Turkanarapporten

TurkanarapportenInte för att det går emot mina principer, men det händer väldigt sällan att jag läser en svensk deckare, alltså skriven av en svensk författare, men nu har jag läst Turkanarapporten av Christian Unge och den var riktigt spännande. Boken utspelade sig inte alls i Sverige, utan i Kenya, vilket kanske förklarar varför jag tyckte om den. 

Det var intressant att få en inblick i hur det kan vara att arbeta för Läkare utan gränser. Jag gillar ju att lära mig om andra länder och kulturer på det här sättet – genom skönlitteratur. Historien känns trovärdig, men ibland hade jag svårt att hänga med i svängarna. Vem är vän och vem är fiende? När jag kom in i boken förstod jag att inget är så svart eller vitt.

Författaren lyckas hålla spänningen uppe hela boken igenom och kärlekshistorien mellan antropologen Nadine och den svenske kirugen Martin gav lite extra krydda.

Christian Unge har mycket att berätta och det lilla jag har att invända är att jag hade önskat att boken hade kortats ner, stramats till och att en redaktör hade jobbat lite till med den. Då hade Turkanarapporten solklart legat på topplistorna vid det här laget. Författaren har en uppföljare på gång, Kongospår, och om jag spår rätt så har vi ännu en spännande, intressant och välberättad thriller att vänta oss.

Bokcirkel om Stål – första delen – bästa vänner

Bokcirkeln i P4 Gävleborg, som jag medverkar i, startade i måndags. Vi talade om den första delen av boken Stål av Silvia Avallone. Två måndagar till kommer vi att träffas och fortsätta att prata om boken. Vill du vara med och diskutera boken så finns även Sommarbokcirkeln om Stål på Bokcirklar.se.

Foto: Sticker iväg på en boklig resa med Hermia som ressällskap. Skickar ett vykort snart. #bokcirklar #boktips
Till att börja med så upplever jag boken mer lättläst än vad jag trott och det är svårt att inte läsa hela boken i ett svep. 
Som många kanske redan vet utspelar sig boken i Italien i Piombino där Stålverket blickar allsmäktigt över staden. Stålverket står där orubbligt, mörkt och farligt och håller ett hårt grepp om arbetarna och invånarna.. Arbetsförhållandena är dåliga, rent utav farliga. Delar av stålverket är förfallet och muterade katter som aldrig ser dagsljus lever där som skumma varelser. 
Dessa katter har vi diskuterat i sommarbokcirkeln på Bokcirklar.se Är de en bild av människorna i Piombino? Det sägs ju att katter har nio liv. För mig symboliserar de människornas strävande och överlevnadsinstinkter. Trots social misär anpassar de flesta sig efter förhållandena. Som författaren skriver så finns det en stolthet och att ingen som bor i betongförorten ser ner på den, för det vore som att spotta på sig själv. 
Nu är det inte stålverket som är bokens huvudperson (?) utan Anna och Francesca som befinner sig på gränsen till vuxenlivet. Hormonerna bubblar och de har spring i hela kroppen. Kroppen som utvecklas och testas i nya sammanhang. De är på stranden och drar medvetet till sig blickar. Dessa är många i boken, konstaterade vi i bokcirkeln. Bland annat Francescas far har ju koll på henne i kikaren. Även fastän det patriarkala synsättet styr, där männen i familjen håller koll på kvinnorna för att skydda hedern, så är  tjejerna till en viss del opåverkade av detta. Känslorna i kroppen måste ut och de struntar i vad deras fäder tycker. Det sexuella har en central plats i berättelsen och kontrasterna till stålverket är stora och många. 
Tjejerna vänskap är stark och självklar. De har växt upp med varandra och hör ihop, även fastän de är ganska olika som personer. Anna är mer utåtriktad och tar för sig, har planer för framtiden, medan Francesca är mer inåtvänd, mycket på grund av den misshandlande pappan. Det är Anna som har övertaget och Francesca som är beroende av henne. 
Som jag sa i bokcirkeln så är jag nyfiken på hur det ska gå för vännerna i nästa del av boken. Kommer de att förbli vänner? Och kommer de någonsin i väg till Elba? 

