feelgoodbibliotekarien 2014, Brittiskt, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Uncategorized

Sophies historia

Sofies historia”Det enda som betyder något är sanningen….Utan den handlar det mesta om att jonglera folks mer eller mindre korkade uppfattningar”.

Detta citat tycker jag är själva kärnan i Sophies historia.

Jojo Moyes nyanserade personporträtt och varma stämningsskapande gör att jag tycker mycket om hennes böcker fastän de stundtals kan vara ganska hemska. De rymmer ofta viktiga ämnen, stora frågor OCH kärlek, vilket samtliga är viktiga beståndsdelar i feelgoodgenren, om jag får bestämma.

Moyes tidigare bok Livet efter dig handlade om dödshjälp. I Sophies historia avhandlar Moyes åter stora frågor, den här gången sanning och skuld med krigets fasor som kuliss. Skickligt ledsagar författaren oss mellan tre olika tider; första världskriget, andra världskriget och nutid. Historien kring målningen, som är en central del i berättelsen, binder ihop det hela så bra att jag aldrig hade svårt att hänga med. Däremot hade jag lite svårt att förstå hur Liv och Sophie ansågs tillhöra den onda sidan, men jag kan tänka mig att det är för att man som läsare känner stor sympati med huvudpersonerna och sitter inne med någon slags förförståelse.

Jag sögs in direkt i boken och den första delen gjorde rent av fysiskt ont att läsa. Ibland var boken så spännande att jag bara ville veta hur det skulle gå för Sophie, Liv och människorna omkring dem!!! Närvarokänslan i Moyes böcker är total och jag är där med Sophie i hennes kök och med Liv i hennes ultramoderna hus. Stundtals är jag så frustrerad att jag bara vill ta tag i deras axlar och ruska om dem för att de är så envisa och omöjliga! 

Sophies historia fick mig att försaka viktig nattsömnen – men det var det värt! 🙂 

feelgoodbibliotekarien 2013, Brittiskt, Feelgood

Tio saker jag lärt mig om kärlek

Jag tror att det var bokens omslag som lockade mig först. Sen läste jag att den handlade om London och att det var en bok att sträckläsa. De charmiga 10-saker-listorna gjorde även sitt till. En lättsam feelgoodbok helt enkelt – trodde jag. Tio saker jag lärt mig om kärlek är mer än så. Boken tar upp livets väsentligheter på ett ganska djupt plan och sätter igång funderingar om livet. 


Till en början fick jag inte riktigt ihop berättelsen, som är uppbyggd på det viset att man i vartannat kapitel får följa uteliggaren Daniel när han rör sig på Londons gator. I vartannat kapitel lär man känna Alice som kommer hem från en långresa för att ta hand om sin döende far. En bit in i boken flöt läsningen på bättre.
Alice stannar i London efter pappans död och ser till att huset rustas upp inför försäljningen. Under tiden hinner det förflutna i kapp henne och hon hinner i kapp sig själv skulle man kunna säga. 

Det är mycket som inte sägs rent ut i boken och jag tycker att det är ett charmigt berättarknep. Ett av bokens teman är just det ”att ibland är det bäst att låta allting vara som det är”. Kanske är det bättre att inte dra fram allt i ljuset och istället låta ett och annat vara osagt. Kanske förstår ni som har läst boken vad jag menar?

Alla människor har ju dessutom olika sätt att berätta. Daniel tänker sig att bokstäver, namn och ord har olika färger. Han uttrycker kärlek på sitt eget sätt. Ett vackert språk, tycker jag. 

Andra teman är rotlöshet och tillhörighet. Alice mamma dog i en bilolycka en dag när hon var på väg och skulle hämta Alice. Det var bara det att hon var på väg åt helt fel håll när hon krockade. Vart var hon på väg? Var det ett av hennes infall eller var hon på väg att lämna sin familj? En fråga som ingen någonsin får svar på. Kanske bäst så?  ¨

Alice känner sig rotlös och flyr iväg på långresor. Hennes systrar tycker att hon ska sluta fly och slå sig till ro någon gång. Vad är det som gör att man känner sig hemma? Hur mycket är man beredd att göra för de man älskar? Många frågor, som skulle vara intressant att prata om i en bokcirkel .

