Kategori: Feelgood

En bok som Undret av R.J. Palacio skulle lätt kunna bli lite FÖR fluffig och sockersöt, men med huvudpersonens starka personlighet och skarpa humor så tyckte inte jag att den blev det. Det positiva budskapet om att man kommer långt med vänlighet värmer och är tydligt och därför räknar jag denna bok som feelgood.

Det finns de som inte alls klarar av den här sortens böcker och skriver att ”man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande”. Det tycker jag är att vara lite väl cynisk. Undret är trots allt en barnbok och är klassad som Hcg, det vill säga böcker som passar ungefär för elever i mellanstadiet. Fast egentligen är Undret en fin allåldersbok och passar lika bra att läsa när man går i högstadiet, eller när man liksom jag har slutat skolan för länge sedan.

Boken handlar om Auggie som föds med ett missbildat ansikte och som gått igenom 127 operationer innan börjat årskurs 5. Hans mamma har undervisat honom i hemmet fram till nu när det är dags för honom att pröva sina vingar. I flera år gick han omkring med en astronauthjälm på huvudet för att slippa visa sitt ansikte och undvika den uppmärksamhet som hans utseende alltid drar till sig. Det var inte lika många som häpnade eller tyckte det var så konstigt med ett barn med astronauthjälm i jämförelse med hur många som ryggade undan när de såg Auggies ansikte för första gången. Halloween är Auggies favorithögtid för då kan han gå omkring precis som alla andra utan att skrämma (!) någon.

Alla har väl någon gång varit med om att känna sig uttittad. Tänk då att ALLTID vara utsatt för allas dömande blickar!! Det är intressant att följa Auggie och få ett innifrånperspektiv från hur det kan vara att se annorlunda ut. Till exempel i klassrummet vet Auggie på ett ungefär när läraren kommer att stanna till under uppropet och dra efter andan precis när hon möter hans blick.

Det finns till och med föräldrar på skolan som retuscherar bort Auggie från klassfotot och som tycker att eftersom han har speciella behov (vilket han inte har) inte borde gå på den skolan. Auggies egna familj är en drömfamilj. De pratar verkligen MED varandra istället för TILL varandra och relationen dem emellan är varm och innerlig. De älskar honom för den han är och stöttar och beskyddar honom alldeles lagom.

Hans äldre syster Via känner ofta att hennes bror får mer uppmärksamhet och det är intressant att man som läsare får hennes och även andra personers perspektiv på Auggie och hans första år i skolan. Speciellt fastnar det som Via berättar om när hon hade bott en tid hos mormodern och kom hem och för någon sekund såg Auggie på samma sätt som utomstående såg honom.

Systern undrar också: ”Vi har alla ägnat så mycket tid åt att försöka få August att tro att han är normal, att han faktiskt tror att han är normal. Och problemet är att han inte är det.”

Även lärare och rektorn är vettiga och kloka personer. Även ett fåtal elever är modiga nog att närma sig Auggie och upptäcker att han är en helt normalt kille trots sitt annorlunda ansikte. Det är många faktorer som gör att man trivs i skolan och elever, skolutvecklare och skolpersonal skulle kunna plocka många kunskaper utifrån den här historien. Boken fungerar ypperligt för samtal i klassrummet om mobbning, om att vara annorlunda och hur man ska vara mot sina medmänniskor.

Läste någonstans att många tycker att översättningen från engelska till svenska är dålig. Det var inget jag direkt reagerade över, men visst är det ett ganska enkelt och rakt språk. Det är inte en bok jag kommer att minnas tack vare det vackra språket. Några ord märkte jag att de stack ut, som tex raring. Eftersom jag verkar sakna en cynisk ådra och lutar mer åt det naiva hållet så tänkte jag direkt när såg ordet raring: Det var länge sedan jag hörde. Kanske dags att börja använda det lite mer igen. Jag väljer att vara snäll. #väljavarasnäll