Katarina Mazetti på min feelgoodvåglängd

Vad är egentligen ”Feelgood”? Jag antar att några av er därute undrar detsamma när ni hör att jag kallar mig för Feelgoodbibliotekarien. Därför tänkte jag försöka reda ut begreppet lite mera.

Ett sätt att beskriva ”Feelgood”, för mig, är att visa upp några av mina favoriter i Feelgoodgenren. Dit hör absolut Katarina Mazetti, vars böcker jag har läst allihopa..utom möjligen deckaren. Mazetti ligger på precis samma feelgoodvåglängd som jag gör. Hennes blandning av lycka och sorg är i min smak. Likaså hennes sorts humor. Det hon skriver kallar jag feelgood. Undrar om hon håller med?
I senaste numret av Vi Läser svarar Mazetti på några frågor ”På divanen” och hon nämner där det som våra stora humorkungar Hasse och Tage sa: ”Varför ska man öka mängden olycka i världen?” Det stämmer väl in på hur jag tänker. Det finns så mycket elände i världen att det räcker och blir över. Bland annat av den anledningen kan jag inte läsa svenska deckare…det är ungefär som att se på Rapport eller Aktuellt…det blir för nära den bistra delen av verkligheten för mig. Att läsa böcker som får en att må bra (Feel good) fungerar som ett slags motmedel till det som får en att må dåligt.

För den sakens skulle påstår jag inte att all litteratur måste vara ytlig och bara innehålla lycka. Lite både ock är bäst…som Mazetti säger ”Jag skulle kunna skildra hur mycket lycka som helst! I början av mitt författarskap öste jag på med så mycket lycka att det nästan gick för långt. Nu lägger jag på mer skuggor för att få det mer realistiskt. För det går heller inte att bara skriva lustigheter, det svär mot folks livserfarenhet.”

Som bibliotekarie upplever jag ofta att jag får frågan: ”Kan du hjälpa mig att hitta en rolig bok”? Det är ju svårt till att börja med att veta vad olika sorters människor har för humor. Vad tycker personen som jag har framför mig är roligt? Samma som mig eller inte? Dessutom upplever jag att det inte finns så många humoriskt skrivna böcker. I alla fall inte i jämförelse med antalet allvarsamma böcker. Andelen deckare och tragiska självbiografier har ju växt lavinartat senaste årtiondet. När frågan om roliga böcker dyker upp brukar jag rekommendera Mazetti och börjar sedan bläddra i mitt Feelgoodbibliotek i hjärnarkivet.

Angående människors behov av att läsa roliga böcker säger Mazetti att den vanligaste läsarreaktionen hon får är att hon skriver roligt och lättillgängligt. Hon kan inte tänka sig bättre omdöme. -”Läsarna letar efter böcker med en ljus syn på livet. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av en bibliotekarie att den som är sjuk eller arbetslös inte frågar efter en skildring om sjukdom eller arbetslöshet”.

Så alltså…Ta dam, trumvirvel: Feelgood = En ljus syn på livet + lite lycka och en mindre mängd olycka.

Framöver kommer jag att presentera flera av mina favoriter inom feelgoodgenren för att försöka komma underfund med vad feelgood egentligen är…enligt Feelgoodbibliotekarien.

Min plikt som Feelgoodbibliotekarie att tacka Maeve Binchy!

Eftersom Maeve Binchy lämnade jordelivet i veckan känner jag att det är min plikt som Feelgoodbibliotekarie att uppmärksamma hennes böcker lite extra just nu. Jag vet en hel bunt biblioteksbesökare som kommer att bli mycket ledsna att höra att hon har dött. Binchy har väl aldrig varit en av mina stora favoriter, men några böcker av henne har jag slukat och tyckt om. Det där speciella brittiska och ofta lantlivet, som jag gillar, var hon briljant på att beskriva.

Nora O’Donoghues dröm är en av Binchys böcker som föll mig speciellt i smaken. I den blandar hon italieninspiration med det irländska, som får en att vilja gå en språkkurs i italienska i Dublin på direkten.

När ödets stjärnor faller har jag både läst och sett på film. Den handlar om två flickor som växer upp tillsammans på 50talet på Irland. Jag gillade boken när jag läste den för länge sedan, men filmen tyckte jag nog ännu mer om.

