feelgoodbibliotekarien Historisk, Läst 2013, USA

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier!

Wonderland creek

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier. Det fick jag lära mig först när jag stötte på boken Wonderland Creek, Resan till verkligheten av Lynn Austin. Det var under den stora depressionen i USA på 30-talet som ett statligt program startades där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter till folk som annars inte skulle ha kommit i kontakt med varken böcker eller bibliotek.

Boken startar med att bokmalen, tillika bibliotekarien, Alice blir påkommen av sin pojkvän med att läsa under en begravning. Alice lever genom böckerna och inte förrän hennes liv ställs på ända i en liten ort långt ifrån civilisationen och de bekvämligheter, som hon är van med, möter hon den bistra verkligheten och sätts på prov.

Alice skulle bara lämna några ihopsamlade böcker till biblioteket i den lilla kolgruveorten Acorn, men hamnar mitt i familjekonflikter och hemlighetsmakeri. Hon blir av olika anledningar kvar längre än hon först hade tänkt sig.

Det här är ingen bok jag skulle ha läst om det inte var för det intressanta historiska temat. Man får en viss inblick i hur det kunde ha varit för de ridande bibliotekarierna och vilken glädje folk hade av böckerna och besöken. Ett råd till dig som är känslig för böcker som påminner om Binchys, McKinleys och Roberts : undvik boken! Till dig som gillar underhållningslitteratur med historisk touch kan jag bara rekommendera denna bok. Inom sin genre skulle jag säga att den hamnar på den övre skalan och boken förtjänar sina läsare.

Författaren Lynn Austen har vunnit Christy Award för bästa kristna roman flera gånger. Jag tycker att det kristna budskapet är ganska så nedtonat i boken, i alla fall utifrån mina förväntningar 🙂 Det kan hända att jag har missat en del, för jag måste faktiskt erkänna att jag blädderläste andra halvan av boken. Dels på grund av att jag har fler böcker på vänt och dels för att boken blev lite för långrandig för min smak. Boken hade gärna kunnat kortats ner med minst hundra sidor.

Bilden av bibliotekarien känner man ju igen. En passionerad bokläsare, (oftast kvinna), som ser sitt yrke som ett kall och som utför sitt arbete för en väldigt låg lön med andras intressen för ögonen. Tidigare har jag videobloggat om boken och läst ett stycke högt.

Kanske kan vetskapen om de ridande bibliotekariernas historia ändra på vår yrkesimage? Jag har ju redan tankarna på en flakmoppe 🙂

feelgoodbibliotekarien Kul, Läst 2013, Resor, Samtid, USA

Var blev du av Bernadette av Maria Semple


Var blev du av Bernadette

Var blev du av Bernadette, av Maria Semple beskrivs av förlaget som rolig, rapp och gripande. Jag håller med! Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en bok att jag vill börja om med den redan när jag har läst ut sista sidan.

Bokens huvudperson, Bernadette, var en gång i tiden en framstående arkitekt, och tilldelades en av de finaste utmärkelserna i arkitektkretsar. Hon kom i strid med en granne och sedan spårade allt ur. Efter flera missfall fick Bernadette och hennes man Elgie, en liten flicka – Bee. Bernadette mådde dock inte bra och tappade skaparlusten. Huset hon köpte för att göra något storartat av, förföll allt mer under årens lopp, och till slut stack det till och med upp ogräs mellan golvplankorna. En vän skrev i ett brev att Bernadette måste skapa annars skulle hon bli en samhällsplåga…och där hade han delvis rätt. Maken Elgie arbetar allt längre dagar på Microsoft och  Bernadette trivs aldrig i Seattle. Hennes beskrivningar av staden och folket där är roliga bara i sig och de får mig bara att bli ännu mer intresserad av staden. 🙂

Dottern Bee och Bernadette har en varm och stark relation, men när dottern önskar att familjen ska åka till Antarktis känner Bernadette, som dragit sig undan all kontakt med andra människor, att hon inte kommer att klara av varken att vara bland folk eller den beryktade sjösjukan. För att slippa resa tar hon till så drastiska metoder som att boka livsfarliga sjösjukepiller och dra ut sina visdomständer. För att undvika kontakt med folk sköter Bernadette dessutom alla kontakter med omvärlden, allt från att beställa mat till att boka biljetter, genom en person i Indien (som sedan visar sig vara någon annan än den Bernadette trott). Här hör ni historiens absurda nivå. Den här familjen gör på sitt eget vis och jag gillar dem från första sidan.

