Salvadorena av Cecilia Samartin

Salvadorena av Cecilia Samartin är en varm berättelse om osjälvisk kärlek och sköra familjeband. Kärlek och ondska nystas in i varandra. Boken går i samma ton som hennes övriga böcker. Det handlar om landsflykt, utsatthet, kärlek, och familjeförhållanden.

Boken utspelar sig till en början i El Salvador där den lilla flickan Ana upplever inbördeskrigets hemskheter på nära håll. Flera gånger rycks hon abrupt upp ur sin trygga tillvaro och kastas in i nya sammanhang. Helt ensam utan sin familj tas hon om hand av en nunna och hamnar i ett kloster där hon trivs utmärkt, men hon får rådet att pröva på verkligheten utanför klostret innan hon tar på sig nunnedoket för resten av livet. Ana får plats som barnflicka hos en familj med en blänkande ren fasad, som senare visa sig ha mycket stora sprickor.

Ana blir familjens trygga punkt och finner en ny tillhörighet. Samartin exprimenterar med olika familjekonstellationer. Hur kan en familj se ut? Vad måste man offra för att få vara en del av en familj? Kan ett ensamt utsatt barn, med en tung historia i ryggsäcken, finna sig själv och tryggheten genom att tas upp i en ”familj”? I Anas fall tycks det vara så. Det här är ett av bokens nyckelteman: Hur ens bakgrund och uppväxt påverkar vem man blir som vuxen. Ett annat hur kärlek kan växa fram sakta, sakta…och att en människa kan vara beredd ge mycket av sig själv för kärleks skull.

Familjen Trellis består av en rad intressant uppbyggda karaktärer. Mr Trellis som visar ett stenansikte vid första anblicken, visar sig vara mjuk på insidan. Mamman i familjen, Ms Lillian, är en nyckelperson i berättelsen. Den hon är och det hon gör påverkar dem alla. Man kan väl säga att Samartin har gett henne alla dåliga sidor en människa kan ha. Hon beskrivs som en fåfäng och ganska vedervärdig person som bara tänker på sig själv. En dag hittar Ana henne gråtandes. Ana befarar att det har hänt något riktigt hemskt, men Ms Lillian har bara upptäckt att hon börjat få gråa hårstrån. Hon är en kvinna som hellre har en fin trädgård än tänker på sina barns säkerhet. Ana förstår att ms Lillians ”fåfänga var hennes främsta källa till njutning och smärta”. När Samartin sätter ms Lillians fåfänga i perspektiv till krigets fasor blir skilllnaderna desto större.

Nunnan Josepha, som är som Anas fostermor, väntar förgäves på att Ana ska ansluta sig till henne i New Mexico, men varje gång hon är på väg behöver familjen Trellis henne. Genom hela boken finns hennes väntan där och kanske ännu mer Anas bortförklaringar. Hon sätter sig själv åt sidan och gör allt för familjen Trellis. Tänk att en ung kvinna med svåra trauman bakom sig kan hela en hel familj.

Det är något i Samartins böcker som får mig att tänka på Isabell Allende, en av mina favoritförfattare. Är det det latinamerikanska temat som gör det…eller själva berättarstilen? Jag tycker om Samartins språk. Det är enkelt samtidigt som det är målande och hon får en att känna en stark närvarokänsla.

Cecilia Samartin har många läsare i Norge och har legat före Dan Brown och Stieg Larsson på topplistorna. Än verkar inte Sverige fått upp ögonen för Samartins berättarkonst. Hur kan det komma sig? I dagarna kommer Samartin till Norge och gör en två veckor lång turné i vårt grannland. Jag kommer att följa henne på Twitter. Tråkigt att hon inte kommer till Bokmässan i Göteborg i år när jag ska dit. Det ska i alla fall bli roligt att läsa om Drömhjärta och bokprata kring den på BokSPAning i höst.

Jag tycker att Drömhjärta är Samartins starkaste bok hitills. Salvadorena är bra den med, men jag saknar den varma känslan som fanns i Drömhjärta och kulturkrockarna som sker när man möter ett nytt land. Salvadorena är ändå en bok jag slukade och njöt av och jag läser gärna fler böcker av Cecilia Samartin. Hon har arbetat som psykoterapuet. Jag undrar om hon har en baktanke med sina böcker? Vill hon få oss att tänka över våra liv och släktband? Få oss att njuta av det vi faktiskt har? Ja, jag tror det. Jag tror att hon vill få oss läsare att må bra helt enkelt.

Det ska bli kul att höra vad Moi!What You reading? och Boktok73 tycker om böckerna de vann i utlottningen.

Porträttet av Dig

Porträttet av Dig av Isabel Wolff är ren och skär feelgood – varmt, intelligent, intressant, överraskningar och ett persongalleri som gör att man känner sig som hemma i en tv-serie från BBC. Boken framkallar kanske inte skratt eller tårar, men en skön känsla och jag blir underhållen från första till sista bokstaven.

Porträttet av Dig föll jag för så fort jag såg omslaget. Så smakfullt! Sen kom jag på att jag läst Isabel Wolff tidigare och när jag gick tillbaka och kollade inlägget om Vickis vintagebutik blev jag förvånad över vilken sval recension jag skrivit. I mitt minne var den bättre och jag har rekommenderat den hej vilt på jobbet. Ingen (vad jag hört) har blivit besviken. Vintagekläderna dyker förresten upp även i den här boken.

Porträttet av Dig handlar mycket om porträttmålning eftersom huvudpersonen Ella, är konstnär och målar just porträtt. Inte visste jag att det kunde vara ett sånt faschinerande yrke. Bara den delen av berättelsen är intressant och som jag har sagt tidigare tycker jag om när man får lära sig något nytt samtidigt som man får sig en bra berättelse till livs. Ansikten beskrivs på de mest detaljerade och varierande sätt och jag börjar själv att se på människors ansikten på ett annat sätt. Ellas intention är att ge liv åt personens känsloliv i porträtten och sittningarna med olika uppdragsgivare utvecklas till rena terapistunderna…för båda parter. Ella kommer så nära personerna hon målar, vilket nog är lätt när man sitter och stirrar på varandra flera timmar i sträck 🙂

Ellas pappa lämnade familjen när hon var sex år och hon försökte teckna pappans ansikte från sitt minne om och om igen. Så fort Ella frågade sin mamma och ville veta var hennes pappa tagit vägen möttes hon av undvikande svar. Ju längre in i berättelsen man kommer desto fler hemligheter uppdagas…och det var inte alls som jag hade föreställt mig. Jag blev överraskad och det ger boken flera pluspoäng. Relationen barn och förälder tar nästan mer plats än det romantiska inslaget och det gör historien mer trovärdig på något vis. Kärleksrelationen finns där nästan hela tiden, som ett undertryckt pirrande, men tar aldrig överhanden. Ella blir kär i sin lillasysters fästman och gör allt hon kan för att ingen ska märka det. Som läsare får man följa hennes pina och disciplinerade avståndstagande…ibland är det på gränsen att hon faller dit…men så…

Som jag skrev tidigare i ett inlägg så bloggar jag helst om böcker jag läser medan jag har dem i färskt minne. Allra helst redan innan jag har läst ut dem. Så är nu fallet med Porträttet av Dig. Jag vill suga på pralinen så länge det går. Skulle det inte sluta som jag tror så återkommer jag 🙂

Måste bara klippa in vad Isabel Wolff själv skriver om boken på sin hemsida:
”So The Very Picture of You is about a portrait painter, her sitters and their stories. It’s about the huge secrets that can lie within families, untold. Most importantly it’s about how we look at each other, and what we choose to see.”

På hennes hemsida kan man även läsa om hur hon fick idén till den här boken. Jag hoppas att hon redan har en ny bok på gång för jag vill gärna läsa fler böcker av henne. Måste jag läsa de hon har skrivit tidigare på engelska eller är det översättningar på gång av hennes andra böcker?

Recensionsexemplar från Forum

Krokodilernas gula ögon – Fransk feelgood som ger mersmak

Vad glad jag blir när jag läser att det finns två böcker till om de franska systrarna Iris och Joséphine! Jag råkade på en recension om Krokodilernas gula ögon, av Katherine Pancol (Bazar förlag) precis när den kom till biblioteket. Jag skulle nog inte lagt märke till den annars. Omslaget förbryllar mig. Nog för att en del av historien utspelar sig i Afrika, men det är bara en av bipersonerna som bor där. Tur att bokens innehåll är desto bättre!

