Flickan som dök ner till jordens mitt

Så härligt att läsa en lite annorlunda och fräsch bok. Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman påminner inte om någon annan bok. I alla fall ingen som jag har stött på. Nja, kanske lite åt Isabella Allende-hållet om jag måste försöka likna den vid nåt. Den handlar om Karen, en tjej med autism. Hon kallar sig själv för Jag och det är hon som berättar hela historien.

På universitetet där Karen läser kallas hon för ”Fröken Annorlunda Förmågor” och hon används som studieobjekt i psykiatriundervisningen. Karen har bara fyra ansiktsuttryck (panik, glädje, neutralt och borta från mig själv) och innan hon börjar sin utbildning försöker mostern lära henne fler ansiksuttryck för att hon ska kunna vara bland andra studerande.

Karens beskrivningar av ”standardmänniskor”, som hon kallar alla ”vanliga” människor är helt bedårande. På en studentfest iakttar hon det här:

”Paren höll om varandra och rörde sig ett steg hit och ett dit, genitaliernas blygdzon på den ena pressade mot genitaliernas blygdzon på den andra, fast med några lager tyg emellan.
De oparade fortsatte att prata med varandra, högre nu, och de drack alltmer, ängsliga för att kvällen skulle gå utan det hittade någon att para sig med.”

Efter att ha sett världen beskriven utifrån Karen har jag fått en helt annan förståelse för både standardmänniskor och icke-standardmänniskor. Är det egentligen så eftersträvandsvärt att vara en standardmänniska?

Karens moster äger en tonfiskfabrik i Mexiko och Karen kommer tidigt i kontakt med fabriken och fiskar. Helst är Karen i havet och dyker bland fiskarna, då känner hon sig lugn. I brist på vatten hänger hon i sin dykardräkt i ett sele i taket. (Det var en av orsakerna till att hon aldrig fick någon rumskamrat på universitetet. 🙂 vem skulle inte bli förvånad av att möta en person i dykardräkt hängandes i taket :-)) Karen tar fram en metod för att fånga stressfri tonfisk där inga delfiner kommer till skada. Ungefär där är jag i boken. Hon är i Japan och säljer tonfisk till ett väldigt högt pris. Tonfisk som inte blivit stressad vid fångsten och som inte varit nedfryst anses nämligen som en delikatess och lär smälta mot gomen som honung.

Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga. Jag kommer absolut att hålla utkik efter fler böcker av Sabina Berman. Det här är nämlingen hennes debutbok så jag hoppas det blir många fler.

Konsten att tala med en änkling

Jag hoppar från en lad-lit till en annan. Även Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper hittade jag genom Bokhora som beskriver boken så här:

”Bästa blandningen av relationer, lite sorg, lite sentimentalitet, toppat med 30+kriser, allt i smart förpackning. Helt perfekt underhållning med hjärna”.

Det är så skön stämning i boken och jag känner verkligen för Doug som förlorat sin fru. Han är helt nedgången av sorg. Troppers beskrivningar av sorgen är inte de man vanligen får höra. Doug är så befriande osentimental på ett sätt och vi får följa hans innersta tankar. Bla har han förbjudna tankar som att han är glad över att att han blev sin frus sista man. När det har gått ett år sen hans frus tragiska död tycker hans tvillingsyster att det är dags att han börjar leva igen. Förändringen startar lite sakta. Relationen till styvsonen är stapplande i början, men är ändå rörande. Detsamma är förhållandet till hans strokedrabbade far.

Adlibris beskrev Jonathan Tropper som en amerikansk Nick Hornby och så klart hade de mig på kroken direkt. Bara att gratulera om du har den här boken oläst!!

En dag

På omslaget till En dag av David Nicholls får man reda på vilka som fått filmrollerna som Emma och Dexter och det gillar jag inte. Därför låter jag bli att kolla upp hur skådisarna ser ut.

Boken handlar om Emma och Dexter och om hur deras förhållande utvecklas under 20 år. 1988 den 15 juli tillbringade de en kärleksnatt tillsammans, men det blev ingen fortsättning då på deras kärleksrelation. Livet kom emellan. Varje år just den 15 juli får vi träffa Emma och Dexter och följa hur det går för dem. De är nästan aldrig på samma våglängd när det gäller kärleken…men det här är en romantisk komedi och så klart blir de tillsammans…men boken slutar inte där…säger inget mer om slutet.

