Läsglädje, bokpassion och annat hjärtevärmande
Vad kul att få en Fay Weldonbiografi och hennes En hondjävuls liv och lustar i brevlådan. Jag blir jättesugen på att läsa dem. Jag har bara sett filmen och det är blir första boken av Fay Weldon som jag läser. Massolit förlag verkar ha fler bra titlar på gång. Bla Fallet med de försvunna böckerna
Lycka är : att träffa på en ny bok av Ann Cleeves! Hon har tidigare skrivit fyra deckare som utspelar sig på Shetlandsöarna.
Jag har läst Silent voices fastän det tar emot för mig att läsa på engelska bara för att jag gillar Cleeves deckare så mycket. De är mysiga som Morden i Midsommer på något vis. Lite som en feelgood-deckare.
Kriminalinspektören i den här boken heter Vera Stanhope och är en äldre kvinna med några kilo för mycket. Hon lever ett ganska ensamt liv, utan familj, i sin fars gamla hus. Hon får mig att tänka på Elizabeth Georges Barbara Havers. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tilltalande med sådana personligheter.
Än har jag inte läst klart boken…jag har sparat slutet tills ikväll.
Den första boken i den här serien med Vera Stanhope som huvudperson kommer på svenska nu i vår. Den heter Dolda djup. Jag längtar efter den och ser med glädje fram emot den kommande tv-serien som bygger på de här deckarna!
Själva boken En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa är som en liten presentask i sig. Jag önskar att jag hade köpt den istället för att låna den. Hade varit fin att ha i bokhyllan. Innehållet i sig är för bra för att beskriva i ord…men jag försöker.
I korthet så handlar boken om en man som bara minns det som hänt de senaste 80 minutrarna. Han har tidigare arbetat som matematikprofessor. För att påminna sig om att hans minne är kort bär han en rock där han sätter fast små minneslappar till sig själv. När en ny hushållerska och hennes son kommer in i hans liv får de sin egen lapp och en självklar och fin vänskap växer fram mellan dessa tre personer.
Jag är inte särskilt intresserad av matematik, men jag gillade professorns sätt att se matematik som poesi. Inte för att jag kommer att sätta mig ner och räkna mer efter att ha läst den här boken…men jag känner mig mer vänligt sinnad till matematikens värld.
Jag vet inte om det är för att boken utspelar sig i Japn som jag ser en viss koppling till Murkami. Kan så vara. Både han och Yoko Ogawa skriver på ett lätt språk och bara rakt på och inte tillkrånglat på något vis. Samtidigt så rymmer sidorna så mycket mellan raderna. Jag vet inte om det går att kalla boken för en feelgoodroman. Jo, jag tror det ändå. Vänskapen beskrivs som så varm och livsbejakande mitt i vardagens mödor. Jag läser gärna mer av Ogawa och gärna fler böcker från Japan.
Ser att jag har läst ungefär lika många böcker 2010 som året innan. (Eller kanske rättare sagt antal blogginlägg. ) Trodde nog att jag hade plöjt igenom fler titlar, men 32 st är inte illa pinkat med två småttingar i huset.
Här är de böcker som jag fastnat mest för under 2010 :
1. Norwegian wood
2. Niceville
3. Presidentens hustru
4. Mr Alis äktenskapsbyrå
5. Sen kan jag inte välja så tre st ”lad-lit” får dela på 5:e platsen
Konsten att tala med en änkling
En dag
Juliet, naked
På hedersplats måste jag också sätta hit: Igelkottens elegans och Flickan som dök ner till jordens mitt
Nu när 2011 just börjat så har jag så himlans många böcker på gång som jag vill läsa. När det blir så får jag svårt att välja. Värsta i-landsproblemet, jag vet!! Men ändå! Feel-good-året ser ut att få en bra början!
Jag sparade de sista sidorna i Igelkottens elegans tills det blev lugnt i huset. Jag ville inte att boken skulle ta slut. Så bra är den! Som tur var har jag köpt Smaken av samma författare och den boken handlar också om människorna
i samma fastighet som portvakten Renée Michel bor och arbetar i. Renée är intelligent och intellektuell, men försöker leva upp till portvaktsrollen till varje pris. (Varför får man veta på slutet 🙂 För att inte avslöja sig låter hon tvn stå på med dokusåpor, så att det hörs från hennes dörr. Men i själva verket sitter hon och tittar på filmklassiker och läser djupa böcker i ett rum längre in.
I huset bor också tolvåriga Paloma. Hon har bestämt sig för att ta livet av sig för att vuxenlivet inte har något som är värt att leva för. Hon skriver djupa tankar och tankar om rörelser i sin anteckningsbok. Hon är väldigt lillgammal och klok och man förstår tidigt att dessa människors vägar kommer att korsas.