Jag kommer snabbt in i boken och blir genast förtjust i den franska familjen, speciellt bokmalen Joséphine, som skriver på en avhandling om 1100-talet. Som bokofil njuter jag av att läsa om hennes arbete med avhandlingen, alla timmarna på biblioteket och möjligheten att arbeta hemifrån. En del kunskap om livet på 1100-talet får man på köpet och det suger jag åt mig. Familjen mer eller mindre kryllar av illvilliga, snikna, makt- och pengakåta personer. Joséphine är den enda genomgoda personen. De skarpa kontrasterna mellan systrarna driver historien framåt och spänningen stegras i takt med antalet lögner.

I början är det Joséphine som är den olyckliga och misslyckade systern, med en arbetslös och otrogen man, en uppkäftig tonårsdotter och en usel ekonomi. Hon har dåligt självförtroende, tycker att hon är ful och sliter för att försörja sin familj. Iris är de lyckade systern, som utåt sett har allt: en förmögen och framgångsrik man och ett bekymmerslöst liv sus och dus. Fasaden krackelerar dock och en bit in i boken förändras jämnvikten. Joséphine börjar säga emot och kämpar sig framåt och mår allt bättre. För Iris börjar det lyxiga livet att te sig lite tomt och torftigt. Hon behöver en ny utmaning, som kommer att förändra båda systrarnas liv radikalt. Men hur länge kan man leva på en lögn?
  
Boken bjuder på lite av varje; det där speciella franska storstadslivet, livliga familjerelationer, fransk historia, lögner, romantik, otrohet, maktspel och en avstickare till Afrika. Jag har svårt att likna berättelsen vid någon annan författares stil. Eftersom det är en fransk författare och boken utspelar sig i Paris kommer jag ju att tänka på Anna Gavalda, en av mina favoriter.
Det är en rakt berättat historia, med många känslostormar och invecklade konflikter och mitt den tuffa jargongen rymms vänskap, kärlek och förståelse. Jag håller med den recensent som skrev att ”den är myllrande och  underhållande, men med tuggmotstånd”. Det enda jag har att anmärka på är att författaren gärna hade fått skala av hundra sidor för mera flyt i berättelsen. Och så det förvillande omslaget. Boken skulle nog sälja mycket mer på en annan framsida. Förhoppningsvis får pocketupplagan annat utseende.

Titeln då? Jag funderade faktiskt hela tiden under läsningens gång på hur de där gula krokodilögonen skulle kommer in i bilden. En av fäderna i boken, som försökte sig på att driva en krokodilfarm i Kenya hade en tam krokodil med namnet Bambi, av alla namn 🙂 Den var ”tam” och spankulerade omkring i huset. Kanske anspelar författaren på krokodilernas egenskaper, som blodtörstiga överlevare som kan klara sig utan mat länge, som ligger och spanar i vassen för att vid rätt tillfälle gå till angrepp på sitt byte? Kan man applicera dessa egenskaper på de maktlyssna, pengakåta, skoningslösa människornas beteende i boken? Samtidigt kan man se båda systrarna som riktiga överlevare. De hankar sig fram på hårt arbete eller genom att spela sina kort rätt och klarar sig genom de flesta motgångarna? Jag ser fram emot att höra någon annans tankar om titeln.

Kan inte låta bli:-) –Krokodilernas gula ögon är en bok som man SLUKAR hel 🙂 och ändå är man hungrig på mer direkt efteråt. Jag ser fram emot översättningarna av Katerine Pancols två följande titlar:  ”The turtles slow waltz” och ”Cantral Park’s squirrels are sad on Mondays”.

bubblor – en novell om dagen är bra för…? 10 anledningar listas nedan

En novell om dagen är bra för….själen? Det är många som känner motstånd mot noveller…är du en sådan har du nog bara inte hitta rätt novell som passar just dig. Det är först de senaste åren som jag själv har börjat läsa noveller. De passar så bra att ta till när man till exempel är emellan två böcker, dvs precis är klar med en och väntar på att nästa ska droppa in. Ibland är en bok så bra att det känns jobbigt att börja på med en ny. Då kan det vara bra med en ”mellanbok” emellan så är man fit for fight snart igen.

