Norwegian wood och Sputnikälskling
Den glömda trädgården av Kate Morton utspelar sig både i England och Australien. Tre kvinnor i olika generationer är huvudpersoner och deras historier lappar över varandra och bygger en spännande historia. Det handlar om en gammal släkthemlighet och varje kapitel bjuder på en pusselbit och spänningen hålls uppe hela boken igenom. En illustrerad sagobok har en viktig plats i berättelsen. Det och kvinnorna ur olika generationer får mig att tänka på Målarens döttrar av Anna-Karin Palm. Det var länge sen jag läste den, men tankarna vänder ditåt. Jag har tidigare varit sugen på Mortons Dimmornas lek, men nu när jag vill läsa den hittar jag den inte längre till försäljning som pocket.
Jag hann få den före jul! Som en julklapp till mig själv. Dagen före julafton dök En förtjusande man (boken alltså :-)) ner i brevlådan. Bättre julläsning får man leta efter. Den är tjock som en telefonkatalog, men går inte att släppa. Säga vad man vill om Keyes, men hon håller mig i ett fast grepp bara jag öppnat boken. Den här är charmig för att det handlar om så många olika kvinnor. Speciellt gillar jag Lola. Efter att det visat sig att pojkvännen visst ska gifta sig med någon annan tappar hon greppet om sitt liv och förpassas av vännerna ut på irländska landsbygden. Varför är det hon och inte jag som får bo i ett gammalt hus i en liten by. Gå till puben, hyra filmer och träffa lite roligt folk och göra ingenting.
Nä nu har jag inte tid med det här. Måste greppa tag om boken igen innan ögonlocken stänger sig. Tyvärr är vi lite oense på den punkten ögonlocken och jag. De ger upp innan JAG VILL!
Gott nytt år!
Efter bokens sista sida: En av Keyes bästa enligt mig. Så tjock, men jag saknade den när den var slut. Ytlig, visst, men det är väl alla som läser Keyes inställda på. Samtidigt tog den upp viktiga ämnen som tex alkoholism där jag tyckte att beskrivningen av ett beroende skildrades på ett verkligt bra vis. Blev så sugen på fler Keyes så jag sprang till biblioteket på en gång och lånade flera av hennes som jag läst tidigare. Risk för att de inte blir lästa. Rullar ju in nya böcker hela tiden som jag vill läsa och då känns det som slöseri att läsa om böcker jag redan läst.
Jag tycker precis som Boktoka om Utan ett ord av Linwood Barclay och hon beskriver den så bra så jag slipper. Även Dagens nyheter gillade den. Väldigt spännande, men förutsägbart slut som får mig att undra varför jag inte fattat tidigare. Det här är en sån där bok som man helst ska ha tid för att sträckläsa. Gärna i en solstol på semestern eller under en helg i fjällstugan framför brasan. Det tog emot att lägga den i från sig och ägna sig åt världsliga sysslor. Varje kapitel slutade med en cliffhanger som jag inte sett motsvarighet till sedan Da Vincikoden.
Sånt man bara säger av Helena von Zweigbergk var helt toppenbra!! Jag läste ut den på en dag och natt fastän nattsömnen blev lite väl kort. Det var så lätt att komma in i den, precis som hennes tidigare böcker. Har dock inte läst hennes deckare, men måste kanske ge mig på dem också. Boken hade ett sånt driv fastän det inte var någon speciellt spännande historia. Det KÄNDES som att man var med och att personerna i boken var verkliga. Stämningen satte sig nästan fast i min hjärna och jag kan känna av tystnaden i huvudpersonens hus långt ut på landet.