Tannie Marias recept på kärlek och mord

tannie marias
Varning! Läs inte denna feelgood-deckare om du är hungrig och har ett tomt kylskåp! Du kommer att lida. Vad säger du till exempel om Paj med vaniljkräm eller Mekanikerns chokladmoussetårta! Jag näst intill dreglar var och varannan sida av Tannie Marias recept på kärlek och mord, av Sally Andrew.

Gillar du pusseldeckare och deckare som påminner om Alexander McCall Smiths charmiga privatdetektiv i Botswana – Damernas detektivbyrå – så är det här absolut en bok för dig. Gillar du därtill att äta eller laga mat så är du på helt rätt spår. Huvudpersonen Tannie Marie, en medelålders sydafrikansk änka, har nämligen ett nära förhållande till mat. Den stund på dygnet när hon inte tänker på mat eller lagar mat finns inte.

Sedan hennes hustrumisshandlande make dog lever hon för att laga mat och försörjer sig genom att skriva sin omåttligt populära matspalt i tidningen Gazette. Till en början hade hon en kärleksspalt, men när den rationaliserades bort löste hon,  och hennes vänner på redaktionen, det med att kombinera en mat- och kärleksspalt. Efter det svarar Tannie Marie läsarbrevens avsändare med mat- och kärleksråd.

Ett brev från en man som heter Karel börjar så här:
Kära Tannie Maria.
Jag skriver till dig för att få ett kärleksråd.
Du behöver inte bry dig om några recept. Jag kan inte ens koka ett ägg.

Tannie Maria svarar honom med ett kort råd om han ska skicka ett sms till kvinnan som han är kär i, samt ger honom en detaljerad beskrivning på hur man kokar ett ägg perfekt. Jag blev tvungen att testa.

Ett brev får Tannie Maria att ana oråd och värre blir det när kvinnan i fråga hittas mördad. Ja, du har gissat rätt. Tannie Maria och hennes kollegor på tidningen blir inblandade och det blir riktigt spännande.

Det är omöjligt att inte förälska sig i huvudpersonen Tanne Maria. Hennes eget känsloliv och tankar om ensamhet vävs in i historien och som läsare lär man känna henne väl. Tannie Marie är en krass kvinna, som har sina själsliga ärr efter att i åratal blivit misshandlad av sin numera avlidne man. Nu lever hon nöjd med sin ensamhet, sin köksträdgård och breven från Gazettes läsare. Hon är rolig, smart, modig och inget undgår henne. Hon är som en nutida sydafrikansk Miss Marple. Någon man gärna vill bli vän med.

Romanen har en spännande deckarintrig, härligt persongalleri  och många exotiska miljöbeskrivningar. Trots den lättsamma berättelsen väjer inte författaren för viktiga ämnen som apartheid, politik och kvinnomisshandel. Det beror säkerligen på att hon själv är utbildad i psykologi, har jobbat på olika kvinnojourer och är specialiserad på frågor som rör kvinnomisshandel.

Ska jag klämma ur mig något mindre positivt om boken så hade författaren kunnat skala av ett ganska stort antal sidor och snävat till historien. Fast å andra sidan…vem kan få för mycket av smarriga matbeskrivningar och ledtrådar?!

Blir du nyfiken och vill veta mer om boken och författaren? Läs då Fem frågor till Sally Andrew på Norstedts sajt.

 

Huset vid sjön

huset vid sjönDet är inte många böcker som får en att helt försjunka ned i berättelsen och glömma allt annat. Kate Morton är en av få som lyckas väcka min läslust till hundra procent. Jag har slukat hennes andra romaner, men Huset vid sjön slår dem alla med råge. Den här romanen är perfekt. Som skriven för just mig (och många andra).

