feelgoodbibliotekarien 2014, Bibliotek, bibliotekarie, bibliotekarier, Enligt Feelgoodbibliotekarien, Kulturkrockar, Kulturmöten, Sociala medier, Tolerans, Uncategorized

Nätkärlek och tre goda nyheter

NohateSE nätkärlekOm någon har undrat över varför det är lite lugnt på bloggen för tillfället så har det flera orsaker. Jag går en Mindfulnesskurs som stjäl en hel del tid från läsningen och bloggandet, men det får vara så för jag mår så mycket bättre av att lära mig att vara i stunden och att hantera stressen bättre. Vissa tycker kanske att det låter flummigt med mindfulness, men tydligen används metoden av många företagsledare, bla inom Google. Jag har haft svårt att lära sig mindfulness genom att läsa böcker i ämnet. I och med kursen har jag för första gången  förstått mig på övningarna. Först nu kan jag ta till mig böcker i ämnet och har haft stor glädje av att lyssna på Mindfulness i vardagen av Ola Schenström.

FikasällskapetEn annan orsak till min bloggfrånvaro är att jag har varit med och dragit i gång Fikasällskapet i Edsbyn, efter förebild från Invitationsdepartementet. Det har gett mig kraft, nya kloka kontakter och det känns positivt att kunna dra sitt lilla strå till stacken. Det dystra valresultatet och främlingsfientliga vindar fick mig att känna att jag måste GÖRA något. Ibland får jag känslan av att vi som tycker ungefär samma på tex Twitter, bara skickar runt samma åsikter mellan varandra, vilket i och för sig är bra, för alltid lär man sig något och ofta framkommer nya vinklingar av olika ämnen, men det räcker inte! Att bjuda hem nya Edsbybor, eller immigranter som någon förslog som det ord man kan använda istället för invandrare, för att fika, prata och framför allt MÖTAS är något som jag gärna bidrar med.

När tiden är begränsad väljer jag att skriva och utbyta tankar på olika digitala plattformar, som främst Facebook och Instagram, istället för att blogga. Där möttes jag här om dagen av sådan nätkärlek (NoHate.SE) att jag nästan dånade mitt under morgonpromenaden!

Nätkärlek från Brit StakstonBrit Stakston (Min guru när det gäller sociala medier och digitalisering) nämnde Feelgoodbibliotekarien som ”ett typexempel på hur man kan vara mot varandra på nätet utan att känna varandra”. Inte nog med det, hon nämnde Feelgoodbibliotekarien i samma status som demokratihjältarna Martin Schibbye och Bethlehem Isaak, Dawit Isaaks dotter! Den bekräftelsen på mitt agerande i sociala medier betyder mer än ett Nobelpris för mig! Jag blev alldeles varm i hjärtat och glädjetårarna plirade fram i ögonvrårna.

När någon så kunnig och insatt person, som man dessutom ser upp till, både för hennes idéer om digitaliseringen, som influerat mig oerhört mycket, och för hennes sociala patos, nämner lilla mig i ett sådant fint sällskap är det nästan för mycket att ta in. En liten gest kan få stor betydelse, både positiva och negativa, vilket är en viktig tanke att ha med sig i livet på Nätet.

Har du inte hört Brit Stakston tala eller om du blivit intresserad så hittar du flera föredrag med henne på bla. Youtube. Jag rekommenderar framför allt den här föreläsningen med biblioteksinriktning.

Det känns som att jag har fått en stor påfyllning av optimism och har nästan hur mycket nätkärlek som helst att sprida vidare! Så nu vet du!  När bloggen är dåligt uppdaterad, eller om du du behöver lite nätkärlek, är du alltid välkommen in hos Feelgoodbibliotekarien på Facebook och Instagram.
Jag hoppas att vi ses!

