Att befinna sig i kultur-flow

Ikväll har jag varit på bio och sett Blue Jasmine. Verkligen ingen feelgoodfilm…men ändå vad härligt det är när man lever sig in i en film eller bok, glömmer omgivningen och till och med sin egen kropp, på nåt vis. Detta ”kultur-flow”, som jag har begär till, önskar jag att alla fick uppleva någon gång. Att uppslukas av en annan värld för en stund. Att lämna sin egen kropp. Lovely!

Jag blir allt mer vän med Woody Allens filmer och tror att jag måste ta och se de som jag har missat. Nu för tiden pratas det inte fullt lika mycket i hans filmer och så tycker jag att han passar bäst bakom kameran och inte på filmduken.

Min familj och andra monster – Tokrolig läsning för stunden

min familjoch andra monster”Jag tycker inte jag är en så kritisk läsare,  jag tyckte ju Egenmäktigt förfarande var en fullträff och Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – ja, jag är ingen feelgoodläsare och kommer aldrig bli. Det är Nick Hornby som sprider feelgood hos mig.
Jag gillar nästan alla böcker jag läser på nåt sätt. Safiers bok – Min familj och andra monster – tyckte jag var kul eftersom den påminde om mina uppväxtfavoriter Eva Ibbotson och Christine Nöstlinger. Bisarrt, humoristiskt och sagoaktigt skrev ju de med, men med färre referenser hit och dit förstås. Kanske ni läst ‘Den stora spökräddningen’ klart jag vill läsa en nutida uppföljare till den.

Gillade alla referenser hit och dit, men det krävdes ju att man var i en viss ålder för att fatta dem. Att Falco har nåt med Mozart att göra t ex. Tyckte också att det var kul att mammans drömprins Dracula var en sån dubbelnatur. Det var ju högst begripligt att hon längtade bort från familjen, väl unt med en semester

Sen är det ju så att boken kanske inte passar för djupare analys. Den är tokrolig läsning för stunden och vill inte säga något om vare sig mänskligheten eller samhället (mer substans i efterordet ).
/Sidekick-Sonja

Get Online Week – därför uppkopplad!

Get online week I veckan har jag och en kollega arbetat med Get Online Weeken kampanj som pågår samtidigt i hela Europa med syftet att visa att Internet kan vara både till nytta och nöje. Vi arrangerade ett Online-café som vi både bjöd in till till en fysisk plats, samtidigt som till ett online-café på Instagram. Syftet var dels att få fler ungdomar i kommunen att hitta till Bibblabloggen på Instagram, där vi tipsar om böcker och annat litteraturrelaterat, men vi ville också att fler skulle få upp ögonen för vilka resurser biblioteken har att erbjuda.

Två dagar, kring lunch, stod vi med datorer, paddor och iphones i högsta hugg i gymnasiets café och visade olika databaser, som går att nå hemifrån och som man loggar in med hjälp av lånekortet. Vi visade bland annat att det går att läsa dagsfärska dagstidningar från hela världen via Library PressDisplay.

Förvånansvärt många känner inte till bibliotekens online-tjänster och där finns en stor informationslucka att fylla. Alla är vi ju delägare av biblioteket och har rätt av veta vad ett bibliotek är och har tillgång till. Vissa tycks känna sig mätta på information. Andra tycker att ett uppkopplat liv gör att man får mindre tid till det ”riktiga” livet.

Ni som redan känner mig vet att jag har en stor förkärlek till det digitala och är nyfiken på att lära mig mera. Det finns så många möjligheter. Det är ju vi själva som fyller Internet med innehåll och det är viktigt att fler fyller på med det som intresserar just dem. Ännu viktigare är att vi fyller Internet med gott innehåll och är medvetna om mindre positiva krafter finns där ute. Ju mer vi kan och ju fler vi är som intresserar oss och har kunskap om den digitala världen, desto bättre rustade är vi mot näthat och andra otrevligheter, som existerar både på Internet och i den ”vanliga” världen.