För det första är det spänningen och att författaren håller läsaren på halster in i det sista. Flera gånger var jag säker på att jag visste svaret på gåtan, för att plötsligt bli inledd på ett helt annat spår. I denna roman, som kan räknas som en psykologisk thriller, har Kate Morton tagit med en polis, Sadie Sparrow, som under en ofrivillig semester råkar på ett övergivet hus vid sjön när hon besöker sin morfar i Cornwall. Hon får nys om den sorgliga historien om pojken som försvann spårlöst från huset och som den nyfikna och smarta polis hon är börjar hon så klart nysta i gåtan.

Jag hoppas att Kate Morton skriver fler böcker med Sadie för hon är en personlighet som påminner mig om Barbara Havers och Ruth Galloway. Författaren lämnar en liten öppning för att vi skulle kunna få träffa på Sadie Sparrow igen. Vi får hålla tummarna!

Berättelsen utspelar sig dels 2003 då vi får bekanta oss med den gamla damen Alice Edevane, som är en framgångsrik deckarförfattare och dels åren kring första och andra världskriget under Alice barndom. Utifrån båda tidsperspektiven vecklar en spännande historia ut sig och som läsare får man en nära relation till Alice och hennes mor.

Flera personer minns midsommarkvällen, då Alice lillebror Theo försvann spårlöst, med stora kval och tror sig veta sanningen om vad som egentligen hände. Hemligheter som bevarats under många år och som satt djupa spår hos alla i familjen och deras vänner riskerar nu att komma upp till ytan.

Förutom den spännande intrigen, de väl skissade personligheterna och tidsandan, fastnar jag så klart för miljön. Liksom tidigare beskriver Morton gamla engelska gods och dess trädgårdar med bravur. Man känner blomdoften, daggen, hör knastret av fötter i det krattade gruset och ser blomsterprakten framför sig. Att det dessutom handlar om en skrivande kvinna och hennes sällsynta förmåga att iakta sin omgivning gör sitt till.

Huset vid sjön är en fullträff och har berett mig många härliga lässtunder i sommar. Vill du vara säker på att få läsa en bra bok så varsågod! Men var beredd på att försaka allt annat. Du kommer inte kunna släppa boken när du väl börjat!

Dagen då vi försvann

Dagen då vi försvann av Lucy Robinson är en spännande berättelse med två unga kvinnor dagen dåi huvudrollerna. Deras historier berättas parallellt och har det gemensamt att de flyr från sitt förflutna. Det är Kate som har flytt från något, läsaren får vänta på att veta från vad. Hon hittar sin tillflykt på en hästgård, som ägs av en elitryttare, och hon lyckas få jobb som hästskötare trots att hon aldrig ens har varit i ett stall. Och så är det Annie som träffar sin dröm-man när han kommer till hennes massagestudio. Det finns skuggor även i Annies förflutna.
Hur deras historier hänger ihop tänker jag inte berätta, men jag kan avslöja att här hittar du humor, spänning och romantik i en och samma bok. Gillar du hästar är det ett plus. För min del föll jag inte alls för hästmiljön. Eller så var det att jag läste den här boken när jag var trött och förkyld. Eller för att jag läste Det lilla bageriet på strandpromenaden samtidigt. Det kan även ha varit en kombination av häst + förkylning + sporadisk läsning som gjorde att jag inte fastnade så mycket i boken den spännande intrigen förtjänar.
Andra som har bloggat om Dagen då vi försvann är Hyllan och The Chicklit Revolution

En sång för Issy Bradley

Issy-webformatDet är ju inte varje dag man läser en feelgoodroman om en mormonfamilj, men under påskhelgen läste jag En sång för Issy Bradley, och det gav en extra dimension till det religiösa inslaget i boken. Vi är många som knappt vet varför vi egentligen firar påsk, medan andra, liksom familjen Bradley, som är troende mormoner, inte kan tänka sig ett liv utan Gud. Familjen Bradley är en ganska vanlig familj,förutom att deras liv helt styrs utifrån reglerna i mormonernas bok. Utan den boken den vore de helt vilsna.

