Plumpt bröllopskaos

 

Jag tänkte att Bröllopskaos verkade vara en intressant film som skulle roa mig under en influensaeftermiddag i soffan. En film om rasism och fördomar, som dessutom marknadsförts som den största inhemska biosuccén i Frankrike sedan ”En oväntad vänskap”, lät ju lovande. 

Filmen slank ner, familjerabalder i fina miljöer brukar gå hem hos mig, men filmen lämnade mig frågande. Stereotyperna var så övertydliga att det nästan kändes som en Bellmanhistoria med en dansk, en norrman och så vidare. 

Filmens syfte var förhoppningsvis att belysa olika fördomar, att vi alla bär på dem, men att det går och vi bör se förbi dem. Ibland glimrade det till och vissa scener hade en poäng, som till exempel när personerna överraskades av insikten att de själva bar på fördomar. 

Framför allt saknade jag problematiseringen. Fruarna bara suckade och himlade med ögonbryna istället för att ifrågasätta de stereotypa uppfattningar som deras män bemöttes av. Kanske hade de bara ledsnat. 

Det var svårt att förklara för 10-åriga dottern som försökte hänga med i filmen. Hon undrade hur man såg vem som var kines, muslim och jude och om verkligen alla kineser är punktliga. 

Det kan vara jag som inte hängde med, men även om jag VET att det inte går att dra alla över en kam, är jag inte helt säker på om detta framgick i filmen. Den framstår mer som användbar för den som vill plugga in stereotypa beskrivningar av judar, muslimer, kineser och svarta. 

Som tur var slutade filmen lyckligt…hur annars 🙂 Hela den franska familjen hade stött och blött sina fördomar och var bästa vänner. Kanske finns det en finess med att provprata. Att våga se sina fördomarna. Våga ändra uppfattning. Kanske är filmens budskap ändå gott? 

https://m.youtube.com/watch?v=QFWtpOzRgLg

Konsten att minnas en titel

Eftersom min datorladdare inte fungerar gjorde jag ett försök med att börja vlogga istället…men det känns lite osäkert efter första försöket om det kommer att bli någon fortsättning… 🙂 

Däremot fortsätter jag nog att blogga via wordpress-appen. Det här var första testet och det var ju lätt. 

Utan datorladdare förtvinar denna blogg

pompe kanin…men snart så!

Jag skyller inte BARA på Pompe, vår kanin, men han är ganska skyldig till att jag inte kunnat blogga på sistone.

Det är ingen överraskning för mig att kaniner gillar att bita på sladdar, men kombinationen att jag glömmer sladdar framme och att Pompe är väldigt nyfiken är inte så bra för min ekonomi.

Det första som ska införskaffas när lönen kommer är en ny laddare och tabasco…för tydligen gillar inte Kaniner sladdarna om man gnider in lite tabasco på dem.

Så snart kommer blogginlägg om Liv efter liv, Vad Milo såg och Öppnas i händelse av min död.

Önskeläsning våren 2015

Kvinnan som stal mitt liv av Marian Keyes

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty

Jag är Kina av Xiaolu Guo

Liv efter liv av Kate Atkinson

Livet enligt Hildy Good av Anne Leary

Den tredje hustrun av Lisa Jewell

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin

Generation ångest. Min jakt på sinnesro av Scott Stossel

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt av Katarina Bivald

Det som händer dig, händer mig av Miranda July

Not that kind of girl

not that kind of girlFörsta gången jag såg Girls på tv blev jag både generad och intresserad. Sexscenerna visar lite mer än andra amerikanska serier om man säger så. Första avsnittet såg jag med skämskudden beredd, men ganska snart fastnade jag för serien, personligheterna och framför allt huvudpersonen själv, som spelas av Lena Dunham.