Ännu en anledning till att lära sig mer om Internets möjligheter är alla digitala beslut som vi måste ta i den uppkopplade tid vi lever i. Det är viktigt att vi både som privatpersoner, arbetstagare och arbetsgivare och inte minst politiker är insatta och vet vad som beslutas om, egentligen. Brit Stakston talade om just det, och om digitala mediers positiva påverkan på demokratin, då undersökningar har visat att man känner sig mer involverad och med i samhällets pågående samtal om man själv agerar i digitala medier. Det om något är en viktig anledning till att fler upptäcker hur vi kan använda Internet till nytta, nöje och till samtal.

Jag tror även på fler möten och samtal mellan it-tekniker och kulturarbetare av olika slag, så att verksamheten styr tekniken och inte tvärt om….men det tar vi en annan dag.

#bibblanbackstage – Vad gör ni på biblioteket innan öppningsdags?

Efter två ganska stressiga veckor på jobbet var en tyst ledig eftermiddag mer än välbehövlig. Jag har ätit en god smörgås med laxröra, som lunch på Farmors café och läst en bok i godan ro. Det var så avkopplande och vardagslyxigt så jag slog till med en kladdkaka till efterrätt. Som pricken över i låg Svensk bokhandels katalog och väntade på mig när jag kom hem… till ett tomt hus dessutom. Nu har jag slukat hela katalogen sittandes på sparken mot husväggen och lapat sol.

Vadå stressigt!? Det är ju lugnt på ett bibliotek, kan folk säga. Det kan kanske se så ut när jag sitter där i informationsdisken, men i huvudet snurrar det allt från små kom-i-håg-saker till kommande aktiviteter, saker jag har glömt att göra och grejer som bara dyker upp. Även om jag försöker ha luckor i almanackan är det alltid något oväntat som måste klämmas in och så får man göra allting lite snabbare för att hinna med.

Jag har ofta tänkt att jag ska föra anteckningar över allt jag gör under en arbetsdag, för ibland är det skrattretande mycket man kan hinna med. Till punkt och pricka. Ingen dag är den andra lik på ett bibliotek. Nästa vecka ska jag ta tillfället i akt och hänga med på #bibblanbackstage – en hashtag, som flera bibliotek på Instagram kommer att använda framöver för att visa vad vi gör på biblioteket när vi inte latar oss med en bok eller gör rent tangentbordet 🙂
_________________________________________________________________________Annons

Bokbutiken

Till feelgoodromanens försvar – jag väljer att se glaset som halvfullt

Halvfullt glas!Det är så himla intressant det här att vi tycker så olika om saker och ting. Det är fascinerande att få låna andra människors tankar och sätt att se på livet. Eftersom Bokmanias inlägg handlar om feelgood så blev det extra intressant att läsa hennes tankar om hur hon angriper livet med hjälp av litteraturen! Vi tänker inte alls lika, utan man skulle kunna säga att vi kommer från olika planeter.

Bokmania skriver att hon bli deppig och uttråkad av att läsa feelgood. Kristoffer Ahlström skriver i DN att ”feelgoodlitteratur säger mig inget till mig om mitt liv” och Bokmania håller med och  anser inte att den litteraturen ”rustar oss för vardagens jävligheter”. För mig är det exakt det som feelgoodlitteraturen gör!! Det finns så många bra och välskrivna feelgoodromaner, så genren behöver verkligen inte försvaras, men jag vill ändå ge en röst åt alla vi som gillar den sortens böcker.

Bokmania skriver att hon är ”inkompatibel med hejdlöst roliga och livsbejankande personer”. Jag däremot är oftast helt kompatibel med välberättade feelgoodromaner och udda karaktärer. Böcker med livsbejakande karaktärer ger mig energi och tillför fler sätt att se på livet. Jag går inte helt ihop med ALLA feelgoodromaner, så klart!. Lika självklart som att jag inte tycker om ALLA böcker inom andra genrer. 

