säga att jag gillar omslaget. Det får mig att minnas en viss episod ur boken.
Och allra sist, efter att ha läst klart den sista tredjedelen av boken (när det gäller den här boken var det kanske inte helt rätt att skriva om boken när jag inte hade läst klart hela) , WO”!! Vilken snygg vändning och vilket avslut! Hade det varit en film hade jag absolut ställt mig upp och applåderat och busvisslat under eftertexten!
2. Pocket eller inbundet? Pocket är bra för att man kan vara lite oförsiktigare med dem och släpa dem ut och in i trädgården och även läsa med hoppande barn i närheten. Men det är något speciellt med inbundna böcker…mer riktiga på nåt sätt.
Det verkar som att många har missat (ja, jag vet…hur kan de :-)) att det finns en manlig motsvarighet till chick-lit. Den kallas för lad-lit och Nick Hornby anses vara en av de första lad-litförfattarna. Fokus har en bra artikel om lad-lit-fenomenet som du kan läsa här!
Utdrag från Fokus artikel om Lad-lit: ”Men där chick lit-böckerna handlar om jakten på kärlek, är lad lit-romanernas huvudsakliga tema ångesten över att behöva bli vuxen, även om det ofta sker skymtande genom jakten på en ouppnålig drömflicka. Lad lit-huvudpersonen är runt 30 utan mycket mer till sitt namn än att han kan formulera sina neuroser på ett fyndigt sätt. Han har en vag föreställning om att kärleken ska rädda honom från evig barndom. Inte för att han verkligen vill bli vuxen, utan för att situationen som 35-årig slacker blir alltmer ohållbar: det blir allt tätare mellan sammanhangen där man inte längre kan dyka upp i postironisk t-shirt.”
Jag gillar lad-lit och tänkte tipsa om några av mina favoriter:
Nick Hornby så klart…Om en pojke har jag läst flera gånger och även om filmen inte är lika bra har jag nog sett den också ett antal gånger. Även Hornbys senaste bok Juliet, naked tyckte jag mycket om.
Mike Gayle är en favorit som jag hittat till senaste året. På Basil förlags hemsida kan du provläsa några sidor ur boken Konsten att vara ungkarl som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Jonathan Tropper drogs jag till när gillaböcker förlaget beskrev honom som ”en amerikansk Nick Hornby”.
Tony Parson var en av de första lad-litförfattarna jag träffade på. Mannen och pojken kommer jag ihåg att jag gillade skarpt.
Dessa och många fler lad-lit-tips hittar du på Goodreads sida. Kan man växa i från den här sortens böcker?Kanske, men jag har inte gjort det än. Är det någon som har förslag på liknande böcker så tackar jag och tar emot.
Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.
Båda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts ”grabbig” och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.
Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.
Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.
Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!
Feelgoodbiblioteket 