Jag borde inte gilla boken…för jag tror att jag som 45-åring inte räknas in i målgruppen…eller så gör jag det…för jag känner mig inte lika gammal i själen. I alla fall så älskar jag Lena Dunham, kanske för att att hon påminner om den jag önskar att jag var när jag var yngre, mer självsäker på nåt sätt, även fastän hon i början av boken skriver att hon hatar sig själv. Som vanligt gör hon det på ett annorlunda och ett mer rätt fram sätt än många andra: Hon ”skyler över hatet med en sorts aggressiv självacceptans”. Också en metod. En metod som kanske fler skulle behöva använda sig av.

Framför allt bidrar hon med en ny kvinnobild, en som ligger utanför de vanliga smala, lyckade idealet. Kvinnorna bara ÄR på något sätt, tar för sig och även om de försöker ta reda på vad-de-ska-bli-när-de-blir-stora, så är de så säkra på sig själva på ett sätt. Även om Dunham visar upp människans hela register så beskriver hon sina karaktärer med omsorg och medmänsklighet.

Jag har inte sträckläst Not that kind of girl – en ung kvinna berättar vad hon har lärt om livet. Boken har legat på soffbordet och så har jag läst lite då och lite då, hoppat och bläddrat lite hur som helst. Det jag gillar med boken är att Dunhams beskrivningar om sin ungdom känns så bekanta fastän vi växt upp på helt olika kontinenter. Hon är dessutom så bra på att skämta mitt i ett seriöst ämne. Hennes bildliga liknelser förvandlas till tankebubblor i mitt huvud där bilderna framträder. Till exempel när hon är hos gynekologen (och han pratar om sin frus spinningpass medan han undersöker hennes underliv, vilket bara det är helt knasigt!:-)). Bilderna han tar fram visar svåra fall av endometrios, och dessa bilder beskriver Dunham som ”lämningar efter ett bröllop: kastat ris, mosad tårta. Lite blod”. 🙂

Get Online week, Digitala piloter, Läxverkstan och annat som jag arbetat med 2014

Get online week onlinecafe Jag försöker lägga 2014 bakom mig och funderar på vad det egentligen var vad jag gjorde och vad jag ska ta med mig från året som gått. Eftersom gränsen mellan jobb och fritid är lite suddig för min del kan jag inte utelämna jobbdelen. Därför har jag sammanfattat höjdpunkterna för mig själv och på köpet kanske jag kan inspirera fler att testa delar av det jag gjort, eller ännu hellre utveckla idéerna.

Tillsammans med gymnasiebibliotekarien Anette Lindblom startade jag Bibblabloggen på Instagram för ungdomar.Jag och Anette slog två flugor i en smäll och anmälde oss till Get Online Week med ett Online café. Syftet var att visa vilka databaser biblioteket kan erbjuda och att marknadsföra Bibblabloggen på Instagram till ungdomar. Under två dagar tipsade vi i Voxnadalens gymnasiums kafé under lunchrasten, samt i sociala medier. Några av våra bilder från dagen kom med i den nationella filmen. Kul!

I slutet av året testade vi och min nya kollega, att låta elever från högstadiet och gymnasiet göra boktips med hjälp av Flipagram till julkalendern #voxjulflip. Vi hade roligt när vi jobbade tillsammans, lärde oss under tiden, eleverna lärde oss, det var ett utmärkt tillfälle att prata källkritik om upphovsrätt och det var ett bra sätt att få eleverna delaktiga. Det var ett av själva syftet, plus att få fler att hitta till Bibblabloggen.

Jonas Hassen Khemiri besökte gymnasiet och jag var med och lyssnade på hans föredrag. Ett helt lysande författarbesök. Jag vågade mig också fram och hälsade den här gången 🙂 vilket jag var för feg för att göra under prisceremonin på Stockholms stadsbibliotek är han tilldelades Aniarapriset och jag Greta Renborgs pris.

En bra och viktig verksamhet som bedrivs i kommunen är Läxverkstan. Det är ett projekt, med bidrag från Kulturrådet där barn i åldrarna 9-12 kommer till biblioteket en gång i veckan och gör läxor tillsammans med faddrar från gymnasiets barn- och fritidsprogram. Syftet med projektet är att förstärka läsförståelsen, läslusten och förbättra skolresultaten, samt att stärka barnens självkänsla och främja barnens kreativitet genom kulturella upplevelser och egenhändigt skapande. Forskning visar att det finns ett samband mellan kultur och lärande, hälsa och välbefinnande. Via Läxverkstan, i samarbete med Kulturutveckling Gävleborg bedrev vi projektet Digitala piloter, vilket jag presenterade på Kulturtinget i Söderhamn.

Bibliotek mot rasism är en kampanj som Helgebiblioteken bedrev gemensamt från september till december. Under kampanjen skrev jag flera artiklar som publicerades på inspirationssidan. På ”mitt” bibliotek hade vi utställningen ”Jag är Ovanåkersbo”, som sedan visades i Riksdagen i slutet av året.

Slutligen råkade jag på ett debattinlägg där mitt namn nämndes – Visionen om vad biblioteket kan betyda för samhället. Det satte ord på och gav mig en förklaring till varför jag fick Greta Renborgs pris (har fortfarande lite svårt att ta till mig det :-))
Följande text är ett urklipp från debattartikeln i tidningen Framsidan:
”Vem har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor? Greta Renborg-pristagaren Anette Helgesson från Edsbyns bibliotek i Ovanåker hargenom sitt framgångsrika arbete på en filial i glesbygden skaffat sig en tydlig vision om vad biblioteket kan betyda i samhället. Vi borde öppna de små biblioteksfilialerna igen, hävdar hon i Biblioteksbladet 09:2013. Med växande ekonomiska klyftor, kunskapsklyftor och främlingsfientlighet behövs biblioteken mer än någonsin. Hon ger biblioteket en plats i samhället som inte låter sig uttryckas i utlån av böcker eller ger det en roll i det skönlitterära distributionssystemet.”

Ett bra år!

Etthundra mil

etthundra milJojo Moyes har återigen lyckats väva in ett aktuellt och viktigt ämne i en gripande historia, som jag aldrig vill ska ta slut och som jag kommer att rekommendera om och om igen. Det här är Moyes bästa roman sedan ”Livet efter dig”.

Förutom att Etthundra mil är en roman man inte lägger ifrån sig i första taget, är den även en knivskarp skildring av dagens ekonomiska orättvisor. Det också en fin berättelse om en familj, som kanske inte är av den vanligaste sorten, men vars starka band håller i vått och torrt.

”Man blir inte lycklig av pengar” sägs det, men att pengar underlättar livet väsentligt – det bevisar Jojo Moyes i Etthundra mil. Pengar ger möjligheter, trygghet och tid. Jess Thomas, en av bokens huvudpersoner, saknar de fördelar som följer med en stabil ekonomi. Hon är ensamstående och har två jobb för att få familjens ekonomi att gå runt. Sonen Nicky mår allt annat än bra och kvarterets smågangsters gör vad de kan för att förstöra hans liv. Dottern Tanzie visar sig vara ett mattegeni, och blir erbjuden ett stipendium som täcker den större delen av utbildningskostnaderna vid en skola som kan ta tillvara hennes specialintresse. De återstående tio procenten måste familjen själv skjuta till, men det är en oöverstiglig uppgift för en familj, som sparar in på det mesta för att få pengarna att ens räcka till det mest väsentliga.

Jess ser erbjudandet om stipendiet som en chans för hela familjen att förändra sin tillvaro. I ett sista desperat försök att få ihop pengar anmäler hon Tanzie till en matematiktävling, med en vinst som garanterar dottern en plats på skolan hon längtar till. De har inte råd med tågbiljetter för att ta sig till tävlingen, som äger rum i Skottland. Det får bli den före detta makens avställda bil, som står i garaget och samlar damm, som får ta dem till tävlingen, men de kommer inte långt innan olyckan är framme…

Turen har sin tumme med i spelet och ingen mindre än Ed, IT-miljonären som Jess har städat hemma hos, dyker upp som en räddande ängel. Efter mycket om och men sitter hela familjen tillsammans med Ed i hans bil, på väg till Skottland.