Att feelgoodlitteratur är okontroversiell och motståndsfri kan jag inte hålla med om. Liksom inom alla andra genrer finns det även här romaner som ger visst motstånd och tar upp kontroversiella ämnen. Boken om Joe, En oväntad semester, Livet efter dig och Här är jag nu, för att nämna några.

Att feelgoodlitteraturen är bekväm kan jag däremot hålla med om! Jag förstår inte, eller väljer att inte förstå, vad det skulle vara för fel på litteratur som ger underhållning och förströelse för stunden. Det finns så många böcker att välja på, och böcker som passar olika tider i livet och som tilltalar olika personer. Ett påstående att bekväm och lättuggad litteratur är något negativt tycker jag tyder på ett osunt uppifrånperspektiv från någon som inte har läst så värst många välskrivna, intelligenta och underhållande feelgoodromaner. ALLA människor har olika inställningar och förhållande till böcker och det accepterar jag. Vill man ha mer motstånd är det ju bara att leta upp det. Ingen är tvingad att läsa feelgood. (Märker att nu börjar jag elda upp mig ändå 🙂 )

Bokmania föredrar deppig litteratur för att de ger henne ”användbara verktyg att hantera livet” Det är av precis samma anledning som jag ofta väljer feelgoodlitteratur före verklighetsnära och deppiga romaner. De feelgoodromaner, som jag väljer, ger mig nya infallsvinklar och tankar om hur man kan göra för att må bättre och se livet från den ljusa sidan.

Visst läser jag deppig litteratur också, även om jag föredrar böcker som innehåller humor och hopp. Jonathan Troppers romaner är både tragiska och livsbejakande samtidigt och det gillar jag. Livet självt rymmer ofta både och. Dessutom anser jag att vi översköljs av hemskheter och tragiska nyheter dagligen från media och därför vill jag helst inte läsa om sånt i skönlitteraturen också. Men visst är det skönt att vi kan välja vad vi vill läsa, att åsikterna går isär och att vi bokbloggare har olika sorters smak. Tråkigt vore det ju annars!

Jag väljer att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Det är inte alltid jag lyckas att tänka positivt, men jag jobbar på det. Min verktygslåda är fylld av goda levnadsråd från feelgoodlitteraturen.
_________________________________________________________________________Annons
Bokbutiken

Bor jag i Broken Wheel?

Läsarna i Broken Wheel rekommenderarFör cirka en vecka sedan bokcirklade vi i Enbokcirkelföralla om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald. Det är verkligen en feelgoodroman i min smak. Det jag gillar mest är småstadsidyllen med alla charmiga karaktärer och det stora antalet litterära referenser. Sidekick-Ulrica, har satt ihop en lista med alla böcker som nämns i boken och det blev ingen kort lista.

Bivald lyckas verkligen få fram kärleken till böcker och jag tror att hon nog lyckas linda varenda bokofil runt sitt lillfinger med den här boken.

Många med mig är dessutom förälskade i tanken om en egen bokhandel. Sara, bokens huvudperson, ordnar sin egen bokhandel, med ärvda böcker och det verkar vara en bokandel där vem som helst skulle trivas. Jag älskar hennes egna kategorier och skyltningar av böcker. Varför gör vi inte fler sådana på biblioteket?

Ibland tänker jag att det är som att jag bor i Broken Wheel 🙂 I den lilla ort, Edsbyn, där jag bor, känner de flesta varandra. Det är en gemenskap, som i alla fall jag som inte är härifrån, uppskattar mycket. Man hejar på alla man möter. Det fanns faktiskt en bokhandel här när jag först kom hit för ett antal år sedan, men den har liksom många andra butiker fått stänga.

Om Edsbyn är Broken Wheel är jag Sara. Hennes läslust och idoga läsfrämjande arbete känns bekant på något sätt. 🙂 När jag förra veckan tilldelades Centerkvinnornas utmärkelse för Årets företagsamma kvinna i Ovanåkers kommun, var en av motiveringarna: ”Var man än kommer är Anette där med en bok”. Precis så som jag vill ha det. Det ska inte vara möjligt att undgå böcker och bibliotek någonstans!

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar är en bok jag gärna rekommenderar till alla som tycker om charmiga småstadsskildringar, böcker om böcker och romantiska komedier. Den enda invändning vi hade i bokcirkeln var att vi gärna hade lärt känna huvudpersonerna lite bättre och så tycker i alla fall jag att boken hade mått bra av att kortas ner en aning. Dessa petitesser är både jag och de flesta i bokcirkeln beredda att bortse ifrån. Det är liksom svårt att älska böcker och inte älska Läsarna i Broken rekommenderar!

Nu är det bara en tidsfråga tills vi får se boken på bioduken. Jag kan (*nästan) lova att äta upp min hatt om den här boken inte filmatiseras. Och kan vi hoppas på en fortsättning Katarina Bivald?!

*Jag äger ingen hatt, så jag kan inte äta upp någon.

#Littfest hemifrån

Jag gillar att allt fler litteraturfestivaler och bokevent sänds via live-tv eller i efterhand på Youtube och liknande. Visserligen tappar man flera perspektiv när man inte är på plats, liksom alla trevliga möten med nya och gamla bekantskaper, men som substitut funkar det utmärkt. I dag till exempel, på min lediga eftermiddag har jag gluttat på #Littfest som sänder live-tv från helgens festival i Umeå, från kökssoffan.

Jag längtar också till Books & Dreams författarkväll kommer bland deras eventfilmer, så jag får se och höra vad Jojo Moyes och Lisa Jewell sa när de var här i Sverige i veckan. Nu när jag in och kollade fanns redan Elaine Eksvärds framträdande att se. Så det finns hopp…men så har vi ju Babel att se fram emot också!

 

Digital litteraturförmedling a la Greta Renborg

Det här är en presentation som jag ska hålla för mina kollegor på Bollnäs bibliotek. Det känns bekvämare för mig att göra så här, än att använda en powerpoint när jag ska visa så många olika sidor på nätet. Så om du inte förstår så mycket av det här inlägget, så är det inte ditt fel 🙂 Jag har bara skrivit ner små minnesanteckningar.

Brit Stakston  ”De som ville klara klivet från bondesamhället till industrisamhället behövde kunna läsa och skriva. I den nya digitala världen är det nödvändigt att vara aktiv på Facebook, Twitter och andra sociala medier – samt att behärska tekniken och känna till nätets goda och mindre goda sidor.”

samtalsintriktadDen samtalsorienterade bibliotekarien:
Biblioteksanvändarna efterfrågar samtal med bibliotekarier när de vill ha boktips, vilket gäller både fysiska besök eller besök på bibliotekens webbplatser/bloggar. (Nina Frid)

Bokcirklar.se

hangoutsjust

Bokcirkla via Google Hangouts

Surftåg

Piteå stadsbibliotek #minmarsskatt
Twitter
#
bibblabloggen #boktips #bibliotek
Bokbloggar tex BokbloggsjerkaTematri #oTwitter
#bibliotek #kubproj #leksandsbibliotek #boktipsInstagram – filmade korta boktips?
Bibblabloggen
Mellan raderna
Karlstads stadsbibliotek – HelGe gemensam julkalender?
Bokpoddar – Bokpalt – diskussion före och efter på Twitter och Facebook.

Readmill
Goodreads

Enbokcirkelföralla på biblioteket?
Lyfta upp befintliga bokcirklar på nätet OCKSÅ – diskutera mellan träffarna, andra personer vara med, bibliotekarier som håller i gång. Hitta en bokcirkel populärt.

Länkar:
Länsnytt Mötesplats för biblioteken i Stockholms län Tema läsning (bokcirklar)

Här är jag nu – Karen Campbell

Karen-CampbellFörra veckan hade jag det stora nöjet att träffa den skotska författaren Karen Campbell som nyligen kom ut med boken Här är jag nu här i Sverige. Jag är helt såld på boken och därför var jag näst intill exalterad över att få träffa Karen. Här kommer jag att berätta lite mer om mitt möte med henne och vad vi pratade om. Även det jag själv har tänkt när jag läst boken kommer med.

Innan Karen Campbell blev författare arbetade hon som polis i Glasgow. Hon skrev först bara korta berättelser för sitt eget nöjes skull, innan hon skrev sin första roman. Hon hade bokens (Här är jag nu) grundstruktur klar för sig långt innan hon ens visste bokens tema. Hon älskar sin hemstad Glasgow och såg en chans att skriva om den. Enligt Karen finns det inte särskilt mycket skrivet om flyktingars liv i området, förutom en musikal – Glasgowgirls.

I samband med att henne make började arbeta ideellt som volontär, fick hon sitt ämne till boken. Hon blev väl emottagen på flyktingförläggningen där hon träffade många människor som delade med sig av sina berättelser om sin flykt och första tid i Glasgow. Karen kände att hon inte ville stjäla någon människas historia och därför kommer den mesta av hennes research från dokumentärer och frivilliga som bloggar från flyktingläger i Afrika. Det märks att hon har läst på ordentligt i ämnet. Man kan ju tro att människor ska vara trygga när de har nått flyktinglägret, men det stämmer inte. Medan Karen skrev boken hann det läger hon hade kontakter i växa ofantligt mycket och enligt henne är förhållandena extra osäkra längst ut i periferin.

Karen berättade om hur hennes skrivande går till. För henne startar berättelsen när karaktärerna börjar tala och hon vet inte i förväg vad hon kommer att skriva. Berättelsen får växa fram eftersom. Det enda hon hade bestämt från början, förutom Glasgowinslagen, var att berättelsen skulle handla om två personer. Hon ville inte skriva om stora perspektiv, utan låta karaktärernas liv vara det centrala i berättelsen.

Abdi har ursprungligen flytt från Somalia, men tillsammans med sin fru och barn hamnade han i olika flyktingläger innan han slutligen fick asyl i Skottland tillsammans med sin dotter Rebecca. Abdi och dottern bär med sig förluster och trauman, vilket läsare får veta mer om längs berättelsens gång.

Liksom Abdi är Deborah även hon helt påhittad. Hon är änka efter sin make, som dog efter en lång sjukdomstid. Sedan han gick bort för ett år sedan har Deb varit deprimerad och tänker att hon kanske kan testa att vara volontär för att få något att göra, och för att tänka på annat. Karen har tagit flera egenskaper från en stereotypisk ”Lady who lunches” – någon som har ett tryggt liv, inte så många problem förrän något händer – och använt dem för att beskriva Deborah.

Volontärprogrammet i boken består av tolv träffar där volontären ska visa anlända flyktingar Glasgow och dess historia genom gemensamma besök på museer och andra intressanta platser. Det är på det sättet som Abdi och Deborah träffas och det är i dessa stycken som Karen tar möjligheten och skildrar Glasgow. 

Karen sätter fingret på, vad många med mig, säkert känner innerst inne i större eller mindre skala. Som volontär får man bekräftelse och känner att man gör något bra, men liksom Deborah tänker nog många att det ideella arbetet gärna får ske under ordnade former, så att man inte blir helt indragen i någon annans människas liv, och kanske måste ge mer av sin kraft och tid, än man först hade tänkt sig. Deborah vill gärna hålla avståndet lite och därför passar volontärprogrammet utmärkt.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att det ska behövas volontärprogram, varför kan vi inte bara mötas och hjälpa dem som behöver det just då? Vi diskuterade det här när jag träffade Karen och vi om väl inte fram till några direkta lösningar, men kanske att formella träffar mellan volontärer och flyktingar är nödvändiga för att mötena ska ske överhuvudtaget.

Den som är flykting har ju inte bett om att få komma till det nya landet, och på det kanske de möter ovilja från ortsbefolkningen. Ingen tycker om att behöva vara i beroendeställning. En volontär är ett mellanting mellan vän och socialarbetare, beskriver Karen, och genom programmet går båda parterna in i en överenskommelse på någorlunda lika premisser och det är någon utomstående som håller i det hela. Om jag får tycka så verkar det som att Deb får ut mer av träffarna och förväntar sig mer av relationen än vad Abdi gör.

Det Karen vill med boken är att sätta man får gå i någon annans skor ett tag för att ta reda på hur känns. Det tror jag kan vara nyttigt för alla. Jag tycker att hon lyckas väcka många tankar genom sin bok. Hur tar vi emot flyktingar i vårt land? Hur pratar vi med dem? Man förstår snabbt att Abdi känner att han förväntas ge något till Deborah i utbyte, att han förväntas berätta sin historia för henne, vilket han inte gärna göra. Vem vill egentligen det? Som Karen säger flera gånger under vårt samtal, ingen definierar sig enbart som flykting. Varför inte fråga vad personen man har framför sig har arbetat med tidigare eller vilken sorts mat hen tycker om istället för att fråga om vad den har varit med om. Det är den personens val att berätta det – när eller om den vill.

Det är inte alltid heller så att man vill minnas bakåt. Abdi tänker att här är jag nu, som titeln anger, och nu gäller det att göra det bästa av situationen utifrån de möjligheter som finns just här och nu. Enligt Karen var det just det hon ville få fram i boken: att trots att en människa har tragiska händelser i bagaget, och livet inte alltid blir som man har tänkt sig så finns det hopp och möjligheter och att man får använda sig av de redskap som finns tillgängliga.

Karen säger att hon inte hade några politiska intentioner med boken. Hennes mening var inte att peka arga fingret på varken samhällets eller den enskildes agerande i flyktingfrågor. Hon ville varken ge en lektion eller vräka över folk en massa hemska flykting-öden. Hennes syfte var främst att underhålla, men ju mer hon lärde sig om flyktingars utsatthet, under under tiden hon skrev, desto argare blev hon. Det går ju inte att skriva en sån här bok och INTE bli arg, menar Karen och där håller jag med.

Faktum är att hon lyckades verkligen belysa många missförhållanden genom de här romanen och hon gör det på ett sätt att det går in! Hon beskriver människorna bakom statistiken så att det känns, långt in i samvetet och själen. Tanken med boken var aldrig att få fler att vilja ägna sig åt ideellt arbete, men enligt Karen är det många som säger att de vill göra det efter att ha läst hennes bok.

Jag fastnade först för boken för att den skulle likna Little Bee, och det stämmer att den har liknande drag. Det är intressant att läsa om kulturmöten och gärna i romanform, tycker jag. Karens bok om Abdi och Deborah får mig verkligen att tänka till om mitt eget beteende och tankar kring hur jag bemöter flyktingar. Förutom en bra och varm feelgoodberättelse får vi som läsare möjlighet att gå i någon annans skor och jag hoppas att många kommer att ta boken till sina hjärtan. Karen synliggör både relationen mellan medmänniskor och hur samhället möter nya medborgare. Hon ger oss ett tillfälle att prata om viktiga saker. Jag hoppas många tar chansen för det är vi tillsammans, som bestämmer hur vi vill att framtiden ska se ut!

På frågan om det kommer en fortsättning svarar Karen: Nej! För henne lever karaktärerna sina egna liv efter boken. Jag och Jan (Uppsala English Bookshop), som också satt med vid bordet, sa att vi tror och hoppas att boken kommer att bli filmad, gärna av BBC. Karen svarade : Gärna det! 🙂

Årets företagsamma kvinna i Ovanåkers kommun

Årets företagsamma kvinna Ovanåker kommunDå har man fått pris igen 🙂 Vad bortskämd jag blir!!

Gissa om jag blev överraskad när Centerkvinnorna dök upp med diplom och blommor på biblioteket just när jag skulle gå hem.

Jag känner mig så hedrad och extra glad över att en kulturarbetare fick utmärkelsen Årets företagsamma kvinna i Ovanåkers
kommun
! Konkurrensen är stenhård här för det finns många driftiga och företagsamma kvinnor i kommunen! Kul att Centerkvinnorna vågade tänka nytt och annorlunda!
Tusen tack för utmärkelsen!!!!

_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken