feelgoodbibliotekarien Bladvändare, Brittiskt, Favoriter, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter

Mannen som glömde sin fru – beroendeframkallande feelgood

Mannen som glömde sin fru är en bok med starkt beroendeframkallande egenskaper. Man vill hela tiden ha mer. Du kanske känner igen den där sköna känslan som infinner sig när man har en riktig bra bok på gång och vet att man har något roligt att se fram emot nästa gång man får en lucka i andra sysslor. För mig är det här den bästa sortens läsupplevelser.

Jag hade höga förväntningar på boken och de har infriats med råge. Jag har läst författarens tidigare böcker och tyckt om dem, men nu har han slipat sitt författarskap och är ännu ett strå vassare. Mannen som glömde sin fru är en rolig, charmig, klok och tankeväckande feelgoodroman, som borde tilltala alla med ett hjärta.

Det är svårt att inte dra paralleller till En dag, eftersom det är Printz Publishing som har gett ut båda böckerna. Vi är många som har tagit En dag till våra hjärtan. I John O´Farrell har förlaget hittat en värdig uppföljare till David Nicholls. Om En dag handlade om ungdomskärlek rör Mannen som glömde sin fru den vuxna äktenskapliga relationen. Flera gånger under läsningen tänker jag att boken skulle fungera bättre än ren parterapi. På ett tankfullt vis, och med den befriande humorn närvarande, berör författaren grundstenarna till en fungerande och varaktig relation. Jag läste att han är gift, men tänker att han måste ha en skilsmässa bakom sig för att kunna skriva så inlevelsefullt om ett söndertrasat äktenskap.

I går låg jag på kökssoffan och skrattade så högt åt O´Farrells dråpliga humor att min man undrade vad jag höll på med 🙂 Jag gillar förfatarens sätt att lätta upp det svåra med humor. Hans tes verkar vara att humor är en grundläggande del av en god relation. Huvudpersonen Vaughan, och hans fru Maddy har humorn som gemensam nämnare och Vaughan får sporadiskt tillbaka minnesbilder från deras tidigare gemensamma upplevelser. Jag blir lite avundsjuk på deras roliga traditioner, där ett bortglömt vykort som aldrig blev postat, har en central roll.

Som läsare får man känna på den starka kärlek Vaughan känner för sin fru. Det är riktigt smärtsamt att vara med när han upplever den person han var innan minnesförlusten och hur han drivit sitt äktenskap till en uppslitande skilsmässa. Det är ju sällan bara en det handlar om när två träter, som det heter, och även hans fru får upp ögonen för hur deras relation rullat mot stupet.

Det är också intressant att följa Vaughans möte med sitt nya liv och vilka förändringar minnesförlusten har fört med sig. Han har förändrats på många områden och får liksom uppleva allt för första gången igen. Han som har varit en inbiten rökare, har helt plötsligt tappat röksuget. Han får lära sig att cykla och simma och det verkar sitta i minnet, så det fixar han galant. Att köra bil visade sig inte vara lika lätt… 🙂

Nu ska jag njuta av de drygt 50 sista sidorna av boken. Återkommer!
————————————–

Nu har jag läst klart. Njöt sakta av de sista sidorna. Slutet var inte helt givet och det var någon helomvändning och tvist innan sista sidan. Boken lämnar mig dock lite förvirrad. Hur var det nu? Vad hade Vaughan egentligen gjort? Och vad mindes han? Har du läst får du gärna lämna din åsikt om saken i kommentarsfältet. Jag måste bläddra tillbaka en gång till.

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Favoriter, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter

En nypa salt av Maria Goodin

Jag har tidigare skrivit om En nypa salt, fast då hade jag inte läst hela boken. Nu är den utläst och smält och den är så bra att den förtjänar ett inlägg till! I boken låg en lapp från Pia på Printz Publishing där det stod: ”Mer feelgood än så här blir det inte!”. Jag är beredd att hålla med på stört. Den är rolig, annorlunda och med ett driv i berättelsen där även spänningen får sin del. Samtidigt är den sorglig och den både berör och ruskar om. En av höstens härligaste läsupplevelser för mig. Jag tror att den skulle gå hem hos de flesta. Ungefär som En röd liten fågel i juletid, av Flagg. Den brukar jag rekommendera när biblioteksbesökare vill ha något mysigt.

Baksidestext: ”Meg växer upp med sin ensamstående och minst sagt excentriska mamma, som odlar spagetti i blomlådorna och fångar älvor i mjölkflaskor på nätterna”. 