Den magiska källan – har jag inte läst än, men tipsat många biblioteksbesökare om. En vän till mig har läst den och har sagt att jag kommer att gilla den. Den beskriver hur livet i en småstad förändras och eftersom jag bor på en liten ort tror jag att jag kommer att känna igen en del. 🙂

Nu behöver vi inte gräva ner oss för att det inte kommer fler Binchyböcker. I bland annat boken Nutidsromantik, av Maria Ehrenberg, hittar du kanske dina nya favoritförfattare..som åtminstone påminner om Maeve Binchy.

Tack Maeve Binchy för att vi har fått läsa dina historier!

Major Pettigrews sista chans

”Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar”, går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.
Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från ”En karl för sin kilt”, som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker…och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett ”Morden i Midsommer”-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Nya kontakter av Kinsella – romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda ”pratiga” och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk 🙂 Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt…eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä…nu blädderläser jag klart den…men sen tog den sig igen… Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden…och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet…ja det är rena Julia-Roberts-slutet…så klart! 🙂 Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad…sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.

Höstens läsning ser ut att vara under kontroll

Nu har jag dreglat över Höstens böckerkatalogen och faktiskt så ser det ut att bli en skaplig höst. Inte allt för många böcker som jag känner att jag måste läsa. Tur det. För jag har så himlans många böcker på vänt. Skulle nog ta mig flera år att läsa i fatt. 
De böcker som jag verkligen ser fram emot och som hamnar i måste-läsaskategorin är: 

Boken om Joe, av Jonathan Tropper (Gilla förlag, okt)  

Salvadorena av Cecilia Samartin (Bazar förlag, utkommer i september) 
En nypa salt, av Maria Goodin (Printz Publishing, sept)
Mannen som glömde sin fru av John O´Farrell (Printz Publishing, sept)
Bevingade, av Simona Ahrnstedt (Damm förlag, aug)
Porträttet av dig, av Isabel Wolff (Forum förlag, aug) 

Böcker som jag också är sugen på, men som jag känner
 att jag inte behöver kasta mig över på en gång är: 
Mercy Close, av Marian Keyes 
Fvonk, av Erlend Loe
Kod 400, av Sophie Divry
Kast med liten kniv, av Sara Kadefors
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, av Ransom Riggs
När döden kom till Pemberley, P.D. James
Tiden där emellan, av Maria Duenes
A Grown-Up Kind of Pretty, av Joshilyn Jackson

Den krympande hustrun

När jag kom hem i fredags låg ett bokpaket från Adlibris och väntade på mig. Det innehöll Den  krympande hustrun av Andrew Kaufman. Att läsa boken var ett härligt sätt att starta semestern på. Kaufman var en ny upptäckt för mig när jag träffade på Alla mina vänner är superhjältar. Även den här boken tar en med storm och man kastas in i en helt surrealistisk värld…där allt är precis som vanligt… samtidigt som det inte alls är det. Det händer en del mycket skruvade saker och händelser, som inte ens fanns med i min föreställningsvärld förrän nu, och nu sitter de fast. Det är så kul att bli överraskad och få tänka i helt nya banor. Jag klarar vanligtvis inte av FÖR konstiga böcker annars, och jag kan förstå att många kan avskräckas av beskrivningen av den här kortromanen…men den här är alldeles lagom knäpp! Som en saga för vuxna (fast även mina barn blev nyfikna på den, så jag fick läsa de första sidorna högt för dem)… Alice i Underlandet känns inte så långt bort.
Kaufman beskriver människors tillkortakommanden och våra ibland inte alls genomtänkta sätt att leva våra liv. Jag fastande speciellt för kvinnan som förvandlades till godis, och vars barn inte såg henne. Så det spelade inte någon roll om hennes ögon var gjorda av kola och håret av lakritsremmar. Det tittade ändå inte på henne. När barnen skrek så bröt hon av sina lillfingrar, som var av socker, och gav till barnen som muta…(något jag själv gärna har velat haft till hands många gånger :-))
Kaufmans böcker passar utmärkt i sommarstugan, på toaletten (eftersom man läser ut den snabbt), samt i varje hems litterära medicinskåp eftersom den framkallar skratt och får en att tänka på livet på nya sätt.
Bokmania och Enbokcirkelföralla har också skrivit om Den krympande hustrun