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Vilken härlig bok! Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en bok man blir varm om hjärtat av. Jag hade fått för mig att den skulle vara lite tung och svår. Men tji fick jag. Den är både lättläst och hur charmig som helst. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att säga att det här är en bok som skulle passa nästan vem som helst.

Jag gillar att den berättas ur barnets perspektiv. Huvudpersonen, vars namn man inte får reda på, är elva år och upplever hur hans föräldrar separerar. Han önskar att någon ska göra något så att det inte sker och till sin förvåning går hans önskan i uppfyllelse…men kanske inte på det sätt han tänkt sig. Den värsta isstormen Quebec har upplevt drar in över området och underkylt regn gör hela staden lamslagen och de flesta hushåll blir strömlösa. I nöden prövas vännen…eller grannen i det här fallet.

Några av de som bor på samma gata blir inte utan ström eftersom de bor bredvid ett pensionärsboende. Julie, som försörjer sig genom att strippa på en club, är en av dem som får behålla värmen och strömmen. Hon låter sin desperate granne, som forskar på hur fiskar simmar i 32-gradigt vatten, flytta in med sina fiskar och ni kan ju gissa vad som händer.

Alex, som är jämngammal med huvudpersonen, bor med sin pappa Alexis, som är bitter på livet och människorna. ”Är de inte judar så är de homosexuella” är en vanlig fras som brukar komma över hans läppar. Pappan och sonen blir inbjudna till grannarna, som inte visar sig vara bröder utan…just det…ett homosexuellt par.

Under de kalla dagarna knyts nya vänskapsband och många får anledning att ompröva sina fördomar och tankar. Det som sker med fiskarna, att de ändrar riktning och börjar simma närmare varandra, sker även på det mänskliga planet.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten hamnar absolut bland mina feelgoodfavoriter och jag kan varmt rekommendera den till er som söker något som liknar En röd liten fågel i juletid. Den är också en sån där härlig, varm bok som går hem hos de flesta.

Solviken – svensk feelgood

Små citroner gulaSmultron och svekSolviken

Solviken av Annika Estassy är en relationsroman som utspelar sig i Roslagen. Gillar du Kajsa Ingemarssons böcker eller serien Familjen kring La Stella av Annica Wennström och Swedenmark, kommer du garanterat att hitta en ny favorit i Annika Estassy. Solviken är hennes debutbok och jag får känslan om att det kommer en fortsättning.

Boken cirklar kring livet runt 40 och rymmer, kärlek, svartsjuka, otrohet och skilsmässa. Den handlar om att bryta upp och starta om på nytt. Boken skulle lika gärna kunna handla om min egen bekantskapskrets. Personerna i boken känns bekanta på något vis.

Det är Marie som bryter upp både från sin lägenhet, hemstad och ett förhållande och hamnar ute i Solviken. Hon möter Niklas, som lever ett varannan-vecka-liv. Han är skild från Ylva, som träffat en ny man, men som ändå inte kan släppa taget helt om sitt ex. Deras dotter är den som drabbas. Niklas kompis Gabriel är en kille som lever livets glada dagar.

Solviken är lätt att läsa, den är rakt berättad och innehåller mycket dialog. Jag kan tänka mig att det är många som skulle älska att läsa den som sommarlitteratur på stranden.

Hos mig går inte boken hem som jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att jag har många böcker som väntar på min uppmärksamhet just nu, eller att jag har slagit på semester-hjärnan eller rent utav är det min olust för det vanliga tråkiga svenska, som spelar in? Som jag nämnt tidigare så har jag svårt för deckare som utspelar sig i Sverige. Det blir för nära den tråkiga verkligheten. Det är svårt att förklara, men att läsa svenska deckare eller att se de filmatiserade versionerna är ungefär som att titta på Rapport eller Aktuellt för mig. Ge mig lite insyn i en annan kultur eller ett annat lands miljöer så har du mig på kroken.

