Som vissa kanske redan vet är Lisa Jewell en av mina favoritförfattare. Hennes senaste bok Fågleburen är många nyanser mörkare än vanligt, men hennes speciella kännetecken finns fortfarande kvar. Lisa Jewell kan det där med med att beskriva känslor och relationer. Hon lyckas få till full närvarokänsla och det känns som att jag är där bland romankaraktärerna. Den lättsamma berättarstilen gör att man forsar fram över sidorna och det är svårt att lägga ifrån sig boken innan sista sidan är läst.
I Fågelburen drabbas en hel familj av mammans svåra samlarmani, som blommar ut ännu mer av en tragedi, varefter familjemedlemmarna tappar kontakten med varandra under en lång tid. Lorelei (mamman) kan inte slänga minsta lilla sak för hon ser dem som minnen, vilket gör att hela huset fylls till brädden. Liksom en skata fyller sitt fågelbo med kvistar, boar Lorelei in sig i minnets trygga väv. Det är skaver och är riktigt smärtsamt att läsa om en familj som slås i spillror på grund av psykisk sjukdom.
Jag har dubbla känslor för Lorelei, som försakar sin familj och väljer att isolera sig med sina saker. Det är ett sjukt beteende och självklart borde hon ha fått hjälp, i tid. Samtidigt är hon en excentrisk person, som lägger märke till det vackra i tillvaron. Hon ser inte sig själv som ett offer för manin, utan väljer att leva på det sätt som hon blir lycklig av. Hon känner sig trygg bland sina saker fastän ingen förstår henne. Hon spar ju saker för att minnas:; ”Fotografier ljuger och det vet du. De är endimensionella. De visar bara ett ögonblick i en hel oändlig rad av ögonblick…”, säger hon.
”Jag gillar också att spara på sådant som jag kallar för souvenirer, minnen från ögonblick i livet, föremål som jag kan plocka upp och titta på och på så sätt minnas något som jag annars hade glömt bort. Människans minne är grymt och frustrerande. Hur det bara gör sig av med saker utan att be om lov, saker man sätter värde på. Här inne, i mitt hus, har jag åtminstone kontroll över mina minnen.”
En fråga jag skulle vilja ha svar på är om författaren skrivit boken som ett inlägg i debatten om vår tids konsumtionshets. Byter vi ut våra relationer mot saker? Många gånger känns det så… Hela familjen Bird hade helt klart mått bättre om Lorelei handlat mindre och slängt mer.
Trots det mörka stråket är det här en berättelse om kärlek. En kärlek som ibland inte är helt sund, som går emot konventioner och som leder till tragedier. Fågelburen är inte en feelgoodroman fullt ut, men kanske början på något annat? Kanske har feelgoodgenren breddats, vunnit ny mark och till och med tagit ett steg in i de finare salongerna?
Slutligen måste jag skriva något om alla fågelliknelser jag har gjort under läsningens gång. Är det är ett medvetet val av författaren? Det är en annan fråga jag hoppas få svar på när hon besöker Books & Dreams författarkväll och tv-programmet Babel i mars. Familjen heter Bird, huset är rena fågelboet och familjemedlemmarna lämnar boet en efter en för att pröva sina vingar.
Ps. Är fortfarande glad och överraskad över att min bloggtext om Jewells förra bok finns med på omslagsfliken till Fågelburen. Ds.
_______________________________________________________________________
Annons
Vad ska vi göra åt den digitala klyftan? Vad kan biblioteken göra? Dessa frågor tycker jag är viktiga och intressanta. Mediestrategen Brit Stakston, talar så bra om det här problemet i Go´kväll (5:50 minuter in i programmet). Hon pratar enkelt och klokt om digitala medier, så att alla kan förstå. Det bör lyftas fram fler som Brit Stakston i media anser jag. Det är en del av lösningen för att minska den digitala klyftan. Ge Brit Stakston ett eget tv-program!
Feelgoodbiblioteket 