Mambo i Chinatown var den bok jag spontant tipsade om när jag var med i radion i somras. Programledaren lät lite fundersam när jag sa titeln. Och det förstår jag. Mambo är kanske inte det första man tänker på när man hör talas om Chinatown. Men för oss som har läst boken låter det fullständigt rätt!
Jag kan inte låta bli att beskriva boken som en blandning mellan filmen ”Shall We Dance”, där Jennifer Lopez och Richard Gere ägde dansgolvet och Jean Kwoks debutroman Nästan hemma, som sitter kvar i min hjärnbark än, fastän det var länge sedan jag läste den. Här liksom i Nästan hemma berättar Kwok utsatta familjer, kärleken mellan en förälder och ett barn och om outvecklade förmågor hos människor, som inte fått möjlighet att blomma ut och arbeta på sin talang, på grund av sociala och ekonomiska orättvisor.
Författaren själv dansar loss i ett youtubeklipp:
Mambo i Chinatown handlar om Charlie Wong, 22 år som växt upp i Chinatown, New York. Hennes mamma var ballerina från Peking och hennes pappa en nudelmakare. Charlie lever ett inrutat liv och jobbar som diskare på restaurangen där pappan tillverkar nudlar. Ju längre nudlar desto bättre, speciellt om man äter dem på sin födelsedag, för då betyder det att man får ett långt liv. Det är sådana detaljer från den kinesiska kulturen som fångar mig lite extra, sedvänjor som jag inte haft en aning om. Läs tex de här raderna om hur man bör och inte bör använda ätpinnar:
”Ätpinnar är som två älskande. De måste alltid vara tillsammans, sida vid sida. Vi använder aldrig bara en ätpinne till något. Knacka aldrig med pinnarna på sidan av skålen, för det är så tiggarna gör och det betyder också otur. Peka aldrig på någon med dem, och vifta aldrig med dem, för det är oartigt. Tugga inte på dem, det är ohygieniskt. Gräv aldrig i maten med pinnarna för det ser ut som om du gräver en grav och även det betyder otur.”
Charlie får till slut ett annat jobb där hennes sönderdiskade händer får ta igen sig. Hon vet med sig att hon är ganska klumpig och det dröjer inte länge förrän hon råkat dubbelboka en lärare på dansstudion, där hon fått arbete som receptionist. Plötsligt tvingas hon själv hoppa in och ta ett danspass för nybörjare. Det visar sig att hon besitter samma talang som sin döda mamma, och det dröjer inte länge förrän hon får smak för dans och märker att det är hennes rätta element. Hon lever med dansen och den klumpighet hon förr visat är som bortblåst.
Hemma vågar inte Charlie berätta för sin pappa om att hon arbetar som danslärare. Hon slits mellan sin gamla värld och sin nya, öst och väst. Pappan tror på österländsk medicin och de prövar alla sorts kurer på Charlies allt sjukare lillasyster. Dessutom har de inte pengar nog att betala för vanlig sjukvård. Charlie blir tvungen att gripa in.
Jag tyckte så mycket om att umgås med Charlie, hennes familj och danspartners. Kwok skrev om dem så att det kändes som att jag nästan VAR Charlie. Fastän jag själv är vig som en elefant, fick jag uppleva känslan av att dansen sitter i kroppen, precis som Charlie gjorde. Som jag skrev ovan, så var det även mycket spännande att lära sig om kinesisk medicin och kinesiska sedvänjor. Sist men inte minst – Mambo i Chinatown är en fullmatad berättelse som man gärna sträckläser och jag kan slå vad om att den kommer att filmatiseras. Då kommer jag stå först i kön till biografen!
Den här feelgoodromanen är nästan som Gilmore Girls goes Christmans. På Irland av alla ställen dessutom. Mysigt värre, men inte för mysigt, utan roligt, kaxigt och lite spännande. Ett boktips för dig som vill få julkänsla i god tid, eller som vill ha något att dyka ner i mellan släktmiddagarna i jul. Fast en varningens ord! Risken finns att du blir lite väl osocial och väljer boken framför släkt och vänner. Det är lätt att fastna i den.
I samband med Bokmässan skrev jag en
Jag fattar inte att jag ska träffa Mhairi McFarlane på riktigt på lördag!!! Jag ska på
Är du på 
Själv kommer jag att finnas i
Det värsta med att börja läsa en Elly Griffiths-bok är att den snart tar slut! Nu får jag längta efter Ruth, Nelson och de andra så länge, igen.
Behöver jag integreras? Svar: JA!
Inte nog med att pilotprojektet
Den amerikanska frilansfotografen Emily Berl valde att fotografera och intervjua unga tjejer som flytt till Libanon och till Sverige. Hon vände sig till svenska UNHCR med en förfrågan om positiva projekt i Sverige där syriska flyktingtjejer deltog. På den vägen fick vi kontakt med Emily. Så där satt vi, fem tjejer och jag i ABF:s lokaler i lilla Edsbyn och pratade med Emily i Los Angeles via Skype. Hon förklara vad projektet gick ut på och vad hon ville göra.
Jag är också övertygad om att Emilys fotografier, tillsammans med tjejernas ord och övrigt material, kan fungera utmärkt för att nå svenska ungdomars känslor och tankevärld. Ett steg för ökad integration och tolerans. Ett steg i rätt riktning. Ingen ska behöva känna det Shaam uttrycker, att många jämnåriga verkar rädda för henne på grund av hennes sjal.