Jag försöker föreställa mig Solsidan i en utländsk miljö. Om man bytte ut detaljerna och miljöerna till franska förhållanden, eller om jag i min fantasi låter boken utspela sig i Kanada, Kina, Argentina eller var som helst. Kanske skulle jag gilla boken mer då? Eller är personerna i boken för vanliga för min smak? Ett persongalleri med några udda, mer eller mindre excentriska individer kan sätta krydda till nästan vilken berättelse som helst.

Som sagt, smaken är som baken och jag har läst många recensioner av läsare som fullkomligt älskar Solviken. Jag önskar att jag hade gjort detsamma. Jag är nog helt enkelt inte rätt person för just den här boken.

Vi möts igen

Vi möts igenProgrammerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith – kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis…!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. ”En dag möter The social network över en latte i Seattle” står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– ”Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk”.

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Ibland vill man bara stanna kvar i stämningen i en bok. Just så känner jag när jag läser Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend.

Hela helgen har jag burit med mig boken och tagit till både det ena och det andra knepet för att sno åt mig lite lästid. Nu vill jag inte att boken ska ta slut. Än har jag några sidor kvar och jag spar på dem. Är det något som kommer att få Eva att gå upp ur sängen innan ett år har gått?

Vem har inte snuddat vid tanken på att bara skita i allt och dra sig undan!? Det är precis vad Eva gör när hennes barn lämnar hemmet för att börja plugga på annan ort. Vad skönt att få tänka klart, att slippa allt. Lägga över ansvaret på någon annan.

Min känsla av att författaren startar en feministisk reaktion med boken är stark. Det är inte utan ett hånleende som jag läser om Brian, Evas man, som blir helt handikappad när hans fru inte längre lagar maten, stryker hans skjortor eller arrangerar julfirandet. Det blir en nyttig erfarenhet för honom. Kanske borde vi alla lära oss att inte ta personer i vår närhet för givna.

På bokens baksida kan man läsa att den handlar om en kvinna som går in i en livskris. Så uppfattar inte jag det. Jag ser snarare en stark kvinna som beslutar sig för att ta tag i sitt liv. Hon är beslutsam att inte bara låta det rulla på i samma gamla hjulspår. Hon tar en timeout för att vila, få tänka färdigt och bara för att hon VILL!

Det är inte så att man som läsare är inne i Evas huvud och får följa hennes tankegångar hela tiden. Tvärtom så lär man känna henne mer genom hennes familj och andra som hon lär känna under sin frivilliga isolering; Evas mor, svärmor, tvillingbarnen med autistiska drag, makens älskarinna och inte minst Alexander som dyker upp av en slump. Han blir den som hjälper Eva med både praktiska och känslomässiga ting. Hela familjen är lite galen och jag ser många likheter med familjen i tv-serien Friday night dinner, som är en favoritserie.

Ryktet om kvinnan i sängen sprider sig som en löpeld på orten där Eva bor. Folk kommer till henne för att få råd och hon upphöjs nästan till en gudomlig och vis kvinna. Kanske vill författaren här visa på att den nutida västerländska livsstilen kanske inte alltid är den bästa. Att en person som drar sig undan ses som något väldigt udda, säger något om oss. Det är nästan tabu att vända sig från världen. Får man verkligen göra så!? Kanske skulle vi må bra lite till mans av att släppa lite på kraven. Dra oss undan ibland från bruset.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Sue Townsends humor är helt underbar! Lågmäld, samtidigt som grov. Varje sida rymmer minst ett skratt; ibland ett gapgarv och ibland bara ett inombordsleende eller ett igenkänningsskratt. Jag har inte läst något av henne innan…konstigt nog…men kommer att läsa böckerna om Adrian Mole så fort jag får tillfälle.

Jag återkommer när jag har läst slutet. Nu ska jag gå till sängs.

Fotografen av Eva Rydinger

FotografenFotografen av Eva Rydinger är ingen bok som jag skulle ha valt av mig själv, men jag hade hört gott om den och när enbokcirkelföralla bjöd in till bokprat på nätet så hakade jag på och det ångrar jag inte.