Issys pappa är pastor, och gör enligt tron uppoffringar, som bland annat att vara frånvarande på sonens födelsedag, och hjälpa sjuka människor istället. Det får ödesdigra följder eftersom dottern Issy insjuknar i hjärnhinneinflammation under kalaset, och senare somnar in på sjukhuset.

Mammans tro, som inte är särskild stark ens från början, får sig så klart en törn av dotterns död. Redan vid Issys begravning görs avsteg från de strikta religiösa reglerna. Mamman önskar sig ett bildspel med bilder från Issys liv, vilket inte är tillåtet, men det bryr hon sig inte om. Hon förstår inte hur hon ska kunna leva vidare och går in i depression. Mormonerna anser att det inte är okej att bryta ihop, utan man måste ta sig samman och gå vidare. Att visa svaghet är att göra ett avsteg från läran.

Förutom att boken är gripande och ganska humoristisk, är det intressant att få en inblick i mormonernas tro och livsstil. Temat är inte så vanligt i underhållningsgenren, men författaren är själv uppväxt som mormon, men lämnade samfundet som vuxen, och där av förstår man ämnesvalet.

Det är något speciellt med familjen Bradley, för jag tänker på dem än, fast det är månader sedan jag läste om dem. Vissa av barnen i familjen försökte ständigt göra uppror mot tron och den religiöst styrde pappan (inte alltid på så snälla vis), medan andra försökte så gott de kunde att leva enligt mormonernas regler. Lillebror var den hoppfulla och trodde på mirakel, vilket smärtade mitt modershjärta något enormt när han envist satt där på trappen varje dag och väntade på att systern skulle komma tillbaka.

Det låter underligt att säga det, men mitt i all sorg och det regelstyrda livet, beskriver författaren personerna och deras familjeliv med humor. Hon skriver lättsamt om ett ämne som annars förväntas vara tungt. Hon vågar driva med de religiösa, men på ett ömsint sätt. Ingen borde bli stött, tycker jag då, som ser det hela från utsidan. Vore roligt att höra om hon har fått kritik från mormonhåll.

En sång för Issy Bradley är absolut en bok för dig som gillar feelgood, humor och som samtidigt vill lära dig något nytt.

Intervju med Christina Wahldén om den digitala bokcirkeln JallaTillsammans

Efter att pilotprojektet JallaTillsammans avslutades i april, talade jag och Christina Wahldén via skype för att sammanfatta våra tankar och erfarenheter. Här kan ni ta del av vårt samtal. Jag klipper in lite bilder så att ni inte storknar av den långa texten. 🙂helagruppen

Anette : Vad tänkte du när jag kontaktade dig? 

Christina: – Jag blev glad! Jag hade följt dig på Twitter och tyckte att du verkade vara en kul typ. Jag gillar din ton. Du verkade vara en positiv person, och det gjorde att det var lätt att svara ja. Jag tyckte även att inriktningen på tonårstjejer och nyanlända var tilltalande.

– Det som varit specifikt uppe hos er, är att boksamtalen har en viss terapeutiskt funktion. Många av de nyanlända ungdomarna har varit med om svåra saker. Vi kan inte hjälpa eller ta bort det svåra, men vi kan ge dem något. Vi kan ta dem på allvar, lyssna och bekräfta. Dessutom kan det vara svårt att förklara för svenska tonårsmänniskor, vad man har varit med om.

– Det är bra att du är med och kan tipsa om biblioteket. Man behöver ju inte klippa med den person man var tidigare, utan man har ju det språket och böcker på de språken finns ju. Det kan ge självkänsla.
Genom att skriva om deras ursprungsländer visar man förhoppningsvis en slags respekt. De kommer ju från rika kulturländer. De har något att bidra med.

– Som nyanländ finns ett behov av prata om föreställningar och tabun. Speciellt tonårstjejer brukar vara duktiga på att vara kameleonter. De är kanske en person i familjen och en i skolan eller i samhället. Det kan göra att man överlever, men också att man går sönder.
1048220_1142501965768951_8694391889287321360_o
Anette: Varför är bokcirkeln bara för tjejer frågar många. Vad har du för svar till dem? 

