Den krympande hustrun

När jag kom hem i fredags låg ett bokpaket från Adlibris och väntade på mig. Det innehöll Den  krympande hustrun av Andrew Kaufman. Att läsa boken var ett härligt sätt att starta semestern på. Kaufman var en ny upptäckt för mig när jag träffade på Alla mina vänner är superhjältar. Även den här boken tar en med storm och man kastas in i en helt surrealistisk värld…där allt är precis som vanligt… samtidigt som det inte alls är det. Det händer en del mycket skruvade saker och händelser, som inte ens fanns med i min föreställningsvärld förrän nu, och nu sitter de fast. Det är så kul att bli överraskad och få tänka i helt nya banor. Jag klarar vanligtvis inte av FÖR konstiga böcker annars, och jag kan förstå att många kan avskräckas av beskrivningen av den här kortromanen…men den här är alldeles lagom knäpp! Som en saga för vuxna (fast även mina barn blev nyfikna på den, så jag fick läsa de första sidorna högt för dem)… Alice i Underlandet känns inte så långt bort.
Kaufman beskriver människors tillkortakommanden och våra ibland inte alls genomtänkta sätt att leva våra liv. Jag fastande speciellt för kvinnan som förvandlades till godis, och vars barn inte såg henne. Så det spelade inte någon roll om hennes ögon var gjorda av kola och håret av lakritsremmar. Det tittade ändå inte på henne. När barnen skrek så bröt hon av sina lillfingrar, som var av socker, och gav till barnen som muta…(något jag själv gärna har velat haft till hands många gånger :-))
Kaufmans böcker passar utmärkt i sommarstugan, på toaletten (eftersom man läser ut den snabbt), samt i varje hems litterära medicinskåp eftersom den framkallar skratt och får en att tänka på livet på nya sätt.
Bokmania och Enbokcirkelföralla har också skrivit om Den krympande hustrun

Själamakerskan i midsommar

Inspirerad av Enbokcirkelföralla läste jag Själamakerskan av Michela Murgia (utgiven på Brombergs förlag)  över midsommarhelgen….eller rättare sagt, läser för varken helgen eller boken är slut än. Jag fastnade för den dels tack vare att den handlar om adoption, vilket ligger mig varmt om hjärtat, dels för det vackra omslaget. Sen kan jag väl vara lite extra Italieninspirerad av den härliga sommarutställningen vi har på biblioteket där jag arbetar.

Jag fastnade direkt för språket i boken. Mycket som sägs mellan raderna, inga onödiga ord och roliga beskrivningar av personerna som är med i berättelsen. Speciellt ett stycke på en av de första sidorna där det beskrivs hur Tzia Bonaria låter sin adoptivdotter göra sig hemmastadd i huset har etsat sig fast i mitt sinne. Jag kan inte låta bli att tänka på anknytningsprocessen som sker när man har adopterat ett barn och kanske kan vi adoptivföräldrar lära oss några knep av Tzia Bonaria.

Läs: ”Bonaria gjorde aldrig misstaget att be henne känna sig som hemma och slängde heller inte ur sig några andra såna där floskler som används för att påminna gäster om att de inte alls befinner sig i sitt eget hem. Hon nöjde sig med att vänta på att de utrymmen som stått tomma i åratal gradvis skulle forma sig efter flickan, och när dörrarna till alla rummen efter en månad hade öppnats och förblivit öppna, kände hon att hon inte hade gjort fel när hon låtit huset sköta det hela. När Maria väl kände sig hemmastadd i huset, började hon så smått visa sig mer nyfiken på kvinnan som fört henne dit.”

Även själva titeln Själamakerskan låter lockande i mina öron. I boken beskrivs ”själabarn” som ”de barn som har blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet”. Maria Listuria var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.

Nu har jag ju som sagt var halva boken kvar, men jag är redan nu helt säker på att boken kan trollbinda de flesta, men eftersom jag började läsa boken i en helt underbar miljö under självaste midsommarhelgen fick den nog lite extra magiskt glans. För alla som gillar Italien, italienska bakverk och en väl berättad berättelse kommer Själamakerskan att passa utmärkt. Dessutom är den kort!

Återstår att se om den hamnar under favoriter eller inte.

Blomsterspråket

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh var helt underbar. Den blir en perfekt feel-goodfilm med lite djup. Funderar på vilken skådespelerska som skulle passa som bokens huvudperson…men hon är väl redan tillsatt i Hollywood kan jag tänka mig. Tyvärr är Julia Roberts för gammal, men hade hon varit yngre så hade hon varit klockren. Kanske dyker hon upp som blomsteraffärens ägare? Kanske hon som spelade Juno…men hon kanske också är för gammal. Tjejen i den här boken påminner lite om henne på något sätt, i alla fall i mitt huvud. 
Jag blev helt tagen av boken och läste ut den på en dag och det känns fortfarande som att jag saknar Victoria Jones och hennes vänner. Victoria är verkligen vad man kan kalla en ”maskrosunge” som växt upp i ett stort antal fosterhem, men som klarar sig på sitt eget vis och med hjälp av blommorna. Författaren har startat Cameillia network som en hjälp vid övergången mellan fosterhem/gruppfosterhem och vuxenlivet. Bra initiativ! 
Det var mycket intressant att lära sig alla blommors betydelse också….vilket är bokens stora huvudtema. Från och med nu ska jag aldrig mer ge bort en basilikaplanta eftersom basilika står för ”hat”. Boken påminner mig lite om Vit Oleander som jag läste för länge sen, där blomman hade en viktig del i berättelsen.  som också handlade om en flicka i en utsatt situation. 
En höjdare för alla som vill ha en hoppfull bok med högmysfaktor trots allt elände. 