Boken är rena drömmen om du gillar London. Det är många miljöbeskrivningar och lång promenader längs Londons gator.

Tio saker jag lärt mig om kärlek är Sarah Butlers debutroman. Jag hoppas på fler romaner från henne! 
feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Deckare, Historisk, Läst 2013

En orolig grav

PIIntet ont som inte för något gott med sig… eller vad man brukar säga. Eftersom jag varit sjuk i helgen blev det en hel del sofftid. Som sällskap hade jag den charmige rättsarkeologen Ruth Galloway, hennes druidpolare Cathbad och kommissarie Nelson. De råkar av en händelse befinna sig allihopa i Nelsons hemtrakter och så klart korsas deras vägar.

Som vanligt glider jag in i den mysiga miljö som Elly Griffiths lyckad skapa om och om igen. Fick jag önska skulle jag vilja semestra några veckor hemma hos Ruth. Funderar över vad det är som gör Ruth så sympatisk. Kanske för att hon är så ovanligt mänsklig? Hon har ju en del skavanker, det medger hon ju själv, men viftar snabbt bort dem med en förevändning att ytan är inte allt. 
En orolig grav utspelar sig som sagt i Blackpool och inte i Ruths vanliga omgivning. En arkeologkollega har mördats och är det kung Arthurs grav han hittat? Författaren bygger elegant upp spänningen och jag slukar kapitel efter kapitel. Hon lyckas blanda historia med nutid då ett nyhedniskt rasistiskt sällskap – Vita handen – som är besatta av kung Arthur, verkar ha ett finger med i spelet. Detta hemliga sällskap försöker vända saker och ting så att de passar deras intressen. För vad händer om sanningen kommer fram? 
Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Jag är inte orolig. Jag vet att Elly Griffiths aldrig gör mig besviken! 
feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Kul, Läst 2013

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Ibland vill man bara stanna kvar i stämningen i en bok. Just så känner jag när jag läser Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend.

Hela helgen har jag burit med mig boken och tagit till både det ena och det andra knepet för att sno åt mig lite lästid. Nu vill jag inte att boken ska ta slut. Än har jag några sidor kvar och jag spar på dem. Är det något som kommer att få Eva att gå upp ur sängen innan ett år har gått?

Vem har inte snuddat vid tanken på att bara skita i allt och dra sig undan!? Det är precis vad Eva gör när hennes barn lämnar hemmet för att börja plugga på annan ort. Vad skönt att få tänka klart, att slippa allt. Lägga över ansvaret på någon annan.

Min känsla av att författaren startar en feministisk reaktion med boken är stark. Det är inte utan ett hånleende som jag läser om Brian, Evas man, som blir helt handikappad när hans fru inte längre lagar maten, stryker hans skjortor eller arrangerar julfirandet. Det blir en nyttig erfarenhet för honom. Kanske borde vi alla lära oss att inte ta personer i vår närhet för givna.

På bokens baksida kan man läsa att den handlar om en kvinna som går in i en livskris. Så uppfattar inte jag det. Jag ser snarare en stark kvinna som beslutar sig för att ta tag i sitt liv. Hon är beslutsam att inte bara låta det rulla på i samma gamla hjulspår. Hon tar en timeout för att vila, få tänka färdigt och bara för att hon VILL!

Det är inte så att man som läsare är inne i Evas huvud och får följa hennes tankegångar hela tiden. Tvärtom så lär man känna henne mer genom hennes familj och andra som hon lär känna under sin frivilliga isolering; Evas mor, svärmor, tvillingbarnen med autistiska drag, makens älskarinna och inte minst Alexander som dyker upp av en slump. Han blir den som hjälper Eva med både praktiska och känslomässiga ting. Hela familjen är lite galen och jag ser många likheter med familjen i tv-serien Friday night dinner, som är en favoritserie.