Christina: -Jag tycker att man fortfarande ser att det inte är riktigt jämställt  ens i Sverige och flickor är väluppfostrade och tysta och får sällan komma till tals. Flickorna från de här bakgrunderna har ofta förpliktelser till familjerna, de har svårt att komma hemifrån. Därför är de bra att bokcirkeln bara var för tjejer. Andra kan starta bokcirklar för killar.

Anette: Vad har projektet betytt för dig som författare och människa? 

Christina: – Det som är fint, och det som man saknar när man är ute på författarbesök och bara dimper ner i en klass och pratar lite, och sen ses man inte igen, är att det blir ett bättre samtal så här. Det där magiska samtalet, det upplevde vi båda två, där tjejerna berättade väldigt personlig saker, jag tror inte att det hade hänt om vi inte hade pratat med varandra innan.
-Det kostar mer i och med att det kräver mer förberedelser, men det blir bättre. Väldigt mycket bättre!
– Det har varit fantastiskt bara att få träffa de här tjejerna och att du känner dem på ett sånt personligt plan det blir ju helt annorlunda, och det är bra att de inte är någon jättegrupp, de är ju individer,  fantastiska, och det är ju alla, här blir det så tydligt. Otroligt – den där dagboken som de berättade om äter mig fortfarande. Jag tänker på bilderna som de delade med sig av.

– De har ju också varit en sorts värdemätare på det som du var inne på, att vi hade känslan att ”vi kan nog inte läsa den här boken På flykt eller Med livet som insats för att det blir för hemskt, FÖR jobbigt för dem”. Men för en del är det det som de vill prata om. Man får fråga och inte bestämma åt dem. Människor vet ju själva vad de behöver. De är ju som vi.  Jag har stärkts i min uppfattning att det är väldigt lite som skiljer människor åt, oavsett var ifrån i världen man kommer. Det är väldigt tydligt. Det kunde ha varit mina eller dina barn.

kaninöronAnette: Hur var besöket i Edsbyn?

Christina: – Edsbyn är en väldigt intressant plats, och jag skulle verkligen vilja att det fördes vidare till politiker, att det här arbetet är ganska unikt. Jag träffar ju flera tusen elever varje år, och mina besök brukar sällan vara så väl förbredda som det här. Men det här är ju bara i Edsbyn, i dagsläget och det är väldigt synd att det är så ovanligt. Det är så enkla medel som behövs. Men det kräver engagemang och stöd.

– De som har varit med har satsat väldigt mycket. Bara det att ni har träffats hela 20 gånger, visar också på ett behov. Det är lite sorgligt att de nu sprids för vinden, men bra att du hann genomföra bokcirkeln innan det hände. De har ju fått med sig ett otroligt starkt minne från sin första tid i Sverige.

Anette: Vad tänker du om projektet? 

Christina: – Det här är ett projekt som sticker ut helt och hållet. Jag kan inte påminna mig något annat projekt som har varit av den kalibern, sedan jag började göra klassbesök, och att det kommer att följa med mig i fortsättningen, och jag kommer ALDRIG att glömma tjejernas klokhet!

– Människor som har varit utsatta för svårigheter, kan uppfattas som lite äldre än vad de är.  Det är klart att man åldras, blir brådmogen. Det inte så lätt att förklara för svenska jämnåriga. De nyanlända ungdomarna har en tillgång, som man kan ta tillvara på.

Men har podden många lyssnare undrar en del…

Christina: – Det är inte bara lyssnarna man ska räkna. En viktig sak är också att de får lära sig att gör en podcast, att de får höras och vågar. Berättelserna finns där, de får lära sig att använda det tekniska och kan få ut sina berättelser.