Noveller kan vara bra att njuta en och en och inte plöja igenom en hel novellsamling på en gång. Det är oftast frestande, men kanske inte det bästa. Just nu läser jag bubblor av Claire Castillion, Sekwa förlag, en novell varje kväll (försöker jag hålla mig till 🙂 Jag råkade på Castillion när jag läste Man kan inte hindra ett litet hjärta att älska och genast blev hon en av mina favoritförfattare. Hon skriver lite skruvade noveller som ofta avslutas med en oväntad knorr. Bubblor innehåller 38 kort noveller och jag har inte hunnit läsa alla ännu, men jag känner igen mig och jag gillar det.

Varför heter boken Bubblor kan man ju fråga sig. Sekwa förlag skriver så här: ”Alla lever i sin lilla bubbla genom vilken bilderna av världen ter sig förvrängda, vrickade, förtvivlade”. Det är så sant! Vi lever ofta i vår egen bubbla och jag tycker att det är så kul att läsa om andras bubblor, hur de ser ut, hur knäppa de är osv…Tillvaron är så olika för oss alla…så lätt att glömma bort. Tur att Clarie Castillion påminner oss.

Sekwa har i år också gett ut en annan novellsamling: Samarbete med en fluga av Lydia Davis. Den ser jag också fram emot att läsa. 

10 anledningar till varför noveller är så bra:
1. De passar bra som ”mellanbok”
2. De passar nästan vem som helst …och är utmärkta att ge bort som present.
3. De är lagom korta om man inte orkar läsa så länge åt gången.
4. De är lagom korta om man inte HINNER läsa så länge åt gången.
5. Man hinner inte somna innan slutet.
6. En kort novell kan säga mer än en HEL bok
7. En novellsamling är som en chokladask…bara att plocka det man själv vill.
8. Bra att läsa när man väntar på att en annan bok ska droppa in.
9. De ofta har roliga och lite underfundiga titlar.
10 Vad säger du? Har du något förslag?

Jellicoe road

Nu när jag har läst Jellicoe road av Melina Marchetta, känner jag mig lite som kärringen mot strömmen. Jag visste väl att jag skulle hålla mig ifrån att läsa recensioner för att hålla förväntingarna nere. Även om jag har försökt att inte läsa någon hel recension innan jag läste boken så förstod jag av rubrikerna att det här var en ”bara-måste-läsa-bok”. Då kan jag bli lite skeptisk och bli rädd för att mina förväntningar ska hinna växa sig FÖR höga. Även Breakfast book club skriver att hon till en början ”tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi”, men att hon efter läsningen sällade sig till hyllningsparaden. Så ska även jag ta plats där nu?

Nja…blir nog svaret. Jag går nog inte i täten…men en bit där bakom. Till en början förstod jag inte alls varför boken hyllades så, i mitten började jag förstå lite grand, men under läsningens gång kunde jag inte släppa tanken på: vad är det i den här berättelsen som är så himlans häpnadsväckande? Det måste ju vara något alldeles speciellt. Mina förväntningar byggdes på och blev allt högre och högre…men så extremt oväntad var inte upplösningen kan jag tycka. Jag borde ha hållt mig ifrån recensionerna helt. Att jag aldrig lär mig! 🙂

Till en början vaggades man in i att det var en helt vanlig internatberättelse och flera gånger kom jag att tänka på filmen The spud, som jag såg nyligen. Den utspelar sig i Sydafrika och handlar om ett gäng killar på en internatskola. Oftast när man ser eller läser om ungdomar på internatskolor är det i England eller USA. Internatmiljöer är oftast spännande och inte helt enkla….det är som att där ryms ett helt eget universum. Även så i Jellicoe Road där jag efter ett tag kände mig väldigt hemma och nästan som en deltagare i kriget mellan de olika grupperingarna.