Ed har inte bara guldpengar i sitt bagage. Hans historia bevittnar att ekonomisk trygghet innebär rättslig trygghet, möjligheter och annan en syn på tillvaron, än vad Jess och hennes familj är vana med. Detta kommer fram i små tragikomiska stunder under resans gång, som till exempel vid inköp av färdkost och då Jess tvingar barnen att roffa åt sig vid hotellfrukosten.

Eds förflutna bevisar att en förmögenhet kan förloras på grund av ett sekundsnabbt misstag. Han riskerar att dömas till fängelse för ett insiderbrott, gjort i desperation för att bli av med ett ex. I boken framstår insiderbrott, som ett mycket grovt brott och det säger ju en del om synen på ekonomin som en central beståndsdel i dagens samhälle.Trots att Ed har råd med rättshjälp är det inte säkert att hans pengar kan rädda honom den här gången.

Etthundra mil är en samhällskritisk feelgoodroman där författaren ger oss en behövlig (för en del mer än andra) nära insyn i hur ekonomisk utsatthet kan sätta stopp för drömmar, utvecklingsmöjligheter och driva människor längre ner i misären. Samtidigt som Moyes visar att pengar inte enbart innebär lycka bevisar hennes historia att den orättvisa fördelningen är en stor förlust för samhället, när alla inte har samma möjligheter att utveckla sin fulla potential.

Som varje god feelgoodroman sig bör, innehåller även denna en del svärta, en ovanligt stor mängd för genren faktiskt. Moyes väger upp det genom att förmedla hopp om förändring och uppmärksamma människans godhet som en viktig kraft. Både när det gäller att räcka ut en hand till en granne i nöd, men också när det gäller själva fördelningen av samhällets resurser.

För övrigt spädde boken på min dröm att bila genom England och Skottland – att göra en egen roadtrip låter väl trevligt!

Över en fika – en novellantologi

över en fika”Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar event, filosoferar och löser världsproblem”, skriver Arinton förlag om novellantologin Över en fika. Noveller om fika (slurp!) lät som något för mig. När dessutom en av novellerna i antologin är skriven av Susanne Olars från Edsbyn så blev jag extra nyfiken och bad om en intervju med henne. Den kommer här:

Vad handlar din novell om?
Boken handlar om att fika. Något som för de flesta är trevligt, gott och enkelt. Jag ville beskriva att det inte är lika lätt för alla. Att det inte alltid är tillåtet att ta sig en fika. Att olika tvångstankar kan sätta käppar i hjulet. Och att en ätstörning inte behöver handla om rädsla att gå upp i vikt, utan snarare om en manisk besatthet att kontrollera sig själv. Att i en kaotisk värld ha makten över åtminstone en enda sak. Vad man äter.

Varför en bok på det här temat? 
Det var Ariton förlag som kom på idén. Över en fika kan allt hända, och det var en kittlande tanke att sammanställa en hel rad berättelser som utspelar sig i café-miljö.

 När och varför började du skriva, eller har du alltid skrivit?
När jag var barn fanns det två yrken jag kunde tänka mig: astronom och författare. Jag var en riktig bokslukare, och låg gärna på rygg och stirrade upp på stjärnhimlen. Nu blev det ju inget av de karriärerna, utan jag råkade utbilda mig till socionom istället. Blev bra det med, även om skrivandet har fattats i mitt liv. Det har fattats mig så mycket, att jag till slut blev tvungen att göra något åt det. Efter en sjukskrivning på grund av utmattningssyndrom tog jag tjänstledigt, började läsa på Bollnäs folkhögskolas skrivarlinje, och nu finns ingen väg tillbaks till ett liv utan skrivande igen. Många undrar vad man lär sig skriva på den utbildningen. Då kan jag berätta att det mer handlar om att utveckla det man redan skriver, och att få en spark i baken att våga gå vidare med sina texter. Det har jag verkligen utbildningen att tacka för.