I Fotografen får man lära känna fotografen Vanja som lämnar sin 43:e relation när hennes mamma dör och åker iväg till Skåne för att ta över föräldrahemmet. Att det är just 43 män hon har haft en relation till får man veta för att hon har gjort ett hjärta för varje man hon lämnat. Först blev jag lite trött på hennes flyktbeteende och på att hon är så bra på att hjälpa andra, men inte sig själv, men man förstår snart varför hon är den hon är.

Hennes barndom och liv rullas upp varvat med de kvinnor hon fotograferar. Huvudpersonen Vanja är nämligen fotograf med en förmåga att locka fram det oväntade ur varje kund. Hon förlöser knutar inom dem genom att ge dem trygghet och tron på dem själva genom att locka fram deras innersta. Samtidigt ger hon dem mod att gå vidare. Vanja får också anledning att ta i tu med sitt egen själsliv och ge bort sina hjärtan.

Det är just den här förmågan en bra fotograf ska ha och jag kommer att tänka på porträttmålaren i Porträttet av dig. Hon försökte också lära känna sina kunder, både deras själsliv och deras linjer i ansiktet.   Samtidigt är det lite skrämmande att en person och en kamera kan öppna upp för förändringar av en människas liv. Jag vet faktiskt inte om jag själv skulle våga stå framför Vanjas lins. Man vet ju inte vad hon skulle kunna hitta 🙂

Vanja träffar på olika sorters kvinnor i boken, med olika sorters problem i livet, stora som små problem. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i någon av dem, eller känna igen en väninnas liv. En av kvinnorna som berör mig allra mest är Magdalena, som misshandlas av sin man. Författaren måste ha erfarenheter av kvinnomisshandel eller gjort en grundlig research. Hon beskriver kvinnans förträgning av misshandeln och hur det går upp för Magdalena, först när hon ser sig själv på ett fotografi, bli slagen av mannen, att hon är utsatt för kvinnomisshandel.

Boken är rakt skriven och den gick snabbt att läsa trots sina 292 sidor. En kvinnoroman, relationsroman och utvecklingsroman skulle jag kalla den. Författaren skriver målande på ett lite finurligt vis kring kameran och fotograferandet. Hennes beskrivningar av erotiska tankar och handlingar är också av det annorlunda slaget. Det är aldrig ”pang på” utan mer ”less is more”. Läsaren ges utrymme för egna tankar.

Fotografen är en utmärkt bokcirkelbok och jag skulle gärna bokprata om den tillsammans med några väninnor över ett par glas vin. Det skulle vara roligt och säkert locka fram några nya förtroenden och livserfarenheter. Samtidigt så tror jag att det är en bok som skulle passa att bokcirkla om även i grupper där man inte känner varandra sedan innan. Boken öppnar upp för många intressanta samtalsämnen.

En välbevarad hemlighet

Bild: Dagens feelgood-lunch satt fint! #livetpåenpinneEn välbevarad hemlighet av Kate Morton är en bok där läsupplevelsen är mer ”feelgood” än själva berättelsen. Med det menar jag att det är en bok man fastnar för. Berättelsen har egentligen fler mörka drag i sig än vad jag vanligtvis gillar. Förlaget beskriver den som beroendeframkallande och det är precis vad varje bok av Kate Morton har varit  för mig. Jag vill rekommendera den till dig som söker en fängslande historisk roman med dramatik, hemligheter och kärlek.

Berättelsen är skickligt komponerad och slingrar sig än hit, än dit. Jag var inte riktigt säker på upplösningen förrän på de sista sidorna. Visst hade jag haft mina aningar, men författaren bjuder ändå på andlös spänning hela vägen. Mortons bästa bok enligt mig. En välbevarad hemlighet var inte lika suggestiv och mörk som I det förflutna och inte lika långsam som Den glömda trädgården.

Men visst känner man igen författarens berättarstil. Även denna berättelse skildras från flera berättarperspektiv och utspelar sig också i flera olika tidsåldrar. Dels i nutid då den äldsta dottern, Laurel, sitter vid sin mors dödsbädd och vill få svar på VEM det var som kom till deras dörr, när hon bara vara 16 år och VARFÖR mamman stack ihjäl honom med en tårtspade, utan minsta tvekan. Lauren blev vittne till dådet och vill få svar på vem hennes mamma var innan hon blev mor.