– Folk (vuxna) är inte medvetna om hur enkelt det faktiskt är att podda. Det här gör att fler kan inspireras. Om EN skolbibliotekarie lyssnar får det en otrolig spridning, denne kan sprida arbetsmetoden genom bibliotek och skolor. Det finns ingen riktig ursäkt för att INTE göra det. Svårigheten är att det oftast kokar ner till att det krävs en entusiastisk människa och det måste gå att göra detta halv-entusiastiskt. Det är en fantastisk ljudkvalitet och många förstår kanske inte att ni har använt er av en enkel app i mobilen som inte kostar särskilt mycket.
– Det har blivit så bra för att du är så erfaren som bibliotekarie, du är van att ha boksamtal, du tycker att det är kul, och det märks också. Jag får ju lyxen, när ni pratar med mig har ni ju redan idisslat texten gör ju att samtalet blir mycket bättre.

Anette: Jag har lite dåligt samvete över att det inte har blivit många riktiga boksamtal…

Christina: – Ni har ju pratat om livet, tjejerna har mött en svensk människa, allt som är bra är bra! Du har sått frön, du gav dem dagböcker och ni har pratat om viktiga grejer. Det har varit ett slags bokterapi också, en sorts läkande process, där vi har pratar mycket om minnen. Trädgårdsboken funkade, den väcker saker som är goda, De kom ihåg andra trädgårdar, dofter, innan kriget, det gäller att försöka se det friska i människan.

– JallaTillsammans ger ju ringar på vattnet, ni är superintegrerade människor! Om fler gjorde som ni skulIMG_4521 le det vara fantastiskt. Det blir konkret.

Anette: Hur många timmar har du lagt ner på JallaTillsammans?

Christina: – Jag har inte förberett så mycket, jag har mest varit tillgänglig, genom mailkonversation bara. Ibland på Facebook, men vi är ju där på Facebook i alla fall. En författare skulle absolut kunna ha ett sådant här projekt per termin.

Jag har haft stor nytta och glädje framför allt på det mänskliga planet, man blir så glad själv, de är så fantastiska personer. Det har gett oerhört mycket mer än vad det har kostat i tid och engagemang, särskilt med de här lättlästa böckerna. Som författare kan jag inte ta folks berättelser rakt av, men jag kan tillåta mig att inspireras, få tankar om vad som är viktigt. Skriver man för unga människor måste man ha kontakt med dem. Tjejerna i JallaTillsammans är så otroligt intresserade!  Det har absolut givit mer än vad jag har lagt ner i tid!

Anette: Skulle du rekommendera andra författare att göra något liknande? 

Christina: – Absolut! I synnerhet om man skriver på lättläst svenska, väldigt många skulle ha stor glädje av det. Det är lyxigt att få lyssna och samtala, lyxigt för mig att ha dig där. Höra hur du gör i boksamtal och såna saker. Det här är inte ett slut, utan en början!

Anette: Hur var det att bokcirkla genom Google hangout? 

Christina: – Jag kände inte till hur hangoutsamtaldet funkade. Men det gick väldigt bra med tjejerna, till exempel att tekniken känner av vem som pratar och att man får bild på den personen. Det är en bra grej att känna till.

– Jag vill verkligen betona att det inte är LITE BRA utan det är väldigt VÄLDIGT bra, jag fattar inte varför INTE fler gör det här!

– Vi umgås på ett ställe där de är, på nätet. Svenska skolan och elever kan lära sig av de nya ungdomarna, som har driften och insikten OM vad kunskap är. De som inte har gått i skola under lång tid på grund av krig har också ett sug efter kunskap, Där kan svenska elever lära sig något. De tar ofta kunskap för given.

-Samhället borde klura ut något bra sätt, så att även unga människor möts, att det inte bara är vi som ska lära de nyanlända, utan att även de som ska lära oss. Man behöver inte resa, världen är ju här nu! Det är ju jätteroligt!

Anette: Vad skulle du vilja förändra om du skulle vara med i en omgång digitala boksamtal igen? 