Och åter igen TACK Brit!

feelgoodbibliotekarien 2014, Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Uncategorized

You had me at Hello

you-had-me-at-helloJag tror att jag har väntat på You had me at Hello i flera år. Det känns så åtminstone. Det var Hyllan som tipsade om den engelska upplagan och sedan dess har jag suktat efter denna feelgood som hon beskrev som ”You Had Me at Hello är en helt underbar historia. Så feelgood som det bara kan bli – utan att bli sockrig och smetig.” 

Det är aldrig bra att vänta för länge. Förväntningarna blir övermäktiga och förväntningarna slår sällan in. You had me at Hello var varken bättre eller sämre än jag hade förväntat mig. Den hamnar högt upp på min favoritlista…men når ändå inte de högsta höjderna.

Jag gillade bokens tonläge, humorn och det varma bandet som som Ben och Rachel har till varandra. Det är kul att boken utspelar sig i Manchester, och inte London, för en gångs skull. Kompisgänget som omger Rachel får mina tankar att gå till Bridget Jones och hennes kompisar. Rachel är inte lika klumpig, som Bridget, men hon är bra på att missuppfatta och förhala saker.

Hela boken igenom väntar man bara på att Rachel och Ben ska få till det och det blir nästan outhärdligt! Vilket så klart är meningen…men HUR sega kan de vara med att förstå att de är som gjorda för varandra!? Till och med Elizabeth och Mr Darcy hade hånglat långt innan paret i den här boken.

Ben är nästan fööör reko, helylle och snäll. Rhys däremot är nästan för seg, egoistisk och tråkig. Jag fastnar inte heller helt för Rachel, som gärna hade fått en djupare beskrivning. Det är nästan så att hennes vänner framträder klarare än huvudpersonen.

Men.missförstå mig rätt – det här är en feelgoodpärla som hamnar på medaljplats…om jag vore domare. Jag sträckläste, skrattade, njöt av historien och Mhairi McFarlanes kvicka humor. Jag kommer definitivt att rekommendera den till feelgoodgillare runt omkring mig. You had me att Hello är en av de bättre feelgoodromanerna jag har läst, men jag hade väntat mig ännu mer…och än har inte McFarlane nått upp till Lisa Jewells nivå…men jag blir inte förvånad om McFarlane kommer med fler godbitar inom feelgoodgenren framöver.

Gillar du den här sortens böcker så ska du ha koll på Hyllans bokblogg! Just nu tipsar hon om lockande julläsning såg jag.

feelgoodbibliotekarien 2014, afrika, Kulturkrockar, Kulturmöten, rasism, Uncategorized

Americanah

americanahHelt klart är Americanah den bästa bok jag har läst i år! Den har allt en riktig bra skönlitterär bok ska ha; ett intressant tema, en bra kärlekshistoria, tydlig röd tråd, skön berättarröst, karaktärer som man tycker om. Därtill de helt briljanta insprängda blogginläggen om upplevelsen av att vara svart i en värld där bilden av den vita människan som norm fortlever och frodas i media och över lag. Alla exempel som Ifemelu räknar upp är talande och riktar ljuset på saker vi alla kan vara uppmärksamma på för att sätta stopp för fördomar. Jag skulle vilja klippa ur dessa stycken och trycka upp i ansiktet på smygrasister och andra som menar att rasism inte existerar. Eller ännu hellre skulle jag vilja att hennes blogg fanns på riktigt!

Kärlekshistorian mellan Ifemelu och Obinze är så fin och det är ju inte tal om annat än äkta kärlek. Deras känslor för varandra går igenom texten rakt in i hjärtat.

Det är så uppfriskande att få lära sig något nytt i det här fallet om Nigeria och hur det är att leva där. Samtidigt är det pinsamt att jag vet väldigt lite om flera länder i Afrika, att vi ofta buntar i hop länderna där och säger Afrika i stället.

Intressant också att nästan hela historien handlar om hår och att huvudpersonen sitter hos frisören hela boken igenom. Mycket jag inte visste om hår.