Megs mamma använder fantasin för att dölja eller kanske förtränga hemska händelser i förfluten tid. Hon gör det på ett sånt lättsamt och briljant sätt att hon får tillvaron att glöda och jag tänker att fler barn förtjänar att växa upp i en fantasivärld som den Meg uppfostrades i. Samtidigt förstår jag Megs förtvivlan och starka vilja att få veta mer om sin egen bakgrund och hennes irritation mot mamman. Det kan inte vara lätt att möta omvärldens förvånade, roade och retfulla blickar inför sanslösa beskrivningar av sin egen födelse, till exempel, och samtidigt få veta att ens bakgrund är en helt annan än den man har hört under hela sin uppväxt.

Jag kan ändå inte låta bli att tänka: vilken ynnest att få växa upp med så många historier! Jag fastnade bland annat för det här stycket med Megs mammas förklaring av vad det är som håller uppe himlen. Jag tog mig friheten att skriva av den:

”- Vad är det som håller molnen uppe? frågade jag dig en dag. 
– Himlen förstås, svarade du.
Vi låg på rygg i parken, sida vid sida, och tittade på figurer i molnen. Jag minns att jag pekade på ett moln som såg ut som en kanin, fast du hävdade att det var en födelsedagstårta och att kaninens öron var ljus. Allt såg alltid ut som mat för dig. 
– Men vad är det som håller upp himlen då? frågade jag. 
Du var tyst en stund. 
– Luft, som i en sufflé, sa du sedan. 
– En sufflé? 
– Ja, en sufflé. Sätt handen framför munnen och andas i den, så här. 
Du andades in i handlflatan och jag gjorde likadant. 
– Känner du hur varm din andedräkt är? När alla människor i hela världen andas samtidigt, då blir det en massa varm luft. Och du vet ju hur varm luft får en sufflé att resa sig? 
Jag nickade högtidligt, låtsades att jag visste det. 
– All den varma luften från alla människor som andas gör att himlen höjer sig på samma sätt. 
Jag var för ung, för ung för att ifrågasätta dig. Du kunde ha sagt att himlen satt uppe med säkerhetsnålar och jag hade trott dig. Jag trodde på allt du berättade” 

Maria Goodin visar i den här boken på fantasins starka kraft, både för läkning och som ett sätt att visa kärlek. Mannen som kommer in i Megs liv tycker också mycket om att berätta historier och han blir vän med Megs mamma. Han är precis tvärtemot Megs pojkvän som är forskare och som bara tror på det som det finns bevis för. Kontrasten mellan de helt olika männen är lysande och ibland skrattretande. Det var lite befriande att själva kärlekshistorien fick stå tillbaka för mor och dotterrelationen. Samtidigt finns kärleken där på ett sånt naturligt sätt…Läs så förstår du vad jag menar 🙂

Det är roligt att jämföra hur titlarna ändras till att passa olika utgivningsländer; engelska titeln: Nutmeg och den amerikanska: From the kitchen of half truth. Den svenska titeln är lysande! 
Jag läser gärna fler böcker av Maria Goodin! 
Tack till Printz publishing som luskar upp så bra titlar! 
feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012

Jag blir hungrig av att läsa En nypa salt

Blir du hungrig när du läser om mat? När jag läser En nypa salt av Maria Goodin blir jag så sugen på sufflé, lönnsiraps- och pecannötsmuffins och passionsfruktkaka…Dreglar du också nu? 🙂 Förlaget beskriver boken som ett: ”Brittisk relationsdrama i köksmiljö” och det stämmer på pricken.

Megs mamma är lite speciell. Hon försitter inte en chans att få använda sin fantasi och oftast rymmer den referenser till något ätbart. Meg har sedan födseln matats med de mest häpnadsväckande historierna; hennes första tand var så vass att mamman använde henne som konservöppnare, hon drack så mycket mjölk att de hade en ko ståendes bredvid sängen. När modern är döende flyttar Meg hem och tar hand om henne. Frustrationen över att inte veta något om sin far och sin bakgrund börjar gå henne på nerverna.

Meg har för länge sedan tröttnat på sin mors fantasifulla lögner om hennes uppväxt och har ett förhållande med en man som är moderns totala motsats. Moderns beskrivning av förälskelse rymmer sprakande stjärnor, elektricitet, glittrande moln av stjärnstoft och känslor av att falla; ”De säger att man faller handlöst för någon när man blir förälskad, för det är precis vad man gör; man faller långsamt, länge. Jag började falla samma stund som din pappa omfamnade mig, och jag fortsatte att falla i flera dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle få fast mark under fötterna igen”.

Meg förklarar hur det är med sin pojkvän; ”Med Mark är det inte som att falla, det är raka motsatsen, som att bli infångad och nedsatt på jorden igen. Allt är plötsligt självklart. Alla varför har ett svar, alla mysterier har en lösning. Det är som att hitta hem när man varit vilse, eller som att få svaret på en gåta man kämpat med länge. Det får inte jorden att snurra, det får den att stanna”.