Men visst…det är en väldigt bra bok för både unga och äldre. Den är också mycket välskriven. Jag sträckläste den och ville inte att den skulle ta slut. Taylors berättarröst känns väldigt nära och man får läsa lite mellan raderna. Sånt gillar jag. Även när historien växlar mellan olika tidsperspektiv. Vänskapsbanden och kärleken mellan ungdomarna kändes varm och stark. Berättelsen var också mycket spännande och det var en hel del oanade pusselbitar som dök upp allt eftersom. Den sista biten av boken var så spännande att jag blev tvungen att läsa långt in på natten bara för att få veta hur den slutade.

Så: kärringen mot strömmen kanske inte är så himlans mycket emot egentligen 🙂 Kanske kommer jag gå lite längre fram i paraden när jag har fått smälta boken lite. Ett är säkert: jag kommer att trycka den i famnen på många högstadieelever så fort jag kommer tillbaka till jobbet.

Nu ska jag läsa Enbokcirkelförallas sammanfattning om Bloggbokpratet om Jellicoe road, som jag önskar att jag hade varit med på. Det här är verkligen en bok som man önskar att man hade någon att diskutera med under själva läsningen.

Major Pettigrews sista chans

”Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar”, går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.
Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från ”En karl för sin kilt”, som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker…och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett ”Morden i Midsommer”-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Nya kontakter av Kinsella – romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda ”pratiga” och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk 🙂 Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt…eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä…nu blädderläser jag klart den…men sen tog den sig igen… Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden…och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet…ja det är rena Julia-Roberts-slutet…så klart! 🙂 Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad…sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.

Engagerande om Nigeria – Små solfåglar långt borta

Jag retade upp mig så i går kväll att jag hade svårt att sova. Dels över recensionen i Litteraturmagazinet där Små solfåglar långt borta, av Christie Watson, skrevs ner så totalt och dels över att jag glömt att blogga om just den boken. En av de största läsupplevelserna i år för mig! Tänk att smaken kan vara så olika.

”Läsning för dem som älskade En halv gul sol och Flyga drake”, skriver Damm förlag på sin sida. Jag håller med. Engagerande och medryckande skrivet om människor som det är lätt att känna med, och samtidigt behandlar böckerna aktuella och svåra konflikter i länder som västvärlden inte vet så mycket om. Själv anser jag att det finns inget bättre sätt att få i sig kunskap än via en bra skönlitterär berättelse. Böcker behöver inte alltid vara problematiserande och analytiska.Vill man läsa sådana kan man ju välja annat än skönlitteratur.Jag har mycket svårt att förstå hur man INTE kan bli nyfiken och engagerad av Små solfåglar långt borta…bara själva titeln i sig gjorde mig nyfiken.

Att bokens perspektiv är uitfrån en tolvåring har jag heller inget emot. Jag fattar tycke för huvudpersonen Blessing från första sidan och det är intressant att få höra berättelsen ur hennes synvinkel. Kanske är det ett uttänkt grepp att skildra historien utifrån ett barns perspektiv? Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Little Bee, av Chris Cleave. Den boken beskriver också situationen i Nigeria ur en ung flickas ögon. Helst hade jag velat läst Små solfåglar långt borta innan Little Bee så att jag hade bakgrunden med mig. Är det en slump att det alltid kommer ut två böcker samtidigt som liknar varandra och behandlar ungefär samma tema?

Blessings familj är minst sagt lite brokig och inte helt synkad, men ändå så skön! Jag blir nästan kär i familjen och  jag saknar dem när jag lägger ifrån mig boken. I den despotiske morfadern, som Kåkå tycker är obehaglig, ser jag en rädd liten man som försöker gömma sig bakom en patriarkalisk samhällsstruktur utan att lyckas riktigt. Genom den hårda fasaden skiner hans mildhet och stora kärlek till familjen igenom. Bland annat efter att han tvingat fram ett allergianfall hos Blessings bror. Då är det morfadern som alltid ser till att ha allergimedicin hemma 🙂 Jag kan rent utav se att han innerst inne är god och att han bara är familjens marionett. De riktiga makthavarna och de driftiga i familjen är kvinnorna.