Jag hade fått för mig att Chimamanda Ngozi Adichies böcker var svåra och med det menar jag historier som ger tuggmotstånd, är svåra att snabbt komma in i och att hänga med i handlingen om man som jag lägger i från sig boken ofta. Men jag får skämmas även på den här punkten. Jag borde ju ha förstått att eftersom så många tycker om En halv gul sol att Chimamanda Ngozi Adichies skriver romaner i toppklass, som vem som helst kan ta till sig. Jag längtar verkligen efter att läsa mer av henne.

feelgoodbibliotekarien 2014, Adoption, afrika, Brittiskt, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Godbitar, Kulturkrockar, Kulturmöten, Psykisk ohälsa, Sorglig, Uncategorized

Älskade Elijah

alskade-elijahBoken Älskade Elijah är så gripande att det nästan gör ont att läsa den. Det är länge sedan jag läste något så gripande och samtidigt hoppfullt om moderskärlek (faders- också för den delen), förluster och läkande. Vissa kan nog uppfatta boken som sentimental och för tillrättalagd, men de har fel! 🙂 Jag säger bara: Ska du läsa boken (vilket du Måste!) så var beredd på att det är en feelgoodroman med STARKA känslor!

Jag vet inte. Kanske är det för att jag själv är adoptivmamma, som jag känner extra starkt för Älskade Elijah. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta var jag beredd på att även hennes nya bok skulle vara bra och förmodligen hjärtskärande, men jag trodde aldrig att den skulle vara så bladvändarvänlig och ta sig så långt in i mitt sinne och hjärta!

Elijah är en liten pojke som från födseln farit illa. Hans föräldrar är immigranter från Nigeria, som kommit till England, utan vänner och familj. Pappan försvinner snart ur bilden och mammans psykisk hälsa är allt annat än bra. Elijah kommer efter flera års vanvård till olika fosterhem och trots att de sociala myndigheterna sköter sig, får han byta fosterhem ofta. Hade sjukvården och det sociala fångat upp mamman redan vid Elijahs födelse hade deras liv kunnat se helt annorlunda ut.

Det smärtar att höra om Elijahs inre tankar om sig själv. Han tror att det bor en elak trollkarl inom honom, som vill göra alla i hans närhet illa. Författaren beskriver med en sån fingertoppskänsla den utsatthet som denna lilla person är med om. Som läsare är man med i och får insyn i hur ett litet barn kan uppfatta sin omgivning och hur viktigt det är att se saker och ting utifrån barnens perspektiv. Vi vuxna glömmer ofta det. Berättelsen visar också hur viktigt det är med trygghet, kärlek och omvårdnad. Personalen från socialen och lekterapeuten är fantastiska, både som människor och i sin yrkesroll, men ändå har de svårt att hjälpa Elijah.

Författaren berör det kulturella arvet som alla har med sig och hur det kan spela in i olika situationer. Lektekterapeuten och Elijahs farfar påminner Elijah om hans biologiska mamma och det gör känner sig trygg med dem. De har också lättare att se problemen utifrån flera perspektiv tack vare sin bakgrund. Är det kanske ett sätt av författaren att visa på hur viktig mångfalden är, att det finns människor med olika bakgrund inom speciellt yrken som arbetar med människor?

Samtidigt som läsaren får ta del av Elijahs liv och hans mammas brev till honom får vi även möta Obi och Nikki som efter år av missfall och barnlängtan bestämmer sig för att adoptera. Obi är rättsadvokat och på de svagas sida. Han tycker absolut att de ska adoptera ett äldre barn, som verkligen behöver dem. Nikki å sin sida arbetar på ett hem för hemlösa hundar och ser bilden av en nyfödd bebis i sina drömmar.

Det känns som att Obi och Nikki inte riktigt når fram till varandra i diskussionen. Här känner jag igen mig. Jag och min man pratade först förbi varandra när vi längtade efter barn. När vi bestämt oss för att adoptera ställdes vi inför den onaturliga frågan att välja vilken funktionsnedsättning vårt barn skulle ha. Liksom paret i boken hade vi först svårt att ta in det och det krävdes många och långa stunder av funderingar och samtal innan vi bestämde oss.