Ryktet om kvinnan i sängen sprider sig som en löpeld på orten där Eva bor. Folk kommer till henne för att få råd och hon upphöjs nästan till en gudomlig och vis kvinna. Kanske vill författaren här visa på att den nutida västerländska livsstilen kanske inte alltid är den bästa. Att en person som drar sig undan ses som något väldigt udda, säger något om oss. Det är nästan tabu att vända sig från världen. Får man verkligen göra så!? Kanske skulle vi må bra lite till mans av att släppa lite på kraven. Dra oss undan ibland från bruset.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Sue Townsends humor är helt underbar! Lågmäld, samtidigt som grov. Varje sida rymmer minst ett skratt; ibland ett gapgarv och ibland bara ett inombordsleende eller ett igenkänningsskratt. Jag har inte läst något av henne innan…konstigt nog…men kommer att läsa böckerna om Adrian Mole så fort jag får tillfälle.

Jag återkommer när jag har läst slutet. Nu ska jag gå till sängs.

feelgoodbibliotekarien Australien, Brittiskt, Feelgood, Historisk, Läst 2013

En välbevarad hemlighet

Bild: Dagens feelgood-lunch satt fint! #livetpåenpinneEn välbevarad hemlighet av Kate Morton är en bok där läsupplevelsen är mer ”feelgood” än själva berättelsen. Med det menar jag att det är en bok man fastnar för. Berättelsen har egentligen fler mörka drag i sig än vad jag vanligtvis gillar. Förlaget beskriver den som beroendeframkallande och det är precis vad varje bok av Kate Morton har varit  för mig. Jag vill rekommendera den till dig som söker en fängslande historisk roman med dramatik, hemligheter och kärlek.

Berättelsen är skickligt komponerad och slingrar sig än hit, än dit. Jag var inte riktigt säker på upplösningen förrän på de sista sidorna. Visst hade jag haft mina aningar, men författaren bjuder ändå på andlös spänning hela vägen. Mortons bästa bok enligt mig. En välbevarad hemlighet var inte lika suggestiv och mörk som I det förflutna och inte lika långsam som Den glömda trädgården.

Men visst känner man igen författarens berättarstil. Även denna berättelse skildras från flera berättarperspektiv och utspelar sig också i flera olika tidsåldrar. Dels i nutid då den äldsta dottern, Laurel, sitter vid sin mors dödsbädd och vill få svar på VEM det var som kom till deras dörr, när hon bara vara 16 år och VARFÖR mamman stack ihjäl honom med en tårtspade, utan minsta tvekan. Lauren blev vittne till dådet och vill få svar på vem hennes mamma var innan hon blev mor.

Genom gamla brev, dagboksanteckningar och annan forskning nystar Laurel fram ledtråd efter ledtråd om moderns liv under andra världskriget, då hon bodde i London. Vi får samtidigt lära känna Jimmy, moderns pojkvän och Vivien, en väninna…eller var hon en vän egentligen? Vem har sanningen på sin sida? Vem av dem är psykisk instabil? Vilken roll spelar ödet? Det är nästan med en obehaglig krypande känsla som jag bläddrar för att se hur det ska gå.

Personerna är väl beskrivna, nyanserade och jag kände mig ofta som en fluga på väggen, som en osynlig iakttagare till det som sker mellan dem. Miljöbeskrivningarna är också författarens starka sida och hon är noggrann med tidsmarkörerna.

En välbevarad hemlighet var en mina läshöjdpunkter den här våren och efter att ha läst författarens tidigare böcker så hade jag höga förväntningar. Jag kan avslöja att de mer än infriades. Det tog ett tag innan jag kom in i den…men sen… Nu vill jag gärna läsa Dimmornas lek, som jag inte har läst än. Någon som har läst? Hur är den i jämförelse med Kate Mortons övriga böcker?