Men så dyker den charmerande trädgårdsmästaren upp…

En nypa salt påminner mig om Chocolate, av Joanne Harris, med alla matreferenser och det där lite magiska i tillvaron. Eftersom jag själv är lite förtjust i att drömma mig bort, trolla med ord och att inte ta allt så bokstavligt så tycker jag mycket om Megs excentriska mor. Jag har nu läst ungefär halva boken och kommer att läsa fortsättningen långsamt under andakt så att den räcker länge, länge…

En nypa salt är utgiven av Printz Publishing som ger ut ”intelligent underhållning och feelgood-berättelser som är lättillgängliga, men också välskrivna och smarta – och gärna roliga”. Den här boken är ännu en mitt-i-prick-utgivning av förlaget som gav ut En dag av David Nicholls.

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Favoriter, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2012

Porträttet av Dig

Porträttet av Dig av Isabel Wolff är ren och skär feelgood – varmt, intelligent, intressant, överraskningar och ett persongalleri som gör att man känner sig som hemma i en tv-serie från BBC. Boken framkallar kanske inte skratt eller tårar, men en skön känsla och jag blir underhållen från första till sista bokstaven.

Porträttet av Dig föll jag för så fort jag såg omslaget. Så smakfullt! Sen kom jag på att jag läst Isabel Wolff tidigare och när jag gick tillbaka och kollade inlägget om Vickis vintagebutik blev jag förvånad över vilken sval recension jag skrivit. I mitt minne var den bättre och jag har rekommenderat den hej vilt på jobbet. Ingen (vad jag hört) har blivit besviken. Vintagekläderna dyker förresten upp även i den här boken.

Porträttet av Dig handlar mycket om porträttmålning eftersom huvudpersonen Ella, är konstnär och målar just porträtt. Inte visste jag att det kunde vara ett sånt faschinerande yrke. Bara den delen av berättelsen är intressant och som jag har sagt tidigare tycker jag om när man får lära sig något nytt samtidigt som man får sig en bra berättelse till livs. Ansikten beskrivs på de mest detaljerade och varierande sätt och jag börjar själv att se på människors ansikten på ett annat sätt. Ellas intention är att ge liv åt personens känsloliv i porträtten och sittningarna med olika uppdragsgivare utvecklas till rena terapistunderna…för båda parter. Ella kommer så nära personerna hon målar, vilket nog är lätt när man sitter och stirrar på varandra flera timmar i sträck 🙂

Ellas pappa lämnade familjen när hon var sex år och hon försökte teckna pappans ansikte från sitt minne om och om igen. Så fort Ella frågade sin mamma och ville veta var hennes pappa tagit vägen möttes hon av undvikande svar. Ju längre in i berättelsen man kommer desto fler hemligheter uppdagas…och det var inte alls som jag hade föreställt mig. Jag blev överraskad och det ger boken flera pluspoäng. Relationen barn och förälder tar nästan mer plats än det romantiska inslaget och det gör historien mer trovärdig på något vis. Kärleksrelationen finns där nästan hela tiden, som ett undertryckt pirrande, men tar aldrig överhanden. Ella blir kär i sin lillasysters fästman och gör allt hon kan för att ingen ska märka det. Som läsare får man följa hennes pina och disciplinerade avståndstagande…ibland är det på gränsen att hon faller dit…men så…

Som jag skrev tidigare i ett inlägg så bloggar jag helst om böcker jag läser medan jag har dem i färskt minne. Allra helst redan innan jag har läst ut dem. Så är nu fallet med Porträttet av Dig. Jag vill suga på pralinen så länge det går. Skulle det inte sluta som jag tror så återkommer jag 🙂

Måste bara klippa in vad Isabel Wolff själv skriver om boken på sin hemsida:
”So The Very Picture of You is about a portrait painter, her sitters and their stories. It’s about the huge secrets that can lie within families, untold. Most importantly it’s about how we look at each other, and what we choose to see.”

På hennes hemsida kan man även läsa om hur hon fick idén till den här boken. Jag hoppas att hon redan har en ny bok på gång för jag vill gärna läsa fler böcker av henne. Måste jag läsa de hon har skrivit tidigare på engelska eller är det översättningar på gång av hennes andra böcker?

Recensionsexemplar från Forum

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Kul, Sugen på

Gapgarv och igenkänning hos John O´Farrell

Gick förbi min bokhylla i dag och lade då märke till boken Kan innehålla nötter av John o´Farrell. Hade inte tänkt på honom på ett tag förrän jag såg att Printz Publishing kommer att ge ut Mannen som glömde sin fru i höst. Jag läste aldrig hela boken, av någon anledning, men jag kom ihåg att den startade med en helt otroligt rolig öppningsscen. Så jag tog med boken ut i trädgården och läste början igen…och skrattade…och skrattade högt…tror inte grannen är hemma, som tur är.