Som jag ser det pratade inte Nikki och Obi tillräckligt mycket med varandra innan de beslutade sig för att ta emot Elijah. De tänkte lite olika. Obi beskrivs som en person som går efter fakta och på hans nattduksbord fanns böcker om barn med särskilda behov och barn med trauman. Nikki däremot beskriv mer som en känslomänniska och frågan är vilken av dem som var bäst rustade för att ta emot en liten pojke med en sargad själ. Vad innebär det att ta emot ett barn med ett förflutet? Är det ens möjligt att föreställa sig familjens framtid? Många sådana frågor dyker upp och jag skulle rekommendera alla som funderar på att bli adoptivföräldrar att läsa boken.

Jag har sparat slutet på boken och har inte läst det när jag skriver detta. Hur boken än slutar så tycker jag att författaren har skrivit en bra och tankeväckande bok om viktiga ämnen, med flera, rent utav grymma inslag. Christie Watson lyckas bädda in det svåra i en ömsint och kärleksfull berättelse. Samtidigt som hon belyser samhällsproblem, som borde förändras, så visar hon hur mycket tryggheten i en kärleksfull familj kan betyda för ett utsatt barns hälsa och framtid. Tillsammans med samhällets sociala insatser, välutbildad och empatisk personal inom det sociala området och stora mängder kärlek kan sagan få ett lyckligt slut.

feelgoodbibliotekarien Att jobba på bibliotek, Bibliotek, bokbloggare, Bokcirkel, bokcirklar, boksamtal, Enbokcirkelföralla, Psykisk ohälsa, Uncategorized

Hur är man lagom engagerad?

ekanRedan på dagens morgonpromenad var jag duktig och tackade nej till en förfrågan om att vara med i ett spännande kulturellt internationell projekt. Faktiskt har de flesta arbetsdagarna efter sommarens sjukskrivning handlat om att tacka nej, plocka bort arbetsuppgifter och tänka om. Jag har bett om hjälp av min chef och företagshälsan med att få bättre struktur på min arbetssituation och hjälp med att veta när jag är på en nivå som duger, eftersom jag tenderar att göra lite för mycket av det mesta. Jag vill kunna tacka nej till förfrågningar med gott samvete. Just det här att säga nej är en av de saker jag tog till mig efter att ha läst Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten.

Jag förstår ju nu att jag har tackat ja till för många saker som egentligen inte hör till min arbetsbeskrivning och att jag har pressat in saker i ett redan fullt schema bara för att jag tyckt att det har varit roligt och för att jag tänkt att det har varit i läsfrämjande syfte. Eftersom mitt yrke och min hobby dessutom går in i varandra, plus att jag brinner för det jag gör, har jag bränt mig i båda ändarna kan man säga.

Jag skäms för att jag har låtit mig själv hålla på så. Dels för mina arbetskamraters skull, för jag har ju lagt på dem merarbete också. Vi jobbar i en liten kommun, med redan begränsade resurser och så kommer jag där och klämmer in alldeles för mycket. Jag funderar även på om jag har förstört ackordet för mina bibliotekskollegor i resten av landet. Låter kanske lite konstigt, men Greta Renborgspriset som jag tilldelades, fick jag ju för en utommänsklig prestation. Ingen ”normal” människa skulle ha kunnat hinna med allt det jag har gjort. Det är inte hellre alltid så föredömligt att låta ens kreativa sidor blomma ut till den grad att det påverkar hälsan. Men det finns fler som jag och vi behövs också! Vi behöver bara lära oss att hushålla lite med energin.