Boken är roligt och fräscht skriven. Historien förs fram genom mail, hemliga lappar, rapporter m.m och är därför inte helt lättläst. Trots att det är många röster som kommer till tals så har jag aldrig några problem med att hålla i sär dem. Historien flyter på så pass bra att det inte gör något att berättarrösterna växlar. Persongalleriet är udda och det är inte utan ironi som författaren beskriver föräldrarna till eleverna på Bernadettes dotters skola. Flera mammor där skulle lätt platsa i Desperate Housewives eller likande tv-serier. Gemenskap är inte riktigt Bernadettes grej och det har de andra mammorna mycket svårt att förstå när de nästan vänder ut och in på sig själva för att ordna fester och arbetsgrupper för att få passande familjer att sätta sina barn i just deras skola. Bernadettes familj däremot skulle hellre platsa i Gilmore Girls.

Författaren har tidigare skrivit manus till flera kända tv-serier som bla. Ellen, Saturday Night Live och Galen i dig. Jag känner igen humorn från tv-serierna (som jag gillar) i boken, men i bokform känns humorn lite mer subtil och inte lika ”rakt på”. Humorn är finslipad och historien lever inte på slapsticks eller snabba repliker även om sådana finns med i boken. Om jag får önska så ser jag gärna att boken blir filmad, men kanske ännu hellre att författaren klämmer ur sig fler böcker som den här…och det fort! För jag vill läsa mer av Maria Semple!

För övrigt var boken mycket spännande och på slutet bet jag nästan på naglarna av nervositet. Skulle Bernadette komma till rätta eller inte?!

feelgoodbibliotekarien Feel-good, Feelgood, Frankrike, Läst 2013

Allt jag önskar mig

Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt är just den sorts bok som jag förväntar mig att finna i Sekwa förlags bokhylla. Den är härligt fransk, välskriven, rapp och lågmält rolig. Det är skönt med författare som inte gödslar sidorna fulla med ord, utan låter ett och annat vara skrivet mellan raderna. Det är lite ‘less is more’ över den här romanen. En lättsam historia, men den saknar för den skull inte ett djupare budskap.

Lite extra tilltalande är boken för att huvudpersonen är en bloggare. Jocelyne, som är gift med Jocelyn (ja, deras namn påminner väldigt mycket om varandra, vilket får förödande konsekvenser), driver bloggen tioflinkafingrar och äger en sybehörsaffär. Hon är 47 år, barnen är utflugna och livet har sin gilla gång….tills den dag då Jocelyne upptäcker att hon har vunnit 18 000 euro. En tänkbar reaktion är ju att man jublar och badar i champagne efter en sådan vinst, men inte Jocelyne. Hon är en person som tänker sig för flera gånger innan hon gör något.

Bokens tema cirklar kring just detta; vad som händer när man vinner en stor summa pengar. Det är inte alltid att alla ens drömmar går i uppfyllelse för att man blir rik. En stor vinst kan ha sina baksidor, vilket psykologen som Jocelyne får träffa, upplyser henne om. Hon erbjuds att gå i en psykologisk stödgrupp.

Det är ett visst parti i boken som jag har fastnat lite extra för. Det är där Jocelyne gör upp listor på saker hon behöver, önskar sig och på alla galna saker som hon drömmer om. Hon tänker att den största rikedomen vore att kunna köpa allt det man har på listan och sedan riva den i småbitar och säga till sig själv ‘så där ja, det var det, nu behöver jag inget mer’.
      ”Men det blir aldrig så. För det vi verkligen behöver är våra små drömmar i vardagen. Det är småsaker   vi måste fixa som får oss att göra upp planer för i morgon, i övermorgon och för framtiden; de små oviktiga prylarna vi ska köpa nästa vecka och som får oss att tänkta att nästa vecka, då finns vi kvar….Det är insikten om att man behöver ett halkskydd till badrummet som håller en vid liv. Eller en couscousgryta. En ny potatisskalare. Därför sprider man ut inköpen.”

”Man ägnar ett liv å att fylla ett hem, och när det är fullt slår man sönder saker för att kunna byta ut dem, för att ha något att göra dagen därpå. Det kan till och med gå så långt att man har sönder sitt förhållande och kastar sig in i ett nytt, en ny framtid, ett nytt hem. Ett nytt liv att fylla.”

Är det här månne författarens kommentar till konsumtionssamhället? Att vi människor skulle må bra av att ägna våra liv åt annat än att fylla det med saker? Att man inte blir lyckligare av att vara rik? Att det är de små sakerna i livet som gör en lycklig…och inte stora lottovinster?