Blomsterspråket

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh var helt underbar. Den blir en perfekt feel-goodfilm med lite djup. Funderar på vilken skådespelerska som skulle passa som bokens huvudperson…men hon är väl redan tillsatt i Hollywood kan jag tänka mig. Tyvärr är Julia Roberts för gammal, men hade hon varit yngre så hade hon varit klockren. Kanske dyker hon upp som blomsteraffärens ägare? Kanske hon som spelade Juno…men hon kanske också är för gammal. Tjejen i den här boken påminner lite om henne på något sätt, i alla fall i mitt huvud. 
Jag blev helt tagen av boken och läste ut den på en dag och det känns fortfarande som att jag saknar Victoria Jones och hennes vänner. Victoria är verkligen vad man kan kalla en ”maskrosunge” som växt upp i ett stort antal fosterhem, men som klarar sig på sitt eget vis och med hjälp av blommorna. Författaren har startat Cameillia network som en hjälp vid övergången mellan fosterhem/gruppfosterhem och vuxenlivet. Bra initiativ! 
Det var mycket intressant att lära sig alla blommors betydelse också….vilket är bokens stora huvudtema. Från och med nu ska jag aldrig mer ge bort en basilikaplanta eftersom basilika står för ”hat”. Boken påminner mig lite om Vit Oleander som jag läste för länge sen, där blomman hade en viktig del i berättelsen.  som också handlade om en flicka i en utsatt situation. 
En höjdare för alla som vill ha en hoppfull bok med högmysfaktor trots allt elände. 

Drömmarnas sjö

Drömmarnas sjö av Kim Edwards var lite trög i början, men jag gillade stämningen från första raden och sen rullar det på allt fortare ju fler sidor jag läste och nu med bara några sidor kvar vill jag att den aldrig ska ta slut. Tänk dig en miljö från Dawson creek, ett mysterium a la Den trettonde historien, en släkthistoria av bästa amerikanska snitt, en gammal pojkvän och tillika glaskonstnär och en kärlekshistoria som börjar i Murakamis Tokyo, vindlar förbi Indonesien och….ska smyga upp i sängen och läsa slutet nu. 

Alla mina vänner är superhjältar

Med det här bokomslaget och den titeln…går ju bara inte att inte bli intresserad. Dessutom är den tunn, men inte själva innehållet. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman, handlar om Tom som just gift sig med Perfektionisten. Tom själv är ingen superhjälte, men är vän med flera. På sin bröllopsfest blir hans nyblivna fru hypnotiserad och Tom blir osynlig för henne. Boken handlar om hur Tom minns deras förhållande och hur han kämpar för att hon ska se honom igen.

I Toronto, där berättelsen utspelar sig, bor 249 superhjältar med skilda superkrafter. Perfektionisten, ja det hörs ju på namnet, blir stressad av snöflingor för att hon inte kan organisera dem. Tom tar med henne till ett orört snöigt fält och då uttrycker hon att det är helt perfekt, hon behöver inte ordna någonting. Andra superhjältar är Stresskaninen. När hon är på en fest suger hon åt sig all stress så att alla andra kan njuta. Projeceraren blir kär i Konverteraren. Hon projecerar sin kärlek på honom och får hela tiden tillbaka en konverterad form.

Det låter helt knäppt med så många superhjältar i en bok, men jag köper det rakt av. Den beskriver oss människor på pricken. Kanske är vi alla superhjältar? Alla har vi ju våra egenheter…

Jag känner på mig att jag kommer att gå och bläddra mer än en gång i den här boken. En helt perfekt present till vem som helst.

I det förflutna


I det förflutna av Kate Morton var en överraskning för mig. Jag gillar hennes tidigare och vet att de är lite åt det lättsammahållet, men ändå lite kluriga och med helt underbara miljöbeskrivningar och personbeskrivningar. I det förflutna var lite långsam i början och det tog ett tag för mig att fastna i berättelsen…men sen var jag fast. Ordentligt! Spänningen bygdes upp för varje sida och på slutet var det nästan olidligt. Det här är en roman som gränsar till thriller och skulle bli en utmärkt tv-serie från BBC.

Boken påminner mycket om Den trettonde historien, som ingår i min favoritsamling av bästa böcker. Intressant också att få en inblick hur det kunde ha varit under första världskriget i England. För bokälskare har också boken en guldkant eftersom den handlar om en BOK.