Christina: Inget. Jo, jag vill ha mera; mer möten, flera samtal, fem gånger minst. Det är ett behändigt sätt att prata på, och en fördel när alla kommer till tals. Du var bra på att fördela ordet och se till att alla pratade, ingen blev tyst. I en större grupp är det svårare. Det är en fördel och en poäng att vara få. Det spelar nog in också att vi var så få, att de vågade berätta och var trygga med varandra. Ingenting som inte var bra, konceptet kan bara bli bättre!

Anette: Men projektet nådde ju så få ungdomar, invänder en del…

 Christina: – Kvalitet är inte helt fel heller. Jag har inte varit med om så pass uppriktiga samtal med ungdomar någonsin tidigare! Kultur är svårt att mäta. Kvaliteten uppvägde kvantiteten, tycker jag.

– Och de här tjejerna har ju kompisar i sin tur. Dom pratar ju om det här, de tar med sig någon, de känner dig, de går till bibblan. På så vis nås fler.

nabaemily– Dessutom är det en sån lyckosam spinnoff – med Emily,  bok, fotoutställningen, som kommer att cirkulera på amerikanska college. Någon utifrån världen, som vill något, som tycker att tjejerna är intressanta, ser dem. Det är läkande att någon ser en.

– Det är så uppenbart bra och det är så enkelt och kostar nästan ingenting. Podden är billig, vilket bibliotek som helst skulle kunna ha kurser – ”Gör din egen podd!”.

tidningemilyEn sak som man skulle kunna förbättra är att även ha skrivarkurser, korta skrivövningar kan vara bra och användbart, om man inte har ett gemensamt språk.
– Att vi har pratat engelska har inte påverkat själva grundsamtalet. Sen kanske vi inte har övat så mycket svenska i våra direkta samtal, fast deltagarna har ju gjort det, genom att texterna de läst, har varit på svenska.

– Känslomässigt har det varit väldigt starkt, man blir väldigt berörd. Tjejerna har visat ett väldigt förtroende. De har tagit det på jättestort allvar.
-Du har gjort ett otroligt bra jobb!

-Det finns ingen quick-fix för att lära sig ett språk. Man underskattar hur svårt det är att lära ett språk bra, det tar sin lilla tid, men det måste få göra det också.
– Det som behövs när man är nyanländ och lär sig språket och de sociala koderna är att få referensramar, vem är Claes Elfsberg? Vem är snäll, dum? Man har ingen aning och det tar tid att lära sig. Där kan böcker vara en hjälp.

-Det ni har gjort är en unik verksamhet och den är väldigt, väldigt bra! Unga tonårsflickor, som kommit som flyktingar är väldigt utsatta, de behöver lite extra pepp. Det berättar de redan för andra, det ger ringar på vattnet. Du har nått fler än de som faktiskt ha varit med i gruppen.

Tusen tack till Christina, Vilja förlag, ABF Västra Hälsingland, Rädda Barnen Ovanåkers kommun och alla som har varit med och stöttat JallaTillsammans! Just nu arbetas det på en projektansökan för att få till en fortsättning. Kram!

Christinas blogg finns flera inlägg om JallaTillsammans.
nabajoudIMG_4513

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

kaffeBara titeln fick mig att smälta långt innan jag hade boken i min hand. Lyckliga människor läser och dricker kaffe är även namnet på det bokkafé som huvudkaraktären Diane driver i centrala Paris.

Jag trodde att det var en mysig roman rakt igenom, men redan i första kapitlet får man känna på en avgrundsdjup sorg, när Dianes dotter och make dör i en bilolycka. Sorgen går fysiskt genom sidorna och man drar nästan själv en suck av lättnad när hon efter ett år av isolering och uppmuntran från sin vän, bestämmer sig för att bryta upp och resa bort. På måfå väljer hon Irland och i det lilla hus hon hyrt fortsätter hennes sörjande. Det som till sist drar henne tillbaka till livet och får henne att känna något igen, är den buttre och ohyggligt otrevlige grannen och dennes hund.