Nästa bok av Kate Morton hoppas jag kommer att utspela sig i författarens eget hemland; Australien.

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Historisk, Läst 2013, USA

Om du får det här brevet

Om du får det här brevetLåt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling… När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.

Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Läst 2013

Torsdagarna i parken

Torsdagarna i parken

I början tyckte jag att Torsdagarna i parken, av Hilary Boyd, inte var någon bok för mig, att jag inte tillhörde målgruppen, men jag ändrade mig allt eftersom. Huvudpersonerna är i 60-års åldern och boken handlar om kärlek på ålderns höst. Efter att ha läst en bit ville jag fortsätta och se hur det skulle gå för Jeanie. I och för sig visste jag ju att boken skulle sluta lyckligt, men vägen dit var inte helt rak, förutsägbar eller trist på något vis.

Jag tyckte mycket om att läsa om Jeanie, som i motsats till sin make inte känner sig särskilt gammal. Hon vill fortsätta att driva sin hälsokostaffär, ta hand om sitt barnbarn och inte alls flytta ut på landet och slå sig till ro.

Jag hör ofta folks negativa åsikter om par i mina föräldrars ålder, som köper hus när de är så gamla. Varför ska inte människor få göra som de vill! Livet pågår ju även när man fyllt 60. Alla vill inte sätta sig ner och glo och vänta in döden. Dessutom blir ju allt fler allt äldre nu för tiden. Där tycker jag att författaren har en poäng när hon skriver om Jeanie och hennes 35-åriga relation, som har gått i stå. Det är aldrig försent med en förändring.

Författaren skriver på ett sätt som gör att man inte tänker på att huvudpersonen är i en annan fas av livet än jag själv är. Tankarna är desamma. Jag kommer på mig själv med att tänka att författaren lika gärna hade kunnat byta ut åldern på huvudpersonerna till 30-åringar, och med bara några små ändringar haft en historia som Lisa Jewell eller Marian Keyes lika väl hade kunnat skriva.

Samtidigt är det just huvudpersonernas ålder som gör att boken sticker ut från mängden. De befinner sig i en fas i livet som i alla fall inte jag har läst så mycket om tidigare. Roligt också att få ett annat perspektiv på relationen mormor, mor och barnbarn.

Torsdagarna i parken utspelar sig i London och miljön gör mycket till att jag tycker om boken. Personporträtten är ingående och så precisa att det känns som att man lika gärna hade kunnat sitta bredvid och lyssna. Jag gillar även bokens budskap om att det aldrig är försent att hitta sin livs kärlek och att livet långt ifrån behöver stanna av för att man närmar sig pensionsåldern. Det här är en bok som jag tror kommer att tilltala de flesta som gillar relationsromaner och feelgoodberättelser. Torsdagarna i parken är Hilary Boyds skönlitterära debut och det lovar gott för framtiden.

Här kan du läsa ett smakprov ur Torsdagarna i parken av Hilary Boyd.

feelgoodbibliotekarien Bladvändare, Brittiskt, Favoriter, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2013

Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga ”jag-är-där-känslan” – som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten – utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett ”relationspaket” för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att ”var det inte mer än så här-tanken” kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta…men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns … och det sätter sina spår. Ralph ”hittar sig själv”, som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall 🙂 Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad….och besviken?

feelgoodbibliotekarien Bibliotekspraliner, Brittiskt, julkalender, lad-lit

Bibliotekspralin nr 21 – favoriter från bibliotekets hyllor

Ingredienser: föräldrarskspets vedermödor, lad-lit när den är som bäst, 
brittisk humor förstås och en berättelse om att bli vuxen på riktigt.
Varsågoda!

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012, Sorglig

Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

Livet efter digFörst en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev…men nu sitter jag här och skriver ändå. 🙂  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den 🙂

Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd 🙂 och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit ”pratad över huvudet” med.

Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. 🙂 Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på ”mjuka” värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen 🙂

Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.