Boken startar med att en mamma står gömd bakom en bil, beredd att sparka ut en pappersfigur föreställande Tony Blair i skoluniform, för att skrämma bilisterna som kör för fort på hennes gata. Det är ungefär så mina tankar går ibland när bilarna svischar förbi här hemma. Kanske var det därför jag tyckte att det var extra kul. John o´Farrell kan det där med att skriva roligt och i den här boken trycker han på en öm punkt hos alla föräldrar…hur vi curlar våra barn. Ibland kan det vara jobbigt, men samtidigt skönt att skratta åt sig själv. Med tanke på hur kul jag tycker bokens första sidor är, kommer jag nog att slänga mig över o´Farrells nya bok när den ges ut.

*…i skämtbutiken fanns bara masker föreställande Musse Pigg, Frankenstein, en häxa och en djävul att välja på…förutom Tony Blair, som nog var den mest pojklika av dem.

feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Feel-good, Film

Min plikt som Feelgoodbibliotekarie att tacka Maeve Binchy!

Eftersom Maeve Binchy lämnade jordelivet i veckan känner jag att det är min plikt som Feelgoodbibliotekarie att uppmärksamma hennes böcker lite extra just nu. Jag vet en hel bunt biblioteksbesökare som kommer att bli mycket ledsna att höra att hon har dött. Binchy har väl aldrig varit en av mina stora favoriter, men några böcker av henne har jag slukat och tyckt om. Det där speciella brittiska och ofta lantlivet, som jag gillar, var hon briljant på att beskriva.

Nora O’Donoghues dröm är en av Binchys böcker som föll mig speciellt i smaken. I den blandar hon italieninspiration med det irländska, som får en att vilja gå en språkkurs i italienska i Dublin på direkten.

När ödets stjärnor faller har jag både läst och sett på film. Den handlar om två flickor som växer upp tillsammans på 50talet på Irland. Jag gillade boken när jag läste den för länge sedan, men filmen tyckte jag nog ännu mer om.

Den magiska källan – har jag inte läst än, men tipsat många biblioteksbesökare om. En vän till mig har läst den och har sagt att jag kommer att gilla den. Den beskriver hur livet i en småstad förändras och eftersom jag bor på en liten ort tror jag att jag kommer att känna igen en del. 🙂

Nu behöver vi inte gräva ner oss för att det inte kommer fler Binchyböcker. I bland annat boken Nutidsromantik, av Maria Ehrenberg, hittar du kanske dina nya favoritförfattare..som åtminstone påminner om Maeve Binchy.

Tack Maeve Binchy för att vi har fått läsa dina historier!

feelgoodbibliotekarien boktips, Brittiskt, Europa, Feel-good, Indien, Kulturkrockar, Kulturmöten, Läst 2012, Samtid

Major Pettigrews sista chans

”Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar”, går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.
Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från ”En karl för sin kilt”, som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker…och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett ”Morden i Midsommer”-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

feelgoodbibliotekarien Bladvändare, Brittiskt, chicklit, Feel-good, Kul, Läst 2012, Romantisk komedi

Nya kontakter av Kinsella – romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda ”pratiga” och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk 🙂 Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt…eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä…nu blädderläser jag klart den…men sen tog den sig igen… Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden…och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet…ja det är rena Julia-Roberts-slutet…så klart! 🙂 Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad…sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.

feelgoodbibliotekarien afrika, boktips, Brittiskt, Europa, Exil, Favoriter, Godbitar, Kulturkrockar, Läst 2012, Samtid, Sorglig

Little Bee

Little Bee av Chris Cleave – Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: ”En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen”.
Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!
feelgoodbibliotekarien Brittiskt, Deckare, Favoriter, Feel-good, Historisk, Läst 2012

I det förflutna


I det förflutna av Kate Morton var en överraskning för mig. Jag gillar hennes tidigare och vet att de är lite åt det lättsammahållet, men ändå lite kluriga och med helt underbara miljöbeskrivningar och personbeskrivningar. I det förflutna var lite långsam i början och det tog ett tag för mig att fastna i berättelsen…men sen var jag fast. Ordentligt! Spänningen bygdes upp för varje sida och på slutet var det nästan olidligt. Det här är en roman som gränsar till thriller och skulle bli en utmärkt tv-serie från BBC.

Boken påminner mycket om Den trettonde historien, som ingår i min favoritsamling av bästa böcker. Intressant också att få en inblick hur det kunde ha varit under första världskriget i England. För bokälskare har också boken en guldkant eftersom den handlar om en BOK.