Att för fattaren vill framhålla att kvinnorna är en kraft att räkna med går inte att ta miste på. Det går till exempel att dra parralleller till de medborgarrättskämpar som fick dela på Nobels fredspris förra året. Boken visar också på att det är kvinnorna som är viktiga genom att betona frågor som omskärelse och behovet av bättre förlossnings- och sjukvård

Amnesty driver just nu en kampanj för att påverka oljeindustrin och dess påverkan på miljön och samhället i Nigeria. Att det just nu har kommit ut två böcker på svenska om Nigeria verkar vara mer än tanke än en ren slump. Inte mig emot.

Och var kommer feelgooden in i allt det här hemska. Jo…de varma relationerna mellan familjemedlemmarna trots det hårda livet gör en varm i hjärtat…och att det finns hopp i allt elände…

Så…Kåkå…har vi verkligen läst samma bok? 🙂

Boken och jag – reportage i lokaltidningen Ljusnan

Jag blev uppringd och fick frågan om jag ville ställa upp och berätta om en bok som har betytt mycket för mig. EN bok!! Det går ju inte 🙂 Blev som tilt, vakuum, stillestånd och helt tomt i min hjärna och jag sprang runt hela kvällen och letade i bokhyllorna utan att kunna bestämma mig. Så när journalisten kom fick det bli den bok som jag läst sist och det var Den krympande hustrun av Andrew Kaufman från Printz Publishing. Vi satt i min trädgård och pratade och hon som intervjuade mig var själv boktokig, så det var ju extra kul. Det är alltid lite jobbigt att läsa om sig själv…men här…håll till godo! 🙂 Här är jag och min bok.

 (Tyvärr finns inte reportaget på nätet). 

Ta hand om min mor …och persimoner

Jag har nyligen läst klart Ta hand om min mor som utspelar sig i Sydkorea. Den tilltalar min Asien-ådra. I korthet handlar boken om en familj där modern helt plötsligt försvinner. Hon och maken tappar bort varandra på en tunnelbanestation och efter det försöker alla i familjen att hitta henne. Man får följa en familjemedlem åt gången och får genom dem lära känna den försvunna kvinnan, som hela familjen mer eller mindre ha tagit för given. Först när hon är borta märker de hur mycket de uppskattat henne. Fram växer en bild av en kvinna som har försakat mycket av sig själv för att sin familjs välbefinnande, samtidigt så visade hon sig vara stark när det verkligen gällde. Hon hade även ett eget liv på sidan om familjen, som ingen i familjen visste något om. En människa är komplex och det är inte alltid man ser alla sidorna. Även mödrar är människor!

Berättelsen är långsam och det händer inte särskilt mycket, men jag gillar dess uppbyggnad och själva stämningen i boken. Min nyfikenhet på vardagslivet i ett annat land får också sitt. Man får bla läsa om deras släktträd på gården, förfädersdagarna som måste firas, samt hur gamla traditioner möter nya.


Det är alltid roligt när man får lära sig något nytt, och jag gillar speciellt när jag får upp ögonen för någon ny maträtt eller frukt, som jag förr inte hade en aning om att de fanns. Så var det även i Mr Alis äktenskapsbyrå. Där måste jag nästan utfärda dreggelvarning! 🙂 I Ta hand om min mor reagerar jag på persimoner som äts i tid och otid. Den frukten dyker även upp i Major Pettigrews sista chans, som jag läser just nu. Jag frågade en vän med rötter i Japan om hon visste vad det var för frukt. Hon åt den ofta sa hon och hennes japanska släktnamn råkade ha fått sitt namn efter just den frukten. Sammanträffande! Så nu bara måste jag iväg och köpa persimoner och smaka. 🙂

Kyung-Sook Shin tilldelades tidigare i år litteraturpriset Man Asian. Hon var den första sydkoreanska författare och kvinna som mottagit det priset. Hon tävlade bla med Murakami och det vill ju inte säga lite om hon fick priset med en sådan medtävlare.

Kanske en bok att köpa till sina syskon, att ge sina barn på morsdag eller helt enkelt till den som gillar böcker som utspelar sig i Asien. Jag kan tänka mig att den skulle bli bra som film. Få se om jag får rätt!