Tävling om bok med Kina-anknytning

I dag när jag satt och läste En bok om dagens blogginlägg om Nästan hemma, av Jean Kwok, kom jag på att jag inte hann skriva något inlägg om den efter att jag hade läst klart boken. Gör det nu i stället. Eftersom En bok om dagen skrivit ganska utförligt om själva handlingen så hänvisar jag er dit och ägnar mig åt mina intryck istället.

För nya läsare kan jag ju berätta att jag har en viss förkärlek för Kina och kinesisk kultur. Jag har varit där två gånger och mina barn har sina rötter i Kina. Redan när den här boken kom ut på engelska köpte jag den, men sen hamnade den i en av alla bokhögar här hemma. När den sen kom ut på svenska hade jag glömt att jag hade köpt den på engelska. Så därför tänkte jag lotta ut den engelska varianten, om någon är intresserad.

Hur gör man för att vinna Girl in Translation? Lämna en kommentar och nämn en bok med kinesiskt tema, som du tycker att jag ska läsa. Du kan skriva antingen här eller på min Facebooksida

Jag föll på en gång för bokens huvudperson och hennes fina relation till sin mor. De slutar inte att visa kärlek till varandra fastän de mer eller mindre sliter ut sig på sina underbetalda arbeten. De kämpar på och överlever de mest vidriga situationer. Den skruttiga lägenheten, som den snikna och elaka mostern har ordnat åt dem, får dem nästan att frysa ihjäl. När de en dag råkar hitta flera kasserade rullar med ljusgrönt tyg, ungefär sånt som teddybjörnar är tillverkade av, bär de hem rullarna och kapslar in hela lägenheten. Bilden av när dottern och modern sitter vid sitt fluffiga köksbord inlindade i det värmade tyget har fastnat på min näthinna. 

Den här berättelsen ger ett bra perspektiv på hur det kan vara att komma som invandrare till ett nytt land med en helt annan kultur. Hur många små vardagliga ting enkelt kan misstolkas totalt och ställa till med bekymmer. Hur språket sätter käppar i hjulet. Vad som räknas som ”normalt” och inte. Dottern i boken lär sig snabbt att hålla inne med vissa saker. Hon bjuder absolut inte hem sin vän eller berättar inte för någon att hon hjälper sin mor på hennes arbete efter skolan. Jag blir så imponerad av deras slit och hur de står ut i så många år och ändå förblir hela som människor. Genom dotterns speciella begåvning får hon en chans att ta dem till en bättre plats.

Alla som är det minsta intresserad av hur det kan vara att komma till ett nytt land borde gilla den här berättelsen. Har du dessutom smak för asiatisk kultur, som jag, så kommer du att sluka boken. Jag hade gärna läst den i ett streck…om jag hade fått för min familj vill säga. 🙂

Drömmarnas sjö

Drömmarnas sjö av Kim Edwards var lite trög i början, men jag gillade stämningen från första raden och sen rullar det på allt fortare ju fler sidor jag läste och nu med bara några sidor kvar vill jag att den aldrig ska ta slut. Tänk dig en miljö från Dawson creek, ett mysterium a la Den trettonde historien, en släkthistoria av bästa amerikanska snitt, en gammal pojkvän och tillika glaskonstnär och en kärlekshistoria som börjar i Murakamis Tokyo, vindlar förbi Indonesien och….ska smyga upp i sängen och läsa slutet nu. 

Alla mina vänner är superhjältar

Med det här bokomslaget och den titeln…går ju bara inte att inte bli intresserad. Dessutom är den tunn, men inte själva innehållet. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman, handlar om Tom som just gift sig med Perfektionisten. Tom själv är ingen superhjälte, men är vän med flera. På sin bröllopsfest blir hans nyblivna fru hypnotiserad och Tom blir osynlig för henne. Boken handlar om hur Tom minns deras förhållande och hur han kämpar för att hon ska se honom igen.

I Toronto, där berättelsen utspelar sig, bor 249 superhjältar med skilda superkrafter. Perfektionisten, ja det hörs ju på namnet, blir stressad av snöflingor för att hon inte kan organisera dem. Tom tar med henne till ett orört snöigt fält och då uttrycker hon att det är helt perfekt, hon behöver inte ordna någonting. Andra superhjältar är Stresskaninen. När hon är på en fest suger hon åt sig all stress så att alla andra kan njuta. Projeceraren blir kär i Konverteraren. Hon projecerar sin kärlek på honom och får hela tiden tillbaka en konverterad form.

Det låter helt knäppt med så många superhjältar i en bok, men jag köper det rakt av. Den beskriver oss människor på pricken. Kanske är vi alla superhjältar? Alla har vi ju våra egenheter…

Jag känner på mig att jag kommer att gå och bläddra mer än en gång i den här boken. En helt perfekt present till vem som helst.

Efter mörkrets inbrott

Efter mörkets inbrott
av Haruki Murakami är precis som en Murakamibok ska vara. Språket är så lätt och man liksom glider in i berättelsen. Man lär känna personerna och vill aldrig lämna dem. Och jag vet inte hur han gör, men det kändes som att jag var med vid bordet i nattens Tokyo. Jag har aldrig varit mycket för surrealistiska berättelser, men sen jag började läsa Murakamis böcker, så har jag nog ändrat mig.

Little Bee

Little Bee av Chris Cleave – Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: ”En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen”.
Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!