Genom gamla brev, dagboksanteckningar och annan forskning nystar Laurel fram ledtråd efter ledtråd om moderns liv under andra världskriget, då hon bodde i London. Vi får samtidigt lära känna Jimmy, moderns pojkvän och Vivien, en väninna…eller var hon en vän egentligen? Vem har sanningen på sin sida? Vem av dem är psykisk instabil? Vilken roll spelar ödet? Det är nästan med en obehaglig krypande känsla som jag bläddrar för att se hur det ska gå.

Personerna är väl beskrivna, nyanserade och jag kände mig ofta som en fluga på väggen, som en osynlig iakttagare till det som sker mellan dem. Miljöbeskrivningarna är också författarens starka sida och hon är noggrann med tidsmarkörerna.

En välbevarad hemlighet var en mina läshöjdpunkter den här våren och efter att ha läst författarens tidigare böcker så hade jag höga förväntningar. Jag kan avslöja att de mer än infriades. Det tog ett tag innan jag kom in i den…men sen… Nu vill jag gärna läsa Dimmornas lek, som jag inte har läst än. Någon som har läst? Hur är den i jämförelse med Kate Mortons övriga böcker?

Nästa bok av Kate Morton hoppas jag kommer att utspela sig i författarens eget hemland; Australien.

Om du får det här brevet

Om du får det här brevetLåt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling… När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.

Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt

Torsdagarna i parken

Torsdagarna i parken

I början tyckte jag att Torsdagarna i parkenav Hilary Boyd, inte var någon bok för mig, att jag inte tillhörde målgruppen, men jag ändrade mig allt eftersom. Huvudpersonerna är i 60-års åldern och boken handlar om kärlek på ålderns höst. Efter att ha läst en bit ville jag fortsätta och se hur det skulle gå för Jeanie. I och för sig visste jag ju att boken skulle sluta lyckligt, men vägen dit var inte helt rak, förutsägbar eller trist på något vis.

Jag tyckte mycket om att läsa om Jeanie, som i motsats till sin make inte känner sig särskilt gammal. Hon vill fortsätta att driva sin hälsokostaffär, ta hand om sitt barnbarn och inte alls flytta ut på landet och slå sig till ro.

Jag hör ofta folks negativa åsikter om par i mina föräldrars ålder, som köper hus när de är så gamla. Varför ska inte människor få göra som de vill! Livet pågår ju även när man fyllt 60. Alla vill inte sätta sig ner och glo och vänta in döden. Dessutom blir ju allt fler allt äldre nu för tiden. Där tycker jag att författaren har en poäng när hon skriver om Jeanie och hennes 35-åriga relation, som har gått i stå. Det är aldrig försent med en förändring.

Författaren skriver på ett sätt som gör att man inte tänker på att huvudpersonen är i en annan fas av livet än jag själv är. Tankarna är desamma. Jag kommer på mig själv med att tänka att författaren lika gärna hade kunnat byta ut åldern på huvudpersonerna till 30-åringar, och med bara några små ändringar haft en historia som Lisa Jewell eller Marian Keyes lika väl hade kunnat skriva.

Samtidigt är det just huvudpersonernas ålder som gör att boken sticker ut från mängden. De befinner sig i en fas i livet som i alla fall inte jag har läst så mycket om tidigare. Roligt också att få ett annat perspektiv på relationen mormor, mor och barnbarn.

Torsdagarna i parken utspelar sig i London och miljön gör mycket till att jag tycker om boken. Personporträtten är ingående och så precisa att det känns som att man lika gärna hade kunnat sitta bredvid och lyssna. Jag gillar även bokens budskap om att det aldrig är försent att hitta sin livs kärlek och att livet långt ifrån behöver stanna av för att man närmar sig pensionsåldern. Det här är en bok som jag tror kommer att tilltala de flesta som gillar relationsromaner och feelgoodberättelser. Torsdagarna i parken är Hilary Boyds skönlitterära debut och det lovar gott för framtiden.

Här kan du läsa ett smakprov ur Torsdagarna i parken av Hilary Boyd.