Hur fick du med din novell i denna bok?
Jag letar alltid runt efter olika novelltävlingar och utmaningar, bland annat på nätet, och det här var en sådan som jag hittade. Det finns mycket kul att göra med sina texter bara man letar. Ariton förlag hade tydliga kriterier när det gällde tema, längd på texten och så vidare, och jag bara skrev och skickade in. Av 150 bidrag var jag en av 32 som valdes ut.

Framtidsprojekt? 
Dels att fortsätta med novellerna i olika sammanhang. Jag har till exempel fått in en fot i veckotidningsbranschen, och då genererar skrivandet till och med lite pengar.

Dels finns självklart bokdrömmen. Jag håller just nu på att skriva de sista kapitlen i en roman som tar det mesta av min tid, och blir det inget av den så kommer det att bli något annat. Jag har bara hållit på med skrivandet på allvar i ett och ett halvt år, och att få till en roman så att någon mer än jag själv vill läsa är en konst. Jag vet att det jag behöver träna mycket mer. Det går att jämföra med löpningen som jag ägnat mig åt i många år. Jag sprang Stockholm maraton 2010, och det hade jag förberett mig inför under flera års tid. Det är samma sak med skrivandet, det är absolut inte bara att slänga ihop något. Men jag har kul när jag håller på, så jag övar vidare!

Vilken bok borde alla läsa enligt dig?
Jag vill krångla till det svaret lite, eftersom jag inte tror att det finns en bok som passar precis alla. Alla borde istället få läsa vad de vill, om det så är nobelpristagare, deckardrottningar, chick lit, biografier eller vad man nu gillar. Uppdelningen mellan fin-litteratur och ful-litteratur är försvunnen i min drömvärld, och det hoppas jag kommer hända mycket tack vare alla underbara bokbloggar. (Inte minst Feelgoodbibliotekarien, naturligtvis!) Fler böcker recenseras, på ett skönt sätt, av passionerade bokälskare som vill sprida vidare de böcker som det tycker om. Alltså kanske svaret på frågan skulle vara: Jag tycker att ALLA borde följa fler bokbloggar!

Visionen om vad biblioteket kan betyda för samhället – vem bestämmer över den?

Det här hade jag missat! Lena Skoglund, tidigare chef för Regionbibliotek Västra Götaland, nämnde mig i en debattartikel – Näringslivets mått och manlig dominans sätter agendan – i tidningen Framsidan som ges ut av Kultur i Väst.

Debattartikeln skrevs innan den nya Bibliotekslagen trädde i kraft 1 januari 2014 och Lena Skoglund befarade att näringslivets mätmetoder skulle vara styrande när biblioteksverksamhet utvärderas. Nu är jag inte direkt insatt i hur det blev i och med den nya lagen, men jag är rädd för att de ekonomiska måtten fortfarande ges större vikt än visionerna för biblioteket som ett av demokratin viktigaste beståndsdelar.

Lena Skoglund skriver: ”Jens Stilhoff Sörensen menar att nmp (new publish management) bidrar till att erodera bort demokratins grundval och bidrar till att långsamt omforma den offentliga verksamheten till dess att man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati.”

Följande text är ett urklipp från debattartikeln i tidningen Framsidan:

”Vem har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor?

Greta Renborg-pristagaren Anette Helgesson från Edsbyns bibliotek i Ovanåker har genom sitt framgångsrika arbete på en filial i glesbygden skaffat sig en tydlig vision om vad biblioteket kan betyda i samhället. Vi borde öppna de små biblioteksfilialerna igen, hävdar hon i Biblioteksbladet 09:2013. Med växande ekonomiska klyftor, kunskapsklyftor och främlingsfientlighet behövs biblioteken mer än någonsin. Hon ger biblioteket en plats i samhället som inte låter sig uttryckas i utlån av böcker eller ger det en roll i det skönlitterära distributionssystemet. Men vår riksdags kulturutskott har i oktober avfärdat de motioner som pläderade för att utveckla en nationell bibliotekspolitik som skulle ha kunnat diskutera den strukturella omvandling av biblioteksverksamheten,som sker i dag.