En del av den starka frustration jag har känt, vilket delvis har bidragit till mitt engagemang utanför arbetet, beror på motsägelsen mellan att bli påhejad och till och med få pris för att jag tänker ”utanför lådan” (ju mer jag tänker på det desto mer ser jag att jag har många likheter med Greta Renborg :-)). Jag har fått utbildning och gått på möten där det talas om utveckling för framtiden och om att göra oss bibliotekarier anställningsbara, men sen ges vi inte utrymme eller möjlighet att förverkliga införskaffade kunskaper och erfarenheter.

Jag vägrar att bli bitter och försöker att vara snäll mot mig själv och tänka att mina kreativa sidor och mitt brinnande engagemang inte bara är något negativt. Det kommer en tid…

Jag är ju inte heller ensam om att bränna ut mig. Dessutom ligger en del av ansvaret för den stressade arbetssituationen på arbetsgivarna och politikerna, ja hela samhället verkar det som. Ofta tenderar diskussionerna om stress och utmattning att övervägande handla om den enskilda människans skuld. Det är fel, anser jag. Där finns det en del att jobba på.

Jag kommer att jobba på att ta hand om mig själv framöver, lära mig att tygla min kreativitet och låta mitt engagemang brinna lagom. Jag har inte riktigt kommit på HUR det ska gå till än, men man lär så länge man lever och efter den här käftsmällen, som jag ibland kallar denna utmattning, kommer jag att vara jävligt försiktig framöver. Det här är inget jag vill vara med om igen!

Som jag skrev har jag sett över min tillvaro och försökt begränsat mina åtaganden både privat och på jobbet. En sak som jag har bestämt mig för att låta Enbokcirkelföralla få gå i dvala. Det har varit jätteroligt med all kontakt och alla bokdiskussioner jag har haft med andra läsare via Facebooksidan. Framför allt hangoutbokcirklarna med mina Sidekickar och andra bokcirklare har varit fantastiska, men i nuläget känner jag att jag inte mäktar med och jag måste använda mina krafter först och främst till jobbet (förutom mig själv och familjen, som givetvis kommer först!) och hitta en nivå där jag mår bra. Dessutom förtjänar Enbokcirkelföralla ett bättre öde än att dö långsamt.

Så god natt Enbokcirkelföralla! Kanske ses vi igen någon gång. Vem vet vad framtiden har i bokhyllan åt oss!

Stort tack till Karin Berg som lät mig ta över ansvaret för Enbokcirkelföralla förra året, mina sidekickar Ingela, Sonja, Ulrica och Annika för att ni har bidragit med energi och tankar och alla ni andra som har varit med och bokcirklat!

Stort tack även till alla som har stöttat mig och skickat hejarop senaste tiden! Jag försvinner ju inte, utan jag kommer att fortsätta som vanligt med Feelgoodbiblioteket och Feelgoodbibliotekarien. Jag behöver någonstans där jag får vara kreativ och där jag kan lufta alla mina boktankar. Alltså: jag prioriterar och tackar nej.

feelgoodbibliotekarien 2014, Boktips i helgbilagan, Sugen på, Uncategorized

Mer höstläsning

tokyo-bluesVar det verkligen jag som sa att det inte var så många böcker i höstens katalog som jag ville läsa? Vid en närmare genomgång var det visst ganska många ändå. Må det bli en lång och mörk höst med mycket lästid!

Förutom höstens förväntade favoriter vill jag läsa:

feelgoodbibliotekarien 2014, Sugen på, Uncategorized

Höstens läsning – 5 måsten

alskade-elijahJag väntade ett tag in på sommaren med att öppna höstens bokkatalog eftersom jag inte ens hade hunnit läsa det jag ville från vårens bokkatalog. Jag hann/orkade inte läsa allt jag ville i sommar, men som tur var innehöll höstkatalogen endast ett fåtal måste-läsas-böcker:

Älskade Elijah, av Christie Watson

You had me at Hello av Mhairi McFarlane

Etthundra mil av Jojo Moyes

Vi av David Nicholls

Not that kind of girl av Lena Dunham

Här är fler höstböcker som lockar mig!

feelgoodbibliotekarien 2014, Favoriter, Uncategorized, USA

Systerland

systerlandSysterland av Curtis Sittenfeld är en av de böcker jag har längtat mest efter hittills i år. Jag gillade Presidentens hustru och hade höga förväntningar på den nya romanen. Så klart blev jag inte besviken, Sittenfeld är alltid Sittenfeld, men nog hade jag räknat med ett annat slut, helst eftersom baksidestexten utlovar en ”twist”.