Något negativt med boken? Kanske blev de där partierna där man skulle läsa mellan raderna lite för luddiga ibland. Berättelsen känns också ensidig. Det hade varit kul att få berättelsen ur Jocelynes makes perspektiv också. Men det är kanske en annan bok.

Så klart kommer boken att filmas. Vilket får mig att tänka på att jag fortfarande inte har sett Nathalie.

feelgoodbibliotekarien Läst 2013, Sorglig, Ungdomsböcker, USA

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green är en bok jag inte vill skriva sönder. Egentligen skulle jag inte skriva ett ord mer om den….men jag gör det ändå. Boken förtjänar hur många ord som helst, eller ännu hellre en strålande recension. Någon sådan kommer inte här, men några ord klämmer jag ur mig.

Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att ”dagarna som kommer och går, det är livet”. Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.

Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.

Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.

Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda ”handlar om döden, men är en lovsång till livet”, som Irish Times skrev. Läs den!

feelgoodbibliotekarien Adoption, bokcirklar, Kulturkrockar, Kulturmöten, Läst 2013

Bokcirkla om boken "Gul utanpå" med mig!

Nu har jag läst halva boken Gul utanpå av Patrik Lundberg och häpnar och suckar över hur författaren blir bemött som adopterad både i Sverige och i Korea. Samtidigt är jag road av hans initierade och intressanta historia om hans studentliv i sitt ursprungsland och tankarna går till Murakami och boken Norweigan wood.

Jag har själv barn som är adopterade och tankarna på hur de kan komma att bli bemötta som tonåringar tickar på snabbt i hjärnkontoret efter att ha läst Lundbergs bok. Det är bra att han lyfter fram fördomarna i ljuset så att vi kan göra något åt dem.

Det finns så mycket att diskutera i boken och därför startade jag en bokcirkel på Bokcirklar.se för att prata med andra om adoption, fördomar kring adopterade och kulturkrockar utifrån boken Gul utanpå. Jag hoppas att vi kan föra ett positivt boksamtal och ta hål på en och annan fördom på köpet.
Jag hoppas vi ses på Bokcirklar.se!

feelgoodbibliotekarien Deckare, Historisk, Läst 2013

Tulpanviruset – en samtidsdeckare med kopplingar till 1600-talets hysteriska tulpanhandel

TulpanvirusetTulpanviruset av Danielle Hermans är en bok som passar perfekt för sträckläsning. Den har korta kapitel, många cliffhangers och pusselbitar, som man gärna vill pussla ihop. Tulpanviruset är en historisk deckare med förbindelser till vår egen tid. Eller kanske rättare sagt är det en samtidsdeckare, med kopplingar till 1600-talet. Jag kommer att tänk på Da Vinci-koden under läsningen när symboler, hemliga brev och böcker, samt sammanslutningar liknande hemliga sällskap dyker upp.

Eftersom Tulpanfeber är en gammal favoritbok slängde jag mig över Tulpanviruset när den kom. Båda historierna utspelar sig under 1600-talets tulpanhysteri i Holland när det spekulerades hej vilt med tulpanlökar, varvid marknaden sprack som en bubbla. Det är en intressant tid att läsa om och jag gillar när man lär sig något på köpet. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur folk kunde bli som galna av små tulpanlökar. Berättelsen visar dock på att även idag finns det mindre goda krafter, som inte tvekar att bokstavligen gå över lik för att få driva igenom sin egen världsordning. Författaren vrider också på begreppen och visar att det som först var en god tanke också förändras och bli ren fundamentalism.

Jag tyckte om den här boken dels för att den var skriven med ett sånt driv och spänningen hölls uppe hela vägen, men också för att det var en bok som hade en central roll i berättelsen. Sådant tilltalar en boknörd/bibliotekarie. Om jag ska försöka vara lite kritisk också så hade jag gärna lärt känna huvudpersonerna lite bättre. Miljöbeskrivningarna lös också med sin frånvaro, vilket var trist när stora delar av berättelsen utspelade sig i Holland och London, som är platser jag gillar.

Filmrättigheterna till boken är sålda och jag ser fram emot att se Tulpanviruset på bio framöver.

Fler som har bloggat om Tulpanviruset är:  Bloggbohemen och Underbara böcker

feelgoodbibliotekarien Bladvändare, Brittiskt, Favoriter, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Läst 2013

Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga ”jag-är-där-känslan” – som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten – utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett ”relationspaket” för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att ”var det inte mer än så här-tanken” kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta…men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns … och det sätter sina spår. Ralph ”hittar sig själv”, som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall 🙂 Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad….och besviken?

feelgoodbibliotekarien Enligt Feelgoodbibliotekarien, Läst 2013

När två blev tre och fåddelsedag

Egentligen tillhör jag inte längre målgruppen för att läsa När två blev tre, förstagångsföräldrars funderingar, farhågor och fantasier av Daniel Åberg och Johanna Ögren, men ämnet är så spännande. Det är så många saker som händer när man får barn. Som extra förevändning att läsa boken använder jag mitt yrke. Cirka en gång i månaden möter jag, som barnbibliotekarie, föräldrargrupper från Barnavårdscentralen (BVC) på biblioteket, och försöker därför hålla mig lite uppdaterad.

När två blev tre : Förstagångsföräldrars funderingar, farhågor och fantasierÄnnu en anledning till att just de här tankarna fladdrar i min hjärna just nu är att vi vår familj i dagarna firar vår fåddelsedag. När man får barn via adoption får man nämligen en extra dag att fira. Först födelsedagen och sen fåddelsedagen, eller familjedagen, som vissa kallar det. Den dagen när vi fick varandra. Självklart tänker vi lite på bb-dagen också där bb står för barnbesked, dvs när det efterlängtade telefonsamtalet äntligen kom och någon från adoptionsorganisationen ringde och berättade att vi hade blivit föräldrar till en liten tjej. Det är 7 år sedan dess och vi har hunnit bli föräldrar en gång till. Sonen är i dag 5 år.

Ofta är det mycket som är ointressant i böcker om förlossningar osv för adoptivföräldrar. I När två blev tre kunde jag känna igen mig i det mesta för att författarna beskriver så mycket kring själva känsloprocessen och omgivningens krav, förväntningar och förutfattade meningar kring familjebildandet. Jag skrattade högt när en av föräldrarna skulle gå på toaletten precis innan de lämnade bb och lite förvirrat frågade en sköterska om hen kunde passa barnet under tiden. 🙂 Såna där små stunder av helt nya situationer hamnar alla nyblivna föräldrar i och det är viktigt att visa att det är så. Annars är det lätt hänt att man känner sig som en dålig föräldrar och tror att ”alla andra” kan mycket bättre.

Jag och min man fick vår dotter på ett femstjärnigt lyxhotell i södra Kina. I ett rum med fem andra familjer fick vi en gråtande liten ettåring i vår famn. Jag minns känslan av när vi bar med henne in på hotellrummet -”Är hon vår nu?”, ”Ska de bara lämna henne här hos oss?” och ”Hur gör man?!?”. I flera dagar stannade känslan av att vi bara lånade henne kvar. Samtidigt som känslan av kärlek var så stor och självklar…det kändes som att vi redan hörde i hop och att vi hade gjort så länge redan.

Jag gillar även författarnas självklara feministiska förhållningssätt. De dokumenterar attityder kring föräldraskap som jag hoppas kommer att kännas uråldriga när nästa generation växer upp. Det jag tänker speciellt på är hur en pappa fortfarande 2012 ska behöva känna sig som en anomali på bvc och störa i föräldrargruppen, som den heter, fastän det mest är mammor där. Jag känner så väl igen känslan eftersom vi som nyblivna föräldrar fick kämpa oss till att vara med föräldrargruppen åtminstone när de hade första hjälpen-träff och när dietisten var där. Bvc-sköterskan kunde för sitt liv inte förstå vad vi som hade en ettåring skulle vara med i en föräldragrupp för. Dessutom hade jag ju inte fött barnet själv. MEN HALLÅ!! Vi var också helt nya föräldrar och osäkra på den ena och det andra. Nej, det fanns ingen föräldrargrupp för adopterade i den stad där vi bodde och nej jag kände inte så många andra föräldrar som var föräldralediga just då.

Det var också intressant att läsa om alla de förvånade och misstänksamma blickar som  familjen mötte när mamman började arbeta från dag ett medan pappan tog all föräldraledighet. Man tror ju att utvecklingen har kommit längre i Sverige, men så är det inte. Jo, i vissa fall och det håller på att förändras…jag önskar bara att det kunde gå snabbare. När vi kom hem med vår dotter, efter några veckor i Kina, stannade vi hemma båda två en längre tid för att acklimatisera oss alla tre till den nya tillvaron och för att anknytningen skulle funka så bra som möjligt.

Jag är förvånad över att det verkar vara så vanligt när det gäller egenfödda barn, att pappan bara stannar hemma 14 dagar. En kostnadsfråga javisst, men har man råd att spara till utlandssemestrar, köksrenoveringar m.m. så kanske man kan lägga en slant på att vara hemma båda två en längre tid. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka…slitet uttryck…men ändå. Det är en sån härlig (och jobbig) tid som båda föräldrarna borde få uppleva. Vad menar jag med det här…att det var fel av Johanna att börja jobba så tidigt? Nä inte alls…alla gör så klart som de själva anser bäst. Det jag hänger upp mig på är att det kan vara så häpnadsväckande att en mamma väljer att arbeta från dag ett när de flesta inte ens höjer ett ögonbryn när pappan börjar jobba redan efter två veckor. Det har jag svårt att förstå.

Förhoppningsvis kommer den här boken att användas om 20 år som ett tidsdokument över en tid när man fortfarande tyckte att kvinnan var bäst lämpad att ta hand om barn och mannen skulle vara familjeförsörjare. På den punkten har vi adoptivföräldrar en fördel. Ingen har varit närmare barnet (under graviditeten/väntan) än den andre och ingen behöver amma. Vi startar på ruta ett samtidigt. Dessutom vet man inte om barnet väljer att knyta an först till mamman eller pappan och det borde vara bevis nog att båda föräldrarna duger lika bra.

Allra bäst vore om boken kunde hjälpa och stötta de familjer som går från att vara 2 till 3 redan nu. I boken kan de familjer, som vill gå emot det gamla innötta familjemönstret få inspiration och stöttning och i förlängningen bli bättre rustade för att stå emot attityder utifrån och istället göra som de själva vill.

För övrigt gillar jag att man får båda föräldrarnas syn på saken och deras avslappnade ton. Det är också lätt att följa deras tankegångar. När man läser känns det som att prata med en kompis över en fika. Pekpinnar går inte att hitta och det gillas!

Om mina resonemang går emot varandra så skyller jag på att mina barn pockat på min uppmärksamhet under skrivstunden… 🙂 men jag hör gärna vad andra tycker om boken och mina tankar kring det här intressanta ämnet.

feelgoodbibliotekarien Kul, Läst 2013, USA

Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr.

Allt spelar roll!Det som först gjorde att jag ville läsa Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr. var att den beskrevs som humoristisk och att den handlade om en dysfunktionell amerikansk familj. På de punkterna blev jag verkligen inte besviken. Juniors familj har sina skavanker kan man säga; mamman är alkoholist, pappan är tystlåten och stretar enträget på i livet, brorsan tar en överdos och får en hjärnskada som gör att han glömmer saker. Han är dock en jäkel på baseball, fast han måste ha en assistent som håller reda på var nästa match är osv.

Nu börjar det knasiga…Junior själv hörde redan i fosterlivet en röst som berättade att jorden skulle gå under om 36 år. Antingen det eller så såg han ett program om jordens undergång på TV när han var liten och så fastande det i hans minne. Det är lite svårt att avgöra. Författaren vrider och vänder på berättelsen och lämnar en del tolkningar till läsaren. Ibland hade jag lite svårt att hänga med.

Jag är fortfarande inte helt säker på om jag har uppfattat berättelsen rätt. Kanske är det så att det här är en postmodernistisk skriven bok som inte är helt linjär. Jag brukar ha svårt för sådana böcker, men det är något med författarens berättarstil och personbeskrivningar som gör att jag fortsätter läsa. Min förkärlek för det skruvade gör nog sitt till också.

Boken handlar om vad det som är viktig i livet. Junior har svårt att se att någonting spelar roll…jordens undergång är ändå snart här. Samtidigt så visar författaren på vad som verkligen är viktigt i livet och vi får en alternativ bild av Juniors liv. Vad hade hänt om han inte hade berättat för sin flickvän om hans speciella vetskap? Om han hade hållt inne med sin speciella kunskap och låtit livet fortgå? Det ger mig som läsare en tankeställare. Hur skulle man själv tänka och vad skulle man göra om man visste att ens tid var utmätt?

På ett sätt är historien nästan lite science fiction och det brukar inte alls vara något för mig. Av någon anledning är det ändå kul att läsa om det projekt som Junior dras in i, där man försöker bygga en stor farkost som ska ta med alla som vill lämna jorden i innan kometen kommer. En del människor väljer att inte registrera sig till den resan och väljer istället att stanna på jorden. De kallas för ”strutsfolket”, för de andra tycker att de är dumma och bara försöker tänka bort problemet. Varför tar de inte chansen när den finns? Även där finns en del att tänka kring. Hur skulle du själv resonera?

Ron Curries har haft stor framgång med sin bok om Junior och hans familj. Han jämförs ofta med författarna Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer, två författare vars böcker jag har tänkte läsa ett längre tag nu. Skriver upp dem någonstanns i minnet.