Till fastigheten flyttar sedan en japan. Både Paloma och Renée är intresserade av allt som har med Japan att göra. Dessa tre människor finner varandra och….
Boken är så charmig, rolig och sorglig på samma gång. Den rymmer många kloka ord och filosofiska tankar, vilket kan bli för mycket ibland för min smak, men jag hade inte velat vara utan dem heller. Jag har tänkt flera gånger att: ”Tänk att det ska till en feel-goodbok för att jag ska förstå vissa filosofiska tänkares teorier!” Boken är redan filmad och jag hoppas och tror att den kommer att vara precis lika bra som boken!
Svd skriver att ”romanens författarröster alltför tydligt vädrar sina åsikter om olika nutida samhällsföreteelser”. Bland annat hänger jag upp mig på hennes syn på adopterade. Jag får uppfattningen att hon jämför adopterade med invandrare och flyktingar när det gäller att känna sig sliten mellan två helt skilda kulturer. Paloma tänker att den lille adopterade killen från Thailand kanske får lust att bränna bilar när han blir större…för att som hon tänker: den allra ”största ilskan och frustrationen är känslan av att sakna kultur därför att man slits mellan kulturer, mellan oförenliga symboler”. Ett adopterat barn har ju oftast inte så mycket av sin ursprungliga kultur med sig och växer ju upp i sitt hemland, inte i sitt ursprungsland. Jag tycker att hon drar för höga växlar när det gäller den problematiken. Men jag kan bortse från den för att jag tycker mycket om boken i övrigt. Guldstjärna till den som orkat läsa ända hit och som hänger med i mitt snurriga resonemang 🙂
Girl who stopped swimming och Backseat Saint av Joshilyn Jackson är två böcker som jag väntar på ska översättas till svenska. Varför är de inte redan översatta? Varför tar det sån tid!! Snart blir jag tvungen att läsa dem på engelska fastän det tar emot. 
Så härligt att läsa en lite annorlunda och fräsch bok. Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman påminner inte om någon annan bok. I alla fall ingen som jag har stött på. Nja, kanske lite åt Isabella Allende-hållet om jag måste försöka likna den vid nåt. Den handlar om Karen, en tjej med autism. Hon kallar sig själv för Jag och det är hon som berättar hela historien.
På universitetet där Karen läser kallas hon för ”Fröken Annorlunda Förmågor” och hon används som studieobjekt i psykiatriundervisningen. Karen har bara fyra ansiktsuttryck (panik, glädje, neutralt och borta från mig själv) och innan hon börjar sin utbildning försöker mostern lära henne fler ansiksuttryck för att hon ska kunna vara bland andra studerande.
Karens beskrivningar av ”standardmänniskor”, som hon kallar alla ”vanliga” människor är helt bedårande. På en studentfest iakttar hon det här:
”Paren höll om varandra och rörde sig ett steg hit och ett dit, genitaliernas blygdzon på den ena pressade mot genitaliernas blygdzon på den andra, fast med några lager tyg emellan.
De oparade fortsatte att prata med varandra, högre nu, och de drack alltmer, ängsliga för att kvällen skulle gå utan det hittade någon att para sig med.”
Efter att ha sett världen beskriven utifrån Karen har jag fått en helt annan förståelse för både standardmänniskor och icke-standardmänniskor. Är det egentligen så eftersträvandsvärt att vara en standardmänniska?
Karens moster äger en tonfiskfabrik i Mexiko och Karen kommer tidigt i kontakt med fabriken och fiskar. Helst är Karen i havet och dyker bland fiskarna, då känner hon sig lugn. I brist på vatten hänger hon i sin dykardräkt i ett sele i taket. (Det var en av orsakerna till att hon aldrig fick någon rumskamrat på universitetet. 🙂 vem skulle inte bli förvånad av att möta en person i dykardräkt hängandes i taket :-)) Karen tar fram en metod för att fånga stressfri tonfisk där inga delfiner kommer till skada. Ungefär där är jag i boken. Hon är i Japan och säljer tonfisk till ett väldigt högt pris. Tonfisk som inte blivit stressad vid fångsten och som inte varit nedfryst anses nämligen som en delikatess och lär smälta mot gomen som honung.
Till en början var boken svår att komma in i eftersom den är skriven på Karens lite hackiga sätt att kommunicera, men ge inte upp! säger jag till dig som har den här berättelsen kvar att läsa. När man väl har kommit in i den är den lätt att läsa, rolig och många beskrivningar av Karens sätt att se på världen och andra människor är oförglömliga. Jag kommer absolut att hålla utkik efter fler böcker av Sabina Berman. Det här är nämlingen hennes debutbok så jag hoppas det blir många fler.
Feelgoodbiblioteket 