Från första början sitter man på helspänn för att få veta om det kommer någon jordbävning…eller vad som nu ska hända. Författaren bygger upp spänningen allt mer och kanske var det därför jag blev lite snopen över slutet. Ja, ja, nu ska jag inte avslöja slutet, men vill gärna höra vad du som har läst tänkte om det.

För övrigt älskar jag Sittenfelds öga för detaljer och hur hon med små nyanser i karaktärernas uppträdande eller tankar berättar mer för läsaren än vad själva texten gör. Här är det inget som skrivs på läsarens näsa, utan författaren överlämnar ett stort ansvar till sina läsare. Stämningar i boken går att ta på och relationerna mellan karaktärerna beskrivs med små gester.

Det är alltid intressant med tvillingar på nåt sätt, vilket Kate och Vi är väl medvetna om och har färdiga svar att ge nyfikna personer. Det är något speciellt med tvillingar…man förväntar sig liksom att de har ett speciellt band och det känns inte helt osannolikt att de kan läsa varandras tankar. Därför känns systrarnas sjätte sinne inte som någon hokus pokus. Kate har försökt bli av med sin förmåga att förutse händelser. Hon diskuterar med sig själv att hon vill inte behöva vara osäker på om tankar hon har kring framför allt barnen är förutsägelser eller bara vanligt oro, som varje föräldrar känner. Den oro som man känner för sina barn är jobbig nog, utan ett sjätte sinne…

Det är intressant hur författaren bollar med det mänskliga sinnet. Vad är dessa förutsägelser egentligen? Har fler ett sjätte sinne? Väljer vi att se sammanträffanden som något annat än ren slump? Är vi ansvariga för vårt eget öde? Kate gör ju genom sitt agerande så att en förutsägelse slår in och funderar själv över just detta.

Extra intressant var också att alla olika reaktioner inför Vis förutsägelse om jordbävningen som skulle komma den 16 oktober. Kates man och hennes kompis Hanks fru trodde stenhårt på fakta och såg förutsägelsen som trams, medan andra inte riktigt vågade låta bli att förbereda sig inför en katastrof. Jag känner igen mig från millennieskiftet. Jag trodde inte på millenniebuggen, men fyllde ändå på några flaskor med vatten utifall att…

Vi lever med dagliga hot om naturkatastrofer och pandemier och Sittenfeld berör ett högst aktuellt ämne. Hur förhåller vi oss till vår samtid? Vi har sån stark tro på vetenskapen, men samtidigt florerar tv-program och böcker om saker som ligger utanför vetenskapliga förklaringar. Kanske borde vi inte lägga hela vår tilltro till vetenskapen.

Summan av kardemumman: Systerland är en berättelse med bra driv, många intressanta frågeställningar både om relationer och det mänskliga medvetandets outforskade områden, samt en fin berättelse om syskonskap… MEN du kan bättre Curtis Sittenfeld!! Berättelsen drunknade nästan i Kates jonglerande med småbarnslivets alla krav…eller var det meningen att förvilla läsaren och låta småbarnskaoset fungera som kamouflage för den riktiga berättelsen? Ja, du ser att jag tror på dig Curtis! Väntar och längtar tills din nästa roman når min bokhög!
_________________________________________________________________________
Annons
Bokbutiken

feelgoodbibliotekarien 2014, Brittiskt, Deckare, Favoriter, Feel-good, Feelgood, Feelgoodfavoriter, Uncategorized

Den bittra pajens sötma

den bittra pajens sötmaVilken fräschör (synonym till friskhet, glans, charm, fräschhet)! säger jag med samma känsla som en imponerad matdomare på tv hade kunnat säga om en klassisk anrättning i ny utformning av högsta klass.