En ganska förutsägbar berättelse, utan ett förutsägbart slut. Romanen innehåller ingredienser som blåsiga stränder, irländska pubar, gladlynta irländare, kaffe och böcker. För min smak blir det aldrig för pluttinuttigt, utan författaren skriver en ganska sansad kärlekshistoria mellan vuxna människor, där sorgen inte går över på ett ögonblick. En fransk feelgoodroman, som man slukar i ett nafs…gärna med en kopp kaffe eller ett glas franskt vin till.

Det här blir mitt sista boktips i Helga. Jag har bokhögar och andra roliga projekt som väntar på mig. Dessutom är tidningsläsarna värda att se någon annans nuna istället för min, år ut och år in. Jag har fått vara med och tipsa om min efterträdare och jag är säker på att läsarna kommer att bli väldigt nöjda!

Tusen tack för den här tiden och skulle ni sakna mina boktips så finns de på Helgebibliotekens inspirationssidor eller här på bloggen!

Lila

lila.jpgBoken Lila är skriven av Marilynne Robinson, president Barack Obamas favoritförfattare.

Den börjar med en hjärtskärande beskrivning ur en liten flickas perspektiv. Hon lever under fattiga förhållanden och ingen tar hand om henne, vad det verkar.

En dag kommer en kvinna förbi och bär med sig flickan därifrån. Tillsammans lever de ett kringflackande liv i 1920-talets amerikanska mellanvästern. Som vuxen träffar Lila en präst, som är änkling, och en fin kärlek utvecklas.

Nutid flödar över till dåtid, nästan utan att man märker det. Boken är skriven på ett sätt att jag vaggas in i berättelsen och jag vill aldrig att den ska ta slut.

Boktips i HelaHälsinglands Helgabilaga

Snökimonon

Omslagsbild-Mark-Henshaw.jpgDen australiska romanen Snökimonon startar i Paris där den pensionerade kriminalkommisarien Auguste Jovert får ett brev från en kvinna, som säger sig vara hans dotter.

Strax där på tar hans nye granne, en japansk juridikprofessor, kontakt och de båda männen berättar om sina liv för varandra. Det talas pussel och om livet är ödesbestämt eller om man själv kan påverka utvecklingen.

Ledtrådarna läggs ihop bit för bit, men än lever jag i ovisshet om hur det hela ska sluta. Jag är så nyfiken! Både det japanska inslaget och sättet boken är skriven på får mig att tänka på Haruki Murakami, en av mina favoritförfattare.

Boktips i HelaHälsinglands Helgabilaga.

När livet börjar om

när livet börjar omNär det är oro och elände i världen, och dessutom vabruari, är det skönt att låta sig omslutas av en värmande feelgoodroman. När livet börjar om är Lucy Dillons sjätte bok på svenska, men den första som jag läser. Eller rättare sagt lyssnar på.

Det är lätt att förstå varför hennes böcker är så populära. Allt man kan önska sig finns där; det mysiga engelska småstadslivet, romantik, spänning, men också relationsproblem och alla som någon gång har renoverat sitt hem, kommer definitivt att känna igen sig…

Personerna verkar äkta och jag skulle mer än gärna vara vän med Libby, som just har flyttat ut på landet, från ett hektiskt liv i London, för att tillsammans med sin man ta över ett fallfärdigt hotell.

En okänd kvinna råkar ut för en trafikolycka precis utanför hotellet, med minnesförlust som följd. Libby låter Alice bo på hotellet tills någon närstående hittar henne. Det är intressant att följa Alice och hur hon bit för bit lär känna sig själv igen.

Små gester av vänlighet ger ringar på vattnet och en rad händelser leder till förändringar för många av personerna i boken. När jag lägger ifrån mig den (hörlurarna i mitt fall) vågar jag åter tro på mänskligheten och har fått nya insikter om att det goda ofta finns där rakt framför ögonen på oss, bara vi väljer att se det. 

Gillar du dessutom hundar är det här absolut en bok för dig. Som alltid i Dillons böcker spelar hunden en stor roll – i det här fallet den omåttligt populäre beaglehunden Lord Bob.

Ett boktips i Helga – Helahälsingland.se