Boken är sorglig och rolig på samma gång. Jag hittade den genom Bokhoran Helena Dahlgren som skriver att ”En dag är hysteriskt rolig och fruktansvärt sorglig, varm, underfundig, välskriven, rörande, engagerande och alldeles, alldeles underbar”. Kan inte annat än hålla med henne.

Vips så blev det liv!

Inte trodde jag att en bok av Bob Hansson skulle vara SÅ HÄR BRA!! Jag har bara läst någon enstaka dikt av honom tidigare. Jag har slukat boken på bara några dagar. Flera situationer i boken sitter för evigt kvar på min näthinna. Bla den om helikoptern 🙂 Boken är så roligt skriven, precis i sån stil som jag gillar. Samtidigt är den ”djup” och tar upp många tänkvärda saker. Bla om miljöförstöringen och om vilka mirakel varje människa är. Bara genom att komma först till ägget så är vi vinnare allihopa 🙂 Han pekar på vilken slump det är att vi alla finns till och att minsta tillfällighet skulle ha kunnat gjort att vi inte fanns.

Det är som att boken innhåller flera böcker i en. Det är inget jag störs av. Det är lätt att hålla tråden ändå. Jag har bara några sidor kvar, men vill inte att den ska ta slut. Önskar åter igen att jag läst den som pocket så jag hade kunnat läsa med pennan och stryka under sånt jag vill komma ihåg. Inte SÅ populärt att göra det i biblioteksböcker. Helst inte när det är en bibliotekarie gör det 🙂

Ursprung

Jag har tidigare läst Nymåne av Diana Abu-Jaber och blev glatt överraskad när jag märkte att hon gett ut den här deckaren. Det är en lite annorlunda deckare. Adlibris skriver att det är ”en fängslande mix av nagelbitande deckargåta och laddat existentiellt drama”.

Den handlar om en kvinna som heter Lena. Hon är i 40-årsåldern och är fingeravtrycksanalytiker. Hon får i uppdrag att analysera fingeravtryck på en rad spjälsängar som kommer in strax efter varandra. Plötslig spädbarnsdöd eller en seriemördare? Det visar sig att hon själv är en del av gåtans lösning.

Lena är adopterad och som en tråd genom hela boken går hennes tankar kring hennes eget ursprung. Intressant att läsa om dessa tankar samtidigt som man fick en deckargåta på köpet. Boken är suggestivt skriven och hela tiden känner man något olycksbådande i bakgrunden. Jag läser gärna fler böcker av Diana Abu-Jaber

Bad boy

Bad boy av Peter Robinson var ännu en av höstens höjdpunkter för mig. Den här gången var det Alan Banks dotter som var bokens medelpunkt. Även hans polispartner på sätt och vis. Vill inte avslöja något, men visst blev man chockad. Det kändes som att det var en lång startsträcka, vilket absolut inte gör mig något när det är Peter Robinson som skriver. Sen kom upplösningen väldigt snabbt. Nästan för snabbt tyckte jag. Kanske för att Robinsons böcker är så bra att man läser dem lite för snabbt. De tar slut fortare än vad jag vill att de ska göra. Nu är det bara att vänta på nästa….

Juliet, naked

Känner att jag måste blogga ikapp lite. Har inte haft nån större lust att blogga senaste tiden, men läst har jag gjort. Nick Hornbys Juliet, naked är en av hans bästa böcker. Jag gillade den väldigt mycket. Hela boken slingrar sig kring ett album som spelades in för årtionden sedan, av en musiker som hoppade av sin karriär under mystiska omständigheter… Tror man tills man får höra hans egen variant. Det fanns passager som jag läste högt för min man och livsvisdom som jag ville stryka under (men inte gjordet eftersom det var bibliotekets bok). Därför måste jag köpa pocketvarianten och läsa den en gång till med blyertspenna. En annorlunda relationsroman som jag tror de flesta skulle gilla. Helt i klass med Om en pojke och High Fidelity. Jag ser fram emot filmen som jag antar inte ligger för långt fram i tiden.

Niceville

Ha! Jag hann före Inga-Lill Mosander på Go’kväll. Händer inte så ofta. Jag gillar ofta de böcker som hon brukar ta med sig. Niceville är en sån där bok, som jag bara vill rekommendera till alla! En viktig bok och samtidigt så härlig att läsa. Den fick fart på min läslust igen.

Man får följa en ung vit kvinnlig journalist som i sin hemstad i Södra USA, på 60 talet, skriver ner svarta hembiträdens berättelser om sina liv och arbete hos vita familjer. Detta skedde under stort hemlighetsmakeri.

Det känns hemskt att denna rasism var så utbredd och det var bara 50 år sen! (ännu mer skrämmande är det väl att rasismen finns kvar än idag) Tex fick de svarta kvinnorna inte gå på samma toaletter som de vita och i boken bygge familjen ny toa till hembiträdet i garaget (blev lite körigt när hon sen skulle lära dottern i huset att använda toaletten :-)). Samtidigt som kvinnorna förnedrades uppfostrade de de vita familjernas barn med kärlek. De försökte impregnera barnen mot rasismens klor genom att berätta sagor där hudfärgen var oväsentlig. Den om en grön Martin Luther King var rörande 🙂

Det var också hemskt att läsa om hur osynligt kvinnorna straffades. Om de gjort något otillåtet dröjde det inte länge förrän de blev av med jobbet. Sen ville ingen annan anställa henne eftersom ryktet spred sig som en löpeld i de vita kvinnliga nätverken. Efter det kanske hon blev av med lägenheten för att någon kontaktat hyresvärden. Snart var också den avskedade kvinnans vuxna dotter utan arbete och så vidare. Ondskan sipprade igenom och minsta lilla felsteg kunde få stora konsekvenser för hela familjer.

Jag rollbesätter redan filmen, som bara måste komma, i mitt huvud. Men tills dess – LÄS BOKEN!

Norwegian wood och Sputnikälskling

Nu har jag slukat två böcker i följd av Haruki Murakami . Jag hade fått för mig att de skulle vara ”svåra”, men så var det inte alls. Han skriver så härligt, är så lätt att bara flyta med. Jag funderar redan på att läsa en till av honom och han är från och med nu inskriven som en av mina absoluta favoritförfattare. Det var en kompis, vars boksmak jag inte riktigt litade på :-), som rekommenderade Murakami för mig. Nu när Murakami blivit en av mina favoritförfattare undrar jag om jag kanske kan lite på hans boksmak ändå och våga mig på att pröva på Paul Auster också som han rekommenderade.
Norwegian wood handlar om en ung man och hans kärlek till två helt olika kvinnor.
Sputnikälskling handlar också om en ung man och hans kärlek/vänskap till en kvinna, som försvinner på en resa till Grekland. Läs mer om boken här.
Det är lätt att hitta likheter i båda berättelserna (och ett tag hänger jag upp mig på det):
Huvudpersonerna är unga män som är kära i sin bästa kvinnliga vän.
Berättelserna utspelar sig i Tokyo och stadsbilden beskrivs ingående.
Flera personer är helt bokgalna och läser allt och jämt.
Vinylskivor och musikreferenser dyker upp här och där.
Mystiska inslag.

Till alla er som har Murakami kvar att upptäcka kan jag bara säga: GRATULERAR! Själv är jag glad att jag har några böcker kvar av honom att läsa och att det förhoppningsvis kommer många flera. Det har gått långt när jag kan tänka mig att läsa en bok om löpning 🙂

Blå gryning och Påminnerskan

Har hunnit läsa ganska mycket, känns det som, den senaste tiden, men har inte hunnit blogga. Svårare så här en tid efter läsningen att tycka och blogga om böckerna, men jag vill i alla fall ha med dem här.

Blå gryning av Cleeves tyckte jag mycket om. En av hennes bästa skulle jag säga. Den klaustrofobiska känslan, att befinna sig på en ö, som det inte går att lämna pga oväder, sitter fortfarande kvar hos mig. Ändå är jag helt förälskad i Shetlandsöarna efter att ha läst Cleeves deckare. Roligt tema också – fågelskådare! Tydligen har författaren själv bott på en fågelstation och arbetat som kock där. För alla som gillar ”snälla” deckare kan jag bara rekommendera den. Det är några blodiga mord, men det är mycket fina miljöbeskrivningar, härliga personskildringar och massor av relationer.

Påminnerskan av Anne Tyler har jag längtat efter länge. Stod nog först i bibliotekskön. En av årets höjdare. En sån där bok som stannar i sinnet länge efter sista sidan. Handling: En äldre man som blivit nedslagen i sitt hem och som inte minns vad som hände, söker upp en kvinna, som han tror kan hjälpa honom att minnas. Det gör hon, men inte alls på det sättet som han själv eller jag som läsare föreställt mig. Kan varmt rekommendera denna bok. Påminner mig själv att läsa flera av författarens tidigare böcker som jag fortfarande har olästa.