Den bittra pajens sötma – En Flavia de Luce-deckare, av Alan Bradley är lika intagande som dess giftgröna omslag och lockande titel. En pusseldeckare med en klurig intrig, men framför allt är det bokens huvudperson Flavia de Luce som sätter extra krydda till historien. Det är som att träffa på en ung miss Marple.

Flavia är en charmig personlighet och hon är min nya favorithjältinna. Hon har en egen fanclub, vilket hon verkligen förtjänar! Flavia har sån skön inställning: ”Jag var jag. Jag var Flavia. Och jag älskade mig själv, även om ingen annan gjorde det.” En kvinnlig förebild, som inte tvivlar ens ett uns över att hon är helt förträfflig. Något som verkligen behövs.

Dessutom är det bra med en ung och kvick kvinnlig huvudperson som kontrast till alla äldre manliga poliser/detektiver inom deckargenren. Flavia är dock bara 11 år, vilket känns lite i yngsta laget ibland. Helst med tanke på alla de kunskaper hon har hunnit införskaffat sig, inom bland annat kemins område. Samtidigt kanske författaren inte gjorde henne äldre för att hennes barnsliga och naiva sida skulle finnas kvar.

Att historien utspelar sig på engelska landsbygden i herrgårdsmiljö, dessutom på spännande 50-talet, gör även sitt till för att väcka mitt intresse. Flavia och hennes udda (enligt henne själv) systrar bor  där med sin far. Mamman är död sedan länge och som extra fadersfigur har Flavia allt-i-allon Dogge,  med vilken hon har nära känslomässiga band. Historien kring det värdefulla frimärket sätter också extra piff till deckarintrigen.

Hur pajen, fågeln och frimärket på omslaget kommer in i historien tänker jag inte avslöja. Det får du upptäcka själv! Jag hoppas att Den bittra pajens sötma når ut till många läsare och jag längtar tills jag får träffa Flavia igen!
_________________________________________________________________________
Bokbutiken

feelgoodbibliotekarien 2014, Bladvändare, boktips, Brittiskt, Deckare, Favoriter, Uncategorized

De utstötta

de utstöttaHUR ska jag stå ut till nästa bok om Ruth, Nelson och de andra kommer ut på svenska!!? Jag läste just ut De utstötta och nu känns det så tomt! Jag försökte läsa långsamt för jag gillar att få hänga med Ruth i hennes tankar kring Nelson och sin egen uppenbarelse, men också hennes arkeologiarbete, är intressant att följa.

Att Ruth och kommisarie Nelsons vägar alltid korsar varandra i de mest oväntade situationer verkar lite underligt. Sammanträffandena börjar bli allt för många, men som jag och fler med mig har skrivit på Facebook, så är det lätt att ha överseende med detta eftersom Elly Griffith är så bra på att beskriva deras relation. Det är nästan mer relationerna man vill åt även om själva deckarintrigen också är skickligt uppbyggd.

I De utstötta är det gemensamma temat barnamord och små barn som försvinner, ett ämne jag vanligtvis brukar undvika. Ruth är med vid en utgrävning där hon hittar kvarlevorna efter änglamakerskan Jemima Green som levde för 300 år sedan. Blev hon oskyldigt dömd till döden eller förtjänar hon öknamnet Mor Krok? Ruth blir tillfrågad att vara med i ett arkeologiskt tv-program om Kvinnor som dödar och träffar där på historikern Frank, som hon har en liten flört med och som gör Nelson svartsjuk.

De utstötta är lika bra som övriga delar i serien. Kanske att arkeologispåret hade en mer tillbakadragen plats i historien än tidigare, men det var inget som störde mig. När kommer nästa del och hur ska jag överleva så länge? 🙂 Har du tips på liknande deckare så är det välkommet!