Nu är det inte personer som Anette Helgesson, eller andra bibliotekarier som har problemformuleringsprivilegiet när det gäller biblioteksfrågor. Bibliotekarier nämns inte över huvud taget i den nya bibliotekslagen. Genom Åse Hedemarksforskning vet vi att det är äldre manliga författare och kulturchefer på huvudstadens tidningars kultursidor som har tillgång till den offentlighet där bibliotekens roll och funktion stakas ut. Ett närstudium av de olika bibliotekslagarnas texter visar att hon har rätt.”

Hur gick det? Vad tänker vi om detta? 

Vi av David Nicholls

viSkulle jag våga läsa Vi? Jag ville inte bli besviken. En dag var en bok som tog mig med storm, både upplägget, drivet och personerna var som skrivna för just mig. Det var jag inte ensam om att tycka. 🙂 Efter att ha läst slutet av En dag satt jag där och gapade efter luft, likt en förbluffad flundra. FÅR man avsluta en kärlekshistoria på det viset, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Nu sitter jag här igen…med den där härliga känslan, som bara en förträfflig bok, med ett överraskande slut kan frambringa. Jag är paff, överrumplad, förvånad och tacksam över bokens slut. Inte lurad, men överraskad. Fast jag borde ha anat…

Till dig som ännu inte har läst Vi kan jag säga att du behöver INTE vara orolig över att bli besviken! David Nicholls har gjort det igen, fast nu med ännu en sträng på sin lyra, eller hur jag ska säga. Drivet, personligheterna och humorn finns där, och även hans glasklara och pricksäkra iakttagelser av kärleksrelationens eviga dilemman. Den här gången med betoning på den mognare kärleken.

Hela historien går lite mer i moll än En dag, men där emellan är det flera episoder som jag gapgarvade så högt åt att maken undrade från övervåningen vad jag skrattade åt. Jag kunde inte bara låta bli att läsa högt för honom om incidenten med chilisåsen och ögat i Paris, manetöverfallet i Barcelona och cykeldominot i Amsterdam.

Boken är som gjord för att filmas, med Europas storstäder som kuliss, men det vette tusan om Douglas fadäser kommer helt till sin rätt på filmduken. Nicholls kan konsten att skriva roligt och att använda humorn som kontrast för att inte hamna i sentimentalitetsfällan. För det är så befriande med skratt. Helst när man skrattar MED den som klantar sig, och inte enbart åt. Det går bara inte att tycka illa om stackars Douglas, som har lagt upp Europaresan så minutiöst, som bara en som forskar på bananflugor kan. Han och Connie ska ta med sonen på en utbildningsresa, via en rad konstmuseer och Douglas förhoppning är att Connie ska hinna ändra sig och inte lämna honom.

För en fåtöljresenär, som jag själv, var reseskildringen bara den värd en hel del. Är man dessutom konstintresserad upplever man förmodligen boken ur ännu en vinkel. Resan blir verkligen en utbildningsresa för hela familjen, fast kanske på fler sätt än Douglas hade tänkt sig.

Utan att avslöja för mycket så är Vi en roman som väl förtjänar sin nominering till Man Booker Prize. Utan att lämna sin genre har Nicholls skrivit en mognare och modigare roman, som utmanar tabun. Vi är så vana med att läsa kärlekshistorier om omaka par som finner varandra ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nicholls utmanar och visar det som vi alla redan vet, men sällan pratar om; att många kärlekshistorier inte slutar lyckligt. Det är ju fakta. Jag tror att Nicholls vill visa att det finns fler vägar att leva, att se på relationer och på livet självt. Även om en relation inte håller för evigt, är det okej ändå.

Jag ser fram emot att se kvällens Babel där jag hoppas att David Nicholls förklarar sig! FÅR man verkligen skriva så här?! 🙂 Om du frågar mig: Ja, det får man! Tack Mr Nicholls för en läsupplevelse som rycker upp och utmanar! Mer sånt!!
________________________________________